- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
443-444

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muisca ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Europa samt norra och mellersta Asien. Mullvaden
har vid sina gräfningar i jorden icke endast att
tillfredsställa sin starka matlust, utan äfven
att sörja för sin säkerhet. Hans bo är vanligen
beläget under trädrötter, murar o. d. samt merendels
långt aflägset från hans vanliga jagtmark. Med
denna, hvarest de dagligen i antal tillväxande
näringsgångarna förgrena sig och korsa hvarandra på
mångfaldigt sätt, är boet förenadt genom en lång,
tämligen rak gång. Sjelfva boet består af en rund
kammare af 9 till 10 cm. genomskärning och af två
kretsformiga gångar, af hvilka den större är i
jämnhöjd med kammaren och 20 till 30 cm. aflägsen
derifrån; den mindre deremot ligger något ofvanför
kammaren och nästan parallelt med den förre. Från
kammaren gå vanligen tre gångar till den mindre
kretsgången, från denna fem eller sex till den större
och från denna åtta till tio gångar utåt i alla
riktningar, ehuru merendels på något afstånd böjande
af till den ofvannämnda, ofta 30 till 45 m. långa
gången. Sin jagtmark besöker mullvaden vanligen tre
gånger i dygnet. De derstädes gräfda näringsgångarna
gifva sig tillkänna genom de jordhögar, som mullvaden
uppkastar vid gräfningen. Honan föder 5 till 7 ungar,
hvilka vid födelsen äro nakna, blinda och ej större
än en bondböna, så att de torde höra till de minst
utbildade af alla däggdjurs ungar. Då de blifva så
stora, att de behöfva annan föda än mjölk, lär äfven
hannen bidraga till deras underhållande. C. R. S.

Mullvadsrattan l. blindmusen. Se Blindrotta.

Mullvadssyrsan, Gryllotalpa vulgaris Latr., zool.,
bildar ett slägte bland gräshopporna (Saltatoria). Hon
har frambenen starkt utvecklade, breda, med skarp
tandade tibier och derigenom särdeles passande
att gräfva med (»gräffötter»). Antennerna äro
borstlika, kortare än framkroppen. Thorax är
aflångt äggformigt, framvingarna svartnerviga och
korta. Bakkroppens ände är försedd med 2 ledade,
trådlika bihang. Honan saknar äggläggningsrör. Färgen
är ofvan brun, under gulaktig, med blekgul
sammetshårighet. Mullvadssyrsan är ensam i sitt
slägte i Europa. Hon förekommer äfven i Sveriges
sydliga provinser, dock mindre allmänt. Der hon
uppträder ymnigt, är hon ganska skadlig derigenom att
hon förtär växters finare rötter, till hvilka hon
gräfver sig fram med långa gångar. I den innersta
änden af en sådan gång lägger honan 200–300 ägg,
omklibbade med jord. Utvecklingen eger rum i jorden.
O. T. S.

Mullämnen. Se Humus-ämnen.

Mul- och klöfsjuka l. smittsam mul- och
klöfsjuka
(Aphthae epizooticae), en hastigt förlöpande
infektionssjukdom, som angriper nötkreatur, får,
getter och svin (sällan fjäderfä). Sjukdomen har
endast tvänne gånger förekommit i Sverige, nämligen
1869 i Skåne samt 1875 i Halland och Bohus län. I
öfriga delar af Europa uppträder den deremot mycket
ofta som farsot och föranleder då stora förluster. –
Orsaken till sjukdomen är ett smittämne, som finnes
i spotten eller i andra afsöndringar efter
sjuka djur. Det bibehåller sig länge verksamt i
instängda stall, i gödsel och i stråfoder, som
dermed blifvit besudladt. Smittämnet, som man
tror vara en mikrokock (micrococcus aphthosus),
upptages af friska djur genom beröring med sjuka,
genom att beta på mark, der sjuka djur uppehållit
sig, eller genom att inställas i stall, på fartyg
eller i jernvägsvagnar, till hvilka smittämnet
blifvit öfverfördt. 2–7 dagar efter upptagandet af
smittan visa sig djuren modlösa; munnen är het, och
ett rikligt spottflöde jämte feber inställer sig. På
slemhinnan i munnen höja sig blåsor af oregelbunden
form, hvilka brista efter 24 timmars förlopp och
efterlemna ytliga sår. Samtidigt uppkomma sår i huden
ofvan och emellan klöfvarna. Djuren hafva svårighet
att förtära sitt foder och att gå, men febern minskas
snart. På jufret hos en del kor uppstå blåsor och
sår. Mjölken blifver tjockflytande, liknande råmjölk,
och gifver, om den fortäres af kalfvar, upphof till
häftig, ofta dödlig, mag- eller tarminflammation. De
flesta djuren tillfriskna inom 10–14 dagar, endast
1–3 proc. dö eller måste slagtas genom följderna af
sjukdomen. Alla djur, som genomgått sjukdomen, äro
sedermera skyddade emot inverkan af smittämnet. Hos
nötkreatur förekomma samtidigt blåsor och sår i munnen
samt sår omkring klöfvarna; hos får, getter och svin
är klöflidandet deremot allmännast. – Vid utbrott
af denna sjukdom skall djuregaren inom 24 timmars
förlopp anmäla förhållandet, i stad till ordförande
i helsovårdsnämnden och på landet till ordförande
i kommunalnämnden, hvarefter han har att ställa sig
till efterrättelse hvad i k. kungörelsen d. 21 Maj
och k. förordn. d. 19 April 1875 föreskrifves till
hämmande af sjukdomen. Till förhindrande af sjukdomens
införande från främmande land gälla föreskrifterna
i k. kung. d. 1 Maj 1885.

Genom smitta kan denna sjukdom spridas äfven till
menniskor, i synnerhet genom förtärande af okokt
mjölk från sjuka kor, äfvensom genom smittämnets
direkta öfverförande på händerna vid mjölkning eller
genom beröring med sjuka djurs saliv. Till denna
sjukdomsorsak måste man hänföra en hos späda barn
stundom förekommande blåsbildning i munnen jämte
svårighet att svälja. Ehuru symtomen i allmänhet äro
lindriga, minskas dock barnens nutrition. Smittämnet
forstöres genom mjölkens kokning, ej genom dess
utspädning med vatten. C. A. L.

Mulock [mjul-], Dinah Maria, engelsk författarinna,
f. 1826, vann förtjent framgång med sin första roman,
The Ogilvies (1849; 12:te uppl. 1875), som åtföljts af
flere andra skildringar ur det moderna samhällslifvet,
deribland Agathas husband (1852, 13:de uppl. 1875;
»Agathas man», 1854), John Halifax, gentleman (1857;
»John Halifax», 1874), hennes omtycktaste roman, och
A noble life (1866). Hennes berättelser utmärkas af
moralisk lyftning och karaktersteckningens kraft samt
skatta ej åt det sensationella, men falla emellanåt
in i en sentimental ton. Af hennes öfriga skrifter
må nämnas A woman’s thoughts about women (»En qvinnas
tankar rörande qvinnan», 1861; 2:dra uppl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free