- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
441-442

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muisca ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sällsyntare i Kanalen och vid engelska kusten. Den andra
arten, gulstrimmiga mullus (M. surmulletus L.), är
en något större och nordligare form, hvilken, enligt
somliga uppgifter, är mindre allmän i Medelhafvet
än den föregående, men deremot tämligen allmän vid
franska och engelska kusterna samt t. o. m. går
upp till Skandinaviens kuster, hvarest den, ehuru
sällsynt, förekommer vid norska kusten upp till Bergen
samt någon gång har tagits vid Sveriges vestkust
och ned i Öresund. Båda arterna äro vackert röda,
den sistnämnda med tre gula långa band på sidorna. De
skiljas för öfrigt derigenom att M. barbatus har mera
tvärstupande och konkaverad panna, hvilken deremot
hos den strimmiga arten är mer jämnsluttande och
konvex. Båda arterna nå en längd af 30–40 cm. och
sällan öfver två till tre skålpunds vigt. Dessa
välsmakande fiskar voro redan af de gamle romarna
mycket eftersökta, och vid gästabuden plägade de,
innan de anrättades, lefvande förvaras i särskilda
vattenbehållare, ur hvilka gästerna fingo upptaga
dem för att njuta af det sköna färgspel, som uppstår
under fiskens dödskamp till följd af de i huden
liggande kromatoforernas sammandragning. (För
att åstadkomma en vacker färg lära fiskarena
nu för tiden fjälla dem straxt sedan de blifvit
fångade.) Större exemplar betalades med fabelaktigt
höga pris. Kejsar Tiberius berättas hafva på torget
låtit för 5,000 sestertier (omkr. 730 kr.) sälja
en mullus om 4 1/2 skålp., hvilken han erhållit till
skänks, men tyckte vara för dyrbar att behålla.
R. L.

Mullvadar, Talpina, zool., bilda en underfamilj inom
de mullvadartade däggdjurens familj (Talpidae),
insektätarnas ordning och däggdjurens klass. Från
öfriga afdelningar af samma familj skilja sig
mullvadarna derigenom att de äkta kindtänderna utgöras
af två triangulära prismer, som bilda två på kronans
midt högt uppstående taggar, innanför hvilka är
en spetsig häl. Öfverkäkens framtänder äro 3 i
hvardera käkhalfvan. Vid ena sidan af mellanhanden
finnes ett skärformigt extra ben, som gör de till
skofvellika gräfverktyg omgestaltade framfötterna
bredare. Nyckelbenen äro mycket korta, och
bröstbenshandtaget långt. Dit hörande former föra ett
underjordiskt lefnadssätt och utmärka sig genom sin
synnerliga förmåga att gräfva gångar i jorden. Nosen,
som är tillspetsad och räcker långt utom framtänderna,
men dock icke är utdragen till en snabel, är för att
blifva ett ännu starkare redskap vid gräfning stundom
understödd af ett särskildt ben. Synförmågan är ringa
eller ingen, men hörseln och känseln (särskildt i
nosen) mycket fina. I Europa finnes mullvadslägtet,
Talpa, i Nord-Amerika stjernmullvadslägtet, Condylura,
och vattenmullvadslägtet, Scalops. C. R. S.

Mullvadartade däggdjur, Talpidae, zool., bilda en
familj inom insektätarnas ordning och däggdjurens
klass. De hafva tjock, oftast mer eller mindre
cylindrisk kropp, utdragen och spetsig nos, kort eller
otydlig hals och merendels mycket korta lemmar, af
hvilka i synnerhet de främre äro bildade till starka
gräffötter. Ögonen äro mycket små eller rudimentära, ytteröronen
rudimentära eller inga. Framtänderna äro 3, stundom
2 (i underkäken någon gång blott 1), hörntänder 1
(saknas stundom i underkäken), falska kindtänder 3
till 5 och äkta kindtänder 3 (hos en art 2) i hvardera
käkhalfvan. Bröstbenet är framåt köladt. Skallen
är försedd med fina okbågar. Vadbenet har nedtill
sammansmält med skenbenet. Hårfällen är fin, ofta
metallglänsande. Dithörande arter fördelas i tre
underfamiljer: guldmullvadar, Chrysochloridina,
mullvadar, Talpina, och bisamnäbbmöss, Myogalina.
C. R. S.

Mullvaden. Se Mullvadslägtet.

Mullvadslägtet, Talpa, zool., hör till underfamiljen
mullvadar (Talpina), familjen mullvadartade
däggdjur (Talpidae), insektätarnas ordning och
däggdjurens klass. Kroppen är cylindrisk, med de korta
framfötterna riktade åt sidorna och deras inre kant
nedåt. Nosspetsen är bar och slutar i en enkel, med
två trubbiga flikar försedd skifva, hvari näsborrarna
äro belägna. De yttre öronöppningarna äro små och utan
öronflikar. Fötterna äro nästan nakna och försedda med
5 tår, hvilkas klor äro mycket större på de främre
lemmarna. Öfverkäkens båda mellersta framtänder
och de motsvarande i underkäken äro icke större än
de närmast intill dem belägna. Öfre hörntänderna
äro högre än de andra tänderna. Framtänderna
äro 3, hörntänderna 1, de falska kindtänderna
4 och de äkta 3 i hvarje käkhalfva. Skallen är
mycket långsträckt och platt. Flere halskotor
äro sammanvuxna. Skulderbladet är långt och
smalt, öfverarmsbenet ovanligt bredt, kort och
försedt med starka muskelfästen, bröstkorgen mycket
stark. Arterna af detta slägte bebo hälst fruktbara
slättland, men saknas dock ej i bergstrakter. Sällan
komma de af fri vilja upp i dagsljuset, och äfven
under jordytan äro de verksammare om natten än
om dagen. Deras kroppsbyggnad hänvisar dem också
afgjordt till ett underjordiskt lefnadssätt. I sina
underjordiska gångar röra de sig med stor hastighet,
deremot mindre snabbt på marken. De kunna ej klättra,
men simma rätt bra, ehuru de blott i nödfall betjena
sig af denna förmåga. Mullvadarna äro i hög grad
rofgiriga och glupska, förtära på en dag mera föda än
sin egen vigt och dö, om de blifva utan mat längre
än ett halft dygn. Sin näring hemta de uteslutande
ur djurriket (maskar, insekter, larver, sniglar och
smärre ryggradsdjur). Under vintern ligga de icke i
dvala, hvarför de hos oss då måste uppsöka sin föda
på större djup. De tillreda sina bon med mycken omsorg
och bädda dem med mossa, gräs o. s. v. Mullvadarna
äro osällskapliga, kämpa flitigt med hvarandra och
förtära sina besegrade motståndares lik. Ehuru der och
hvar förtretliga genom sina vidlyftiga gräfningar,
göra mullvadarna dock mycket gagn såsom utrotare af
smärre skadedjur. – Vanliga mullvaden (i Skåne kallad
»mullsork»), T. europaea, är svartblåaktig eller
svartgråaktig, närmare huden askgrå. Kroppens längd är
15 till 17 och svansens 2,5 cm. Han förekommer ganska
allmänt i Götaland och utom Sverige öfver nästan hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free