Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munkgamen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aska 1536, och dess gårdar kommo efterhand i enskild
ego. – Klostrets officiella namn var S:t Mikaels
kloster. Dess »Codex diplomatarius» är utgifven af
P. A. Munch. O. A. Ö.
Munkgamen, namn på Grågamen (se denne).
Munkholmen, ett fäste på en holme i Trondhjemsfjorden
midt för Trondhjems hamn, uppfördes på 1660-talet
och tjenade länge (ända till början af 1800-talet)
som statsfängelse. Det hyste bl. a. grefve
Peder Griffenfeld 1680–98. – I äldre tider
benämndes M. Nidarholm l. Holm och hade
(början af 12:te årh.–1531) ett munkkloster af
cluniacens-kongregationen. Deraf platsens moderna
namn. O. A. Ö.
Munklatin, dåligt latin, sådant som under medeltiden
skrefs och talades i klosterskolorna. Jfr Kökslatin.
Munkordnar (se Ordnar). Om munkväsendets uppkomst
och utveckling till Cluniacens-kongregationens
bildande (början af 900-talet) se Benediktiner
och Kloster. Den nämnda kongregationens syfte att
höja påfvedömet och kyrkan genom att bl. a. ålägga
presterna att föra ett munkartadt lif (celibat)
gynnades af påfvedömet och förverkligades med
tillhjelp af såväl cluniacenserna som de många nya
munkordnar, hvilka snart derefter instiftades med
samma organisation och samma tendens. Dessa ordnar
voro Camaldulenser (1018), Vallombrosaner (1038),
Grammontorden (1076), Kartusianer (1084),
Fontevraultorden (1094), den hel. Antonius’ orden
(1095), Cisterciensernas eller Bernhardinernas orden
(stiftad 1098, organiserad 1119), Premonstratenser
(1121), Trinitarier (1198) samt riddareordnarna. Men
när kyrkan uppnått herraväldet öfver verlden, började
likväl flerestädes ett nationelt motstånd vakna,
hvilket de dittillsvarande ordnarna till följd af
sin mestadels aristokratiska form icke förmådde
dämpa. Detta lyckades deremot för tiggareordnarna
(Franciskanerna, Dominikanerna), som i början
af 1200-talet utgingo från folket och kände sig
ett med detta. I samma anda verkade äfven andra,
merendels efter Augustinus’ regel inrättade och,
trots Innocentius III:s 1215 utgifna förbud mot nya
murikordnar, af påfven bekräftade ordnar, såsom
Karmeliter (stadf. 1224), Augustiner (1244), Serviter
(1233), Birgittiner (1363), Jesuater (1365) och
Hieronymiter (omkr. 1370). Genom sin nära förbindelse
med kyrkan och genom det tjensteförhållande,
hvari de blifvit ställda till henne, blefvo de dock
förverldsligade och indrogos i hennes urartning. Det
sedliga tillståndet var ock hos de flesta munkordnarna
och i synnerhet i dubbelklostren mot medeltidens slut
djupt sjunket. Ordnarna förmådde derför ej häller göra
reformationen något verksamt motstånd, hvilket ock
visade sig vid dennas genomförande äfven i Sverige. –
I Sverige (med inberäkning af Skåne, som då hörde
till Danmark) voro under medeltiden Benediktiner,
Cistercienser, Premonstratenser. Karmeliter,
Kartusianer, Johanniter samt i synnerhet
tiggareordnar representerade. Dessutom egde Sverige
sin inhemska Birgittinorden.
Med Jesuitorden (stiftad 1540) inträdde ett nytt
skede ej blott i munkordnarnas, utan äfven
i den katolska kyrkans historia. Ty hvarken
jesuiterna eller de reformerade och nyinrättade
ordnarna lade längre hufvudvigt på askes och
handarbete, utan på sjukvård, predikan, inre och yttre
mission, skolväsende och lärdom. Jesuitorden tryckte
på dem alla liksom på kyrkan sjelf sin prägel, i det
att dess moral och lära blefvo kyrkans. Af de gamla
ordnarna reformerades Franciskanerna (Cordelierer,
Barfotamunkar, Alcantariner och Kapuciner),
Cistercienserna (Feuillanter) och Karmeliterna
(Barfotakarmeliter). Nya ordnar voro Teatinerna
(1524), Barnabiterna (1532), Barmhertiga bröder
(Frères de charité, 1540), Ursulinnorna (1537),
Oratoriepresterna (1548), Marie besökelses orden
(1604), Piaristerna (1607), Oratoriefäderna (1611),
Maurinerna (1618), Missionspresterna (1624),
Barmhertiga systrarna (Soeurs de la charité,
1634), Trappistema (1664), Ignorantbröderna
(Frères ignorantins, 1681) och Redemptoristerna
l. Liguorianerna (1732). Ännu rikare än på nya
ordnar har den katolska kyrkan visat sig med
hänsyn till inrättandet af kongregationer,
eller ordenslika sällskap, enär dessa lättare
kunde användas för sociala ändamål, eftersom deras
medlemmar icke behöfde iakttaga samma stränga regler
i afseende på klostertvånget m. m. som de egentliga
ordnarna. Ytterligare har katolska kyrkan upprättat
brödraskap, d. v. s. föreningar för främjande
af kyrkliga ändamål (en ombildning af de gamla
gillena). Vidare funnos redan vid de gamla ordnarna
(såsom hos tiggaremunkarna) liksom i nyare tid hos
trappisterna de s. k. tertiarierna, eller sådana
personer (män och qvinnor), som inrättade sitt lif
efter ordensregeln och utöfvade vissa kärleksverk,
utan att behöfva aflägga något löfte eller bo i
kloster. Slutligen har katolska kyrkan tagit hela
folklifvet i sin tjenst genom inrättandet af en
mångfald föreningar, såsom Borromeus-, Bonifacius-,
Franz-Xaverius-föreningen m. fl.
Munkordnarnas författning. Endast påfven kan bekräfta
eller upphäfva en orden. Ordnarna stå för öfrigt under
biskopens uppsigt (i medeltiden voro Cluniacens-,
Premonstratens-, Cisterciens- och tiggareordnarna
genom »exemption» undandragna biskopens och ställda
omedelbart under påfvens uppsigt). Hvarje orden väljer
sjelf sin föreståndare, hvilken vid sin styrelse har
klosterkonventet till biträde, liksom biskopen har
sitt domkapitel. Alla ordnar måste hvart 3:dje år
hålla generalkapitel. Tiggareordnarna och jesuiterna
delas dessutom i ordensprovinser. – Upptagandet i en
orden sker genom afläggandet af de 3 munklöftena:
fattigdom, kyskhet och lydnad. Fordom kunde föräldrar
lofva att lemna sina barn åt ett kloster (efter
förebild af Hannas löfte om Samuels öfverlemnande
till Herrans tjenst), utan att barnets eget samtycke
hvarken då eller sedermera togs i betraktande. Dessa
barn kallades oblati. Redan Basilius den store
(d. 379) införde denna sed, likväl med rätt för
barnet att vid myndig ålder utträda ur klostret eller
frivilligt qvarblifva. Detta senare vilkor lemnades
obeaktadt i vesterlandet ända till Alexander III
(1159–81), som återgick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
