Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mstislav, rysk storfurste - Mtsensk (Mzensk), stad i ryska guvernem. Orel, vid Susja - Muallakat. Se Moallakat - Muata Jamvo (»store fader Jamvo»), titel på en höfding i Syd-Afrika - Muavija, grundläggaren af Omajjadernas dynasti. Se Kalif, sp. 54 - Mucianus, Marcus Licinius Crassus - Mucilago, slem, farmak., med., är benämningen på en mer eller mindre tjockflytande läkemedelsform - Mucin l. slemämne är en produkt af djurkroppens celler - Mucius, namn på en fornromersk slägt med tillnamnet Scævola - Mucius. 1. Gajus M. Cordus - Mucius. 2. Publius M. - Mucius. 3. Quintus M. Scævola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1116). Han efterträdde 1125 sin fader såsom
storfurste i Kiev och upprätthöll kraftigt liksom
denne den storfurstliga myndigheten emot de andra
furstarna: då furstarna af Polotsk icke ville erkänna
hans öfverhöghet tog han ifrån dem deras områden och
gaf dessa i förläning åt sina söner. M. var gift
med svenska konungen Inge d. ä:s dotter Kristina
(d. 1122) och afled 1132. Hans son Izjaslav, »en af
de ljusaste karakterer i Rysslands äldre historia»,
var storfurste i Kiev 1146–53.
Mtsensk (Mzensk), stad i ryska guvernem. Orel, vid
Susja, 27 km. ofvanom dess förening med Oka, och vid
Moskva–Kursk-jernvägen. Omkr. 15,000 innev. Handel
med spanmål, hampa, hampolja, tobak och bränvin.
Muallakat. Se Moallakat.
Muata Jamvo (»store fader Jamvo»), titel på en
hövding i Syd-Afrika, hvilken på sista tiden blifvit
vida bekant genom den tyske forskningsresanden
P. Pogge, som reste genom landet och äfven besökte
residenset. M. J:s rike, ett af flere vasallstater
tämligen löst sammanfogadt rike, som beherskas
despotiskt af M. J., ligger ungefär emellan 7°
och 13° s. br., genomflutet af Kongos stora venstra
bifloder. Dess hufvudstad, i allmänhet kallad Mussumba
(»stort läger»), låg, när den i Dec. 1875 besöktes
af Pogge, emellan floderna Kalandsji och Luisa, men
byter plats vid hvarje ny herskares tronbestigning,
hvarför ock olika resande uppgifva olika namn och
lägen. Innevånarna tillhöra den stora bantu-stammen
och kallas ba-londa, ba-lunda, ba-loi l. mu-lua (jfr
Kaffrer). De skildras som vänliga och godmodiga,
så att främlingar kunna utan fara besöka landet.
Muavija, grundläggaren af Omajjadernas dynasti. Se
Kalif, sp. 54.
Mucianus, Marcus Licinius Crassus, fornromersk
statsman och författare, tillhörde muciernas
familj (se Mucius), men var adoptivson af Licinius
Crassus. Han sändes under kejsar Claudius till
Asien och var ståthållare i Syrien till Galbas död
(69). Sedan visade han sig såsom en ifrig anhängare
af Vespasianus. Af denne, som i Syrien utropats till
kejsare, sänd i förväg till Rom, bemäktigade han sig
Italien och förde jämte Vespasianus’ son Domitianus
styrelsen till kejsarens ankomst. Derefter drog han
sig tillbaka i det enskilda lifvet samt egnade sig
åt författareverksamhet och samlandet af urkunder och
tal från republikens tid. Plinius har af honom hemtat
åtskilliga – icke alltid trovärdiga – uppgifter.
R. Tdh.
Mucilago, slem, farmak., med., är benämningen på
en mer eller mindre tjockflytande läkemedelsform,
som innehåller växtslem eller gummi uppblandadt eller
löst i vatten. Sådana slemblandningar surna vanligen
snart, hvarför de böra beredas för tillfället, då
de begäras. Sv. farmakopén har tre »mucilagines»
upptagna: M. cydoniae, qvitten-slem, beredt genom
skakning af 1 del qvittenkärnor med 50 delar
rosenvatten, M. gummi arabici, gummi-slem, bestående
af 1 d. arabiskt gummi, löst i 2 d. destilleradt
vatten (detta slem får hållas färdigberedt, emedan
det så ofta användes att binda
pulverformiga ämnen tillsammans till beredande af
piller), och M. Saleb (se d. o.). – Ofta nog begagnas
äfven M. Trayacanthae, dragant-slem, i synnerhet af
sockerbagare vid förfärdigande af pastiller o. dyl.
O. T. S.
Mucin (af Lat. mucus, slem) l. slemämne är en
produkt af djurkroppens celler, i synnerhet af de
i körtlarna och slemhinnornas epitel befintliga,
samt uppstår antagligen genom en direkt ombildning
af cellens protoplasma. Till följd häraf är
mucinet närbeslägtadt med ägghvitekropparna och
består liksom dessa af kol, väte, syre, qväfve och
svafvel. Den procentiska sammansättningen vexlar dock
rätt mycket hos mucin af olika ursprung, och det är
högst antagligt, att man under detta namn sammanfört
flere olika ämnen. Mucin bildar i allmänhet en seg,
amorf, groftrådig massa, som i vatten sväller högst
betydligt och skenbart löses. Blandningen af mucin
och vatten blir vid närvaro af ringa mängd alkali
eller koksalt slemmig och tråddragande i hög grad. En
mucinlösning koagulerar ej vid uppvärmning. Utmärkande
för mucin är vidare, att det fälles af ättiksyra i
öfverskott samt att det vid kokning med utspädda
mineralsyror ger ett ämne, som likt socker reducerar
kopparoxid, men deremot ej är jäsbart. – Mucin
förekommer i riklig mängd i nästan alla fostrets
väfnader (särskildt nafvelsträngen). Under det
extra-uterina lifvet finnes detta eller dessa ämnen
i körtlarna, i sekreten från samtliga slemhinnor
(näsans, munnens, luftvägarnas, tarmkanalens m. fl.),
i galla, synovia m. m. Grodäggets hylle uppgifves
bestå af mucin. Sniglar, snäckor och dylika djur
innehålla betydliga mängder deraf. S. J-n.
Mucius, namn på en fornromersk slägt med tillnamnet
Scaevola. 1. Gajus M. Cordus begaf sig under
kriget med den etruskiske konungen Porsena, hvilken
508 f. Kr. belägrade Rom, in i fiendernas läger för
att mörda konungen. Af misstag dödade han i stället
dennes sekreterare. Gripen samt hotad med marter och
död, höll han sin högra hand öfver offerlågan och
lät den förbrännas, utan att han gaf ett ljud ifrån
sig. Derefter berättade han för konungen, att 300 unga
män i Rom hade sammansvurit sig mot hans lif, och
att han blifvit genom lottkastning utsedd att först
gå åstad. Konungen frigaf honom och slöt fred med
romarna. M. belönades af senaten, och genom förlusten
af sin högra hand fick han tillnamnet Scaevola
(»venster hand»). Berättelsen är tydligen starkt
utsmyckad af sagan. – 2. Publius M. Scaevola var
konsul 133 f. Kr. och ansågs till en början hafva
gynnat Tiberius Gracchus’ planer, men höll sig efter
dennes död till de förnäme. Till Scipio d. y. stod han
i ett mindre vänligt förhållande. Han var en grundlig
kännare af det romerska rättsväsendet och för öfrigt
bekant såsom pontifex maximus (öfversteprest). –
3. Quintus M. Scaevola, med tillnamnet Augur,
den föregåendes kusin och måg till Laelius d. y.,
egde, jämväl han, en djup och omfattande kännedom af
rätten, hvarför många, särskildt Cicero och Atticus,
begagnade sig af hans undervisning. Han var hjelpsam
i att meddela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
