Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muhammed l. Mohammed, religionsstiftaren, föddes i Mekka omkr. 570 e. Kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högstämd, som oftast under den första perioden,
än nykter och förståndig, någon gång platt
och osmaklig. Det enda gemensamma draget är att
Gud sjelf alltid införes talande (stundom i 3:dje
pers.) till M., till de troende eller till olika slag
af otrogna. Men M:s predikningar och anspråk på
gudomlig sändning möttes blott af hån och förakt,
äfven från hans närmaste slägt. Endast Abu-Talib
förblef hans trofaste beskyddare, utan att dock sjelf
någonsin kunna förmås till omvändelse. Lika fientlig
visade sig hufvudmassan af Mekkas befolkning, de
mäktige kureisjiterna, och blott småningom kunde
M. genom sina glödande skildringar af paradisets
fröjder och helvetets qval öka antalet af sina
muslimin (»åt Gud öfverlåtna», »anhängare af islam»,
se d. o.). Men det hån och de förföljelser, för
hvilka desse voro utsatta, ledde snart till en
första utvandring (hedjra, hidsjra) af troende till
Abessinien, i hvilket kristna land de trodde sig kunna
räkna på skydd mot sina hedniska landsmän. På detta
sätt kämpade M. för sin nya lära mot mekkanernas
ständigt växande förbittring i en tid af (sannolikt)
tolf år. Derunder sökte han dels sjelf, dels genom
utsända anhängare verka på kringboende stammar, i
närliggande städer, såsom Tarif (s. ö. om Mekka),
och i synnerhet på de vid vallfärderna ankommande
pilgrimsskarorna, men med obetydlig framgång. Deremot
lyckades han att för islam vinna en mängd ansedda
män i Jatrib af de derstädes mäktiga stammarna
Chasradsj och Aus samt derigenom göra ett slut
på dessas långvariga inbördes stridigheter. Af
denna framgång leddes han nu till tanken på en
ny större utvandring, och sommaren 622 företog
han med omkr. 100 män, förutom qvinnor och barn,
denna egentliga s. k. hedjra (se d. o.), hvarifrån
muhammedanerna började en ny tidräkning. Deltagarna
i flykten kallades el-muhadjirun, »utvandrarna»,
till skilnad från de i Medina bosatte troende, hvilka
gästvänligt upptogo flyktingarna och derför fingo heta
el-ansar, »hjelparena» (bäggedera inbegripas ännu i
dag i de dagliga bönerna och välsignelserna under det
gemensamma namnet af el-ashab, »följeslagarna»). I
Jatrib, som derefter erhöll namnet Medinet-en-nébi,
»profetens stad», eller El-medine, »staden», intog
nu M. en helt annan ställning än i Mekka. Han lät
genast uppbygga en moské för de troende, införde
el-adan, »kallelsen» till bön från minaretens topp,
i st. f. de kristnes klockor och judarnas basuner,
förändrade kibla (se d. o.) från Jerusalem, som
det förut varit efter judarnas föredöme, till Kaba
och anslog åt de fattige en bestämd tiondeafgift
(sakat). Af den fornarabiska religionen upptog han
allt, som lät förena sig med islams stränga monoteism
och särskildt vallfärderna till Kaba med alla dess
ceremonier och plägseder. Äfven i M:s enskilda lif
inträdde åtskilliga förändringar. Sedan Chadidsja dött
redan före hedjran, äktade ian Abu-bekrs tioåriga
dotter, Âisja, som sedermera blef den förnämsta
auktoriteten för alla af traditionen samlade utsagor
af profeten. Men M., som förut haft blott en enda
hustru, tog sig nu, vid några och femtio års ålder, den ena
hustrun efter den andra (tillsammans 15) utom en
mängd frillor och hade med dessa flere döttrar, men
inga söner. De gudomliga uppenbarelserna fortgingo
i samma form som förut (dock mindre talrika,
då de 23 (24) surorna från Medina, mot 91 (90)
från Mekka, upptaga endast omkr. 1/3 af koranen). I
dessa Medina-uppenbarelser uppträder M. med mera
myndighet än förr mot sina fiender, icke blott de
otrogne mekkanerna, utan äfven de båda partier,
som ännu stodo emot honom i Medina. Dessa voro
dels de s. k. el-munafikun, »hycklarna», hvilka af
rädsla skenbart underkastat sig M., men i hemlighet
motarbetade honom, dels judarna, hvilka nu sågo sin
andliga öfverlägsenhet ställas i skuggan af den nya
läran. Dessutom fortfor M. oaflåtligt och nu mera
med stor framgång att utbreda islam bland de arabiska
nomadstammarna nära och fjärran. Mot Mekka, som alltid
var det yttersta målet för hans ansträngningar,
begynte han en krigisk politik, i det han genom
ständiga och lyckliga anfall på de dit tågande
eller derifrån kommande karavanerna i betänklig grad
skadade dess handel. Detta ledde slutligen till en
öppen fejd mellan de båda städerna, och med 300 man
mot 900 mekkaner, anförda af omajjadernas stamfar,
Abu-Sufjan, vann M. (624) den mångbesjungna segern
vid Bedr (en liten karavanstation med källa, s. v. om
Medina). Det rika bytet, af hvilket M. tog 1/5 för
egen räkning (hvilken andel sedermera blef kalifens
bestämda lott), betydde icke så mycket som det
moraliska inflytandet af denna oväntade framgång. Från
denna stund växte M:s makt och erkännande som Guds
»sändebud» med förvånande hast. Han uppträdde nu
som eröfrare och utsände hvarje år åt alla håll
expeditioner, som dels med våld omvände tredskande
stammar, dels genom utsigt till rika byten lockade
ännu flere till fredlig underkastelse. De slagne
kureisjiterna förberedde emellertid ett hämdekrig
mot M., och mot slutet af år 625 angrepo de Medina
med en här af 3,000 man. Med blott en tredjedel af
denna styrka måste M. bjuda dem spetsen och led ett
svårt nederlag vid foten af berget Ohod (en timmes
väg n. om Medina). Det nedslående intrycket deraf
viste dock M. att till en del motverka genom några
år 626 företagna lyckliga expeditioner, dels mot
den stora arabstammen Asad, dels mot den mäktiga
judiska stammen Nadir. Men snart hotade en ny fara,
då kureisjiterna i början af år 627 med 10,000 man
framryckte mot Medina. M. lät genast gräfva en graf
kring staden, och med detta enkla hjelpmedel kunde
han uthärda 40 dagars belägring, hvarefter fienderna
sjelfmant aftågade. Men då M. i början af år 628 med
en stor skara troende ville göra en vallfart till
Mekka, vägrades honom inträde i staden. Sedan han
lägrat sig vid Hudaibijja, på gränsen af Mekkas heliga
område, kom det der, efter allahanda svårigheter,
till en fredlig uppgörelse mellan honom och hans
fiender. Under de två följande åren underkufvade
M. åter en mängd stammar, och efter den oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
