- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
451-452

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Multiplikand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oxar. De sistnämnda voro egnade guden Ptah i
Memfis eller guden Ra i Heliopolis och ansågos som
manifestationer af dessa gudar. Berömdast var den åt
Ptah egnade Apis-oxen, hvars lik inbalsamerades med
yttersta omsorg, nedlades i en väldig sarkofag och med
denna inneslöts i det s. k. Serapeum vid Memfis. Om
den lyx, som utvecklades vid en Apis’ begrafning,
vittnar Diodoros, på hvars tid en Apis jordades med en
kostnad af 100 talenter, d. v. s. mer än 400,000 kr.

Anledningarna till att balsameringen fick en
så allmän användning i det forna Egypten voro
flere. Till en början kunna sanitära omständigheter
åberopas för en tid, då landet troligen var tätare
befolkadt än nu. Äfven Egyptens torra, konserverande
klimat och dess större delen af landet genomgående
kalkstensformation, som egnade sig väl till grafbygge,
bidrogo i väsentlig mån till balsameringens allmänna
antagande. Sin djupaste grund hade den emellertid i
egypternas religiösa åskådningssätt, deras tro att
menniskoanden efter döden en gång skulle återförenas
med den kropp, som i delta lif varit dess hölje. –
Man har funnit mumier äfven efter andra folkslag än
de gamle egypterna, näml. guancherna på Kanarieöarna
(hvarest mumierna träffas insydda i getfällar) samt
de forne mejikanerna och peruanerna. De sistnämndes
mumier träffas i hukande ställning, med ansigtet
betäckt af händerna. I Birma pläga än i dag mera
ansedda klosterbröders lik hedras med balsamering. –
Naturliga mumier har man benämnt sådana lik, som genom
en tillfällig yttre inflytelse, sådan som ihållande
köld eller öcknens sand och solhetta, bevarats från
förmultning och långsamt torkat ihop. K. P.

Mumifikation (förvandling till mumie, se d. o.),
patol., »torr brand». Se Brand, 2.

Mumma. Se Braunschweig-mumma.

Mummius, namn på en fornromersk slägt. 1. Lucius
M.,
Korints förstörare, sändes 146 f. Kr. till
Grekland för att kufva achaierna. slog dem i grund
vid Levkopetra på Isthmos och inryckte derpå utan
motstånd i Korint. M. visade sig efter segern i det
hela rättrådig och mild, men behandlade på senatens
befallning Korint ovanligt hårdt, i det att dess
innevånare blefvo dödade eller sålda till slafvar
och staden jämnad med jorden. Den grekiska konstens
mästerverk lät M. från de intagna städerna föra till
Italien för statens räkning, hvaremot han sjelf var
fullständigt oegennyttig. Man vet berätta, att den
något obildade konsuln på det strängaste tillsagt
dem, som hade att frakta konstskatterna till Italien,
att, om dessa blefve skadade, de måste tillhandahålla
nya i deras ställe. – 2. Spurius M., den föregåendes
broder och underfältherre, var jämte brodern medlem
af den tiomannakommission, som ordnade den nya
provinsen Achaias angelägenheter. Han skildrade
i skämtsamma bref på vers de tilldragelser
han i Grekland bevittnat. Han synes hafva
egt filosofisk bildning och varit talare.
R. Tdh.

Mun, anat., betecknar dels den i hufvudets
främre-nedre region belägna håla, som utgör
öfversta delen af digestionskanalen, dels den yttre
öppningen till denna håla (se Läpp). I förra meningen
särskiljer man anatomiskt i munnen (munhålan) två
afdelningar. Den yttre munhålan omgifves utåt af
läpparna och en del af kinderna samt begränsas inåt
af tandraderna och närmaste delar af käkarna. Af
dessa begränsas den inre munhålan utåt och framåt
af hårda gommen, uppåt och bakåt ofullständigt af
gomseglet. Muskler bilda hålans botten, och från denna
uppstiger tungan, som i sina vexlande ställningar
mer eller mindre fyller hålan. Alla dessa delar,
utom tänderna, äro öfverdragna med en slemhinna,
klädd med flerlagrigt epitel samt der och hvar
innehållande små slemkörtlar. Tre par spottkörtlar
utmynna och tömma sin afsöndring i hålan. Munnen är
dels den trakt af digestionsröret, i hvilken födan
i allmänhet intages och den fasta såväl krossas
och sönderdelas af tänderna som inblandas med saliv
och formas för nedsväljning såsom »tugga», dels en
plats för bildandet af vissa talljud, dels slutligen
vid täppt näsa eller våldsam andning en passage för
respirationsluften. G. v. D.

Munatius, en fornromersk slägt, bland hvars medlemmar
Lucius M. Plancus är mest känd. Han var anhängare
och förtrogen till Caesar. Efter dennes död (44
f. Kr.) vacklade han emellan partierna och bemödade
sig att spela en viss rol. Cicero vann genom sina
loford den fåfänge mannen på senatens sida, men i
det afgörande ögonblicket höll M. sig tillbaka och lät
slutligen genom Asinius Pollio förmå sig att öfvergå
till Antonius, hvarvid han t. o. m. uppoffrade en
broders lif. Längre fram var han ståthållare i Syrien,
der han gjorde sig känd för utpressningar. I striden
om verldsväldet lemnade han Antonius i sticket och
försonade sig med Octavianus. Denne förblef han
trogen och föreslog år 27 f. Kr. att gifva honom
titeln Augustus. Karakterslös i sitt offentliga lif
och klandervärd i sitt enskilda, efterlemnade han
ett alls icke aktadt namn. I tal och skrift skall han
hafva varit lycklig nog. R. Tdh.

Munbrand. Se Munsjukdomar.

1. Munch [munk], Johan Storm, norsk skald, prest,
född i Vaage i Gudbrandsdalen d. 31 Aug. 1778,
blef student 1791, teol. kandidat 1799, komminister
i Skjeberg 1805, kyrkoherde i Sande 1813 och
slottspredikant på Akershus 1817 samt intog 1823
Kristianssands biskopsstol, som han innehade till
sin död, d. 26 Jan. 1832. Utan att ega någon större
poetisk begåfning var M. likväl en af Norges mest
omtyckta skalder i början af århundradet. Han utgaf
diktsamlingen Fjeldblomster (1813) och dramat Presten
i Hallingdal
(1825). Derjämte var han ständig
medarbetare i åtskilliga tidningar och redaktör af
»Saga», historisk qvartalsskrift, som utkom i 3 band
1816–20. O. A. Ö.

2. Munch [munk], Andreas, norsk skald,
den föregåendes son, föddes i Kristiania
d. 19 Okt. 1811, blef student 1830 och studerade
någon tid juridik, men egnade sig snart åt vittra
sysselsättningar. År 1836 framträdde han med
diktsamlingen Efemerer, och två år derefter, då
teatern i Kristiania öppnades, blef hans Kong

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free