Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Moser. 2. Karl Friedrich M. - Moser, Gustav von - Moser, Karl Adalbert Julius - Mosers figurer, fys. Om man på en polerad glas- eller metallskifva tecknar linier med ett spetsigt föremål och sedan andas på skifvan, framträda de tecknade linierna tydligt för ögat - Moses af Korene. Se Armeniska literaturen - Mosewius, Johann Theodor - Mosfell, namn på tvänne berg i södra delen af Island - Mosfell. 1. Mosfell i Kjos - Mosfell. 2. Mosfell i Grímsnesi - Mosfellingarna, berömd isländska slägt. Se föreg. art. samt Gissur och Isleif - Mosheim, Johann Lorenz von - Mosivatunja, vattenfall i Sambesi (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föregåendes son, f. 1723, d. 1798, var 1772–80 dirigerande
minister och kansier i Hessen-Darmstadt. Han är
mest känd genom ett antal »patriotiska skrifter»,
såsom Der herr und der diener (1759).
Moser [måser], Gustav von, tysk
lustspelsförfattare, f. i Spandau 1825, tjenade såsom
officer 1843–56 och har sedan dess varit godsegare
samt i den landtliga tillbakadragenheten skrifvit
närmare 80 lustspel, hvilkas enda förtjenst är en
rik situationskomik, och som genom sin godmodigt
farsartade ton slagit an ofantligt i Tyskland. Här må
nämnas enaktsstyckena Ein moderner barbar (1861), Aus
liebe zur kunst (»Drillens operett», 1867), Kaudels
gardinenpredigten (1871; »Sparlakanslexor», 1872)
samt de större pjeserna Das stiftungsfest (1873;
»Föreningsfesten», s. å.). Der hypochonder (1877;
»En kinkblåsa», s. å.), Der bibliothekar (1878;
»Den nye bibliotekarien», 1880), Krieg im frieden
(1880; »Krig i fred», s. å.), Unsere frauen (1881;
»Våra fruar», s. å.), de två sistnämnda skrifna i
bolag med F. von Schönthan, Reif von Reiflingen (1882;
»Reif v. Reiflingen», s. å,), Glück bei frauen (1883;
»Tur hos damerna», s. å.) och Die sternschnuppe (»Ett
stjernskott», 1887), nästan alla (jämte ytterligare
ett tiotal af M:s lustspel) uppförda å Södra teatern
i Stockholm.
Moser [måser], Karl Adalbert Julius, tysk bildhuggare,
f. 1832 i Berlin, studerade vid dervarande akademi
och under Drake samt gjorde 1857 och 1858 en resa
till Rom och Paris för sin utbildning. Till hans
bästa verk hör en del dekorativa figurer och grupper,
såsom vid Generalstabsbyggnaden och Nationalgalleriet,
en välsignande Kristus i Trefaldighetskyrkan (Berlin),
en Germania för Naumburg m. fl.
Mosers figurer (M:s bilder), fys. Om man på en
polerad glas- eller metallskifva tecknar linier
med ett spetsigt föremål och sedan andas på skifvan,
framträda de tecknade linierna tydligen för ögat. Ännu
tydligare blifva de, om man låter qvicksilfverånga
stryka öfver skifvan. Lägger man ett föremål,
på hvilket en bild är graverad (t. ex. ett mynt,
en medalj), på en polerad skifva och, efter att
hafva aflyft detsamma, utsätter skifvan för vatten-
eller qvicksilfverångor, så framträder bilden på
skifvan. För detta ändamål behöfver föremålet ej
ens vara i verklig kontakt med skifvan, utan kan
hållas på ett ringa afstånd från henne. Dessa och
på analogt sätt alstrade bilder benämnas efter sin
upptäckare »moserska bilder». Fysikern Moser antog
för deras förklaring, att ljuset kunde existera
i ett slags »latent» tillstånd. Men Waidele har
visat, att företeelsen beror derpå att alla fasta
kroppar kondensera omkring sig de gaser och ångor,
med hvilka de äro i beröring. Liknande bilder kunna
ock framkallas förmedelst elektriska gnistor (se
Elektriska figurer). R. R.
Moses af Korene. Se Armeniska literaturen.
Mosewius, Johann Theodor, tysk musiker,
f. 1788. d. 1858, verkade mest i Breslau, först såsom
operasångare, sedan såsom
universitets-musikdirektor (1829) och direktör för
det akademiska institutet för kyrkomusik (1831),
hvilket han höjde till stort anseende, hvarjämte han
grundade en sångakademi och en »liedertafel». Han
utgaf J. S. Bach in seinen kirchenkantaten und
choralgesängen (1845) och J. S. Bachs Matthäuspassion
(1852). A. L.
Mosfell (af Isl. mosi, mosse, och fell, mindre berg),
namn på tvänne berg i södra delen af Island, det ena
i Kjos-syssel, det andra i Arnes-syssel. Vid foten
af hvart och ett af dem ligger en gård af samma
namn. 1. Mosfell i Kjos omtalas första gången
i slutet af 10:de årh., då Grimr Svertingsson,
den bekante lögsögumannen från åren 1002–03,
bodde der. Han var gift med Egil Skallagrimssons
brors- och stjufdotter, Thordis, och hos honom
lefde Egil sjelf de sista tio åren af sitt lif
(omkr. 980–990). Det är troligt, att Grimr (eller
hans fader) anlagt gården. Då Grimr blifvit döpt
(troligen år 1000), lät han uppföra en kyrka på
gården, som ännu är kyrkostad, med boställe för
presten. I närheten finnas varma källor. – 2.
Mosfell i Grimsnesi. Grimsnes är en del af Arnes-syssel,
begränsad af noderna Bruarå och Hvita samt Sog och
Thingvallasjön. Österut, ej långt från Bruarå, ligger
M. Gården är mycket gammal. I Landnamaboken berättas,
att Ketilbjörn den gamle, en dotterson till Håkon jarl
Grjótgardsson, utvandrade till Island, tog Grimsnes
med flere områden i besittning och bodde på M. Han
har således sjelf anlagt gården, omkr. 900. M. är
nu prestgård, och der finnes en kyrka. Efter denna
gård har Mosfellingarnas, från Ketilbjörn den gamle
härstammande, ätt sitt namn.
Mosfellingarna, berömd isländsk slägt. Se
föreg. art. samt Gissur och Isleif.
Mosheim [mås-], Johan n Lorenz von, tysk luthersk
teolog, född i Lybeck 1693 (94), studerade i
Kiel, blef 1723 teol. professor i Helmstädt samt
1747 förste teol. prof. och kansler vid Göttingens
universitet, till hvars stiftande (1733) och ordnande
han medverkat. Han afled derstädes 1755. M. var
framstående på många områden, särskildt etikens
(Sittenlehre der Heiligen schrift; forts. af
Miller), men är företrädesvis betydelsefull såsom
kyrkohistoriker och homilet. Med skäl betecknas
han som den nyare, pragmatiska, kyrkohistoriens
fader. Denna vetenskap lösgjorde han från
dogmatikens fjättrar och underkastade den en
opartisk behandling. Bland hans verk märkes först
och främst Institutionum historiae ecclesiasticae
antiquae et recentioris libri IV (1755; tysk
öfvers. i 7 bd, 1786–96), vidare Dissertationes ad
historiam ecclesiasticam pertinentes (1731–41) och
De rebus christianorum ante Constantinum Magnum
commentarii (1753). Epokgörande var M. äfven
för det tyska predikoväsendet. Af hans berömda
Heilige reden (1732) utkommo flere samlingar och
upplagor. Sina homiletiska grundsatser har han
uttalat i företalen till dessa samt i Anweisung
erbaulich zu predigen (2:dra uppl. 1771).
G. R-l.
Mosivatunja, vattenfall i Sambesi (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
