- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
477-478

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Munzinger ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Munzinger, Werner, schweizisk forskningsresande,
f. 1832, begaf sig 1852 till Egypten och anträdde 1854
en handelsexpedition nedåt Röda hafvet. Han stannade
till en början i Masaua och derefter i det v. om denna
stad belägna Keren, hufvudorten i Bogos, hvilket land
han genomreste i skilda riktningar. 1861 medföljde
han Heuglins expedition till Central-Afrika, men
gick i norra Abessinien sin egen väg, hvilken förde
honom till Kartum och Kordofan. Sedan han derefter
någon tid vistats i Europa, blef han 1865 engelsk och
1868 tillika fransk konsul i Masaua samt gjorde
1867 en resa genom Afar-stammarnas land. 1870 tog
han afsked från konsulsbeställningarna och besökte
Arabiens sydöstra kusttrakter. 1871 trädde M. med
titeln bej i kedivens tjenst såsom guvernör i
Masaua och annekterade en del af de nord-abessinska
gränslanden, hvarefter han 1872 utnämndes till pascha
och generalguvernör öfver östra Sudan. På ett från
Tadsjurra-viken företaget tåg mot Sjoa blef han
d. 14 Nov. 1875 jämte sin hustru och en stor del af
sitt följe dödad i närheten af Assal-sjön genom ett
öfverfall af en stam gallaer. M:s i tidskrifter och
särskilda arbeten lemnade bidrag till kännedomen om
nordöstra Afrika skattas såsom mycket värdefulla.

Muonio (F. Muoniojoki), biflod till Tornio elf,
är 333 km. lång och har ett flodområde af mer än
11,500 qvkm. M. upprinner i de norska fjälltrakterna
vid nordvestligaste hörnet af Finlands gräns mot
Norge, i sjön Koltajärvi, infaller kort derefter
i Kilpisjärvi sjö, på gränsen emellan Sverige och
Finland, och följer sedan gränsen åt under ett
synnerligen stridt lopp, först i sydöstlig riktning
till Muonioniska kyrka, sedan i sydlig riktning till
sin förening med Tornio elf. Af M:s många forsar
är Muoniokoski den förnämsta, hvilken bildas af 7
vattenfall samt har en längd af omkr. 10 km. I sitt
öfre lopp, ända tills den från venster upptager den
139 km. långa bifloden Lätöseno, kallas M. Könkämä å
(F. Konkämäenjoki). A. G. F.

Muonionalusta kapell, Norrbottens län, Pajala
tingslag, tillhör Pajala, Hernösands stift,
Västerbottens fjerde kontrakt.

Muonioniska, socken i Uleåborgs län, Lappmarkens
härad och domsaga, Finland, bildar med Enontekis
kapellförsamling ett konsistorielt pastorat af
3 kl., Kuopio stift, Lappska kontraktet. Areal
omkr. 10,603 qvkm. 1,660 innev. (1883),
finsktalande. Socknen, ursprungligen utgörande kapell,
med egen prest sedan 1788, under svenska
Öfvertornio socken, blef egen finsk kyrkoförsamling 1812.
A. G. F.

Mur, murverk, kallas i allmänhet ett byggnadsverk
af särskilda stenar, antingen utan bindemedel lagda
på eller bredvid hvarandra, s. k. »kallmur», eller
ock förenade genom ett först tunt och flytande, sedan
hårdnande murbruk. Någon gång uppföras murar äfven af
stampad jord eller lera med eller utan inblandad halm
(pisé), eller ock gjutna af olika material, vanligen
kalkbruk. Alltefter olika form och ändamål indelas
murverk i liggande, stående och hängande. Liggande
murverk, d. v. s. med
liten höjd i förhållande till längd och bredd, äro
grundmurar (murars undre, bredare del) och
golfmurar (golfstenbeläggning). Stående murar, med
större höjd än tjocklek, äro antingen fristående
(hufvud-, lång-, skilje- och gafvelmurar) eller
beklädnads-(tetrass-)murar, som skola stödja en
bakom varande jordmassa (se om dem äfven Fästning,
sp. 625), eller pelare, vare sig fristående, då de
äro uppbärande, eller stödda mot en mur, då de kallas
stödjepelare, sträfpelare (Fr. contre-fort). Allt
stående murverk, som uppbär hvalf eller bågar, kallas
vederlag. Hängande (sväfvande) murverk kallas sådant,
som till följd af särskild sammansättning och form
ej behöfver uppbäras eller stödjas öfverallt, utan
endast på en eller flere sidor. Hit höra hvalf (se
d. o.) och listverk l. framspringande murverk till
prydnad, krön eller skydd mot vattendropp (se
Gesims). – Stenmurar uppföras antingen af konstgjord sten,
vanligen tegel, eller af naturlig sten, såsom sprängd,
kilad eller bruten sten (vanligen granit, sandsten,
kalksten o. s. v.) och huggen (qvader-) sten.
Murverket kan äfven vara blandadt. För att mursten skall
vara fullt lämplig, får den hvarken sönderfalla eller
»sintra» tillsammans (smälta vid stark värme) eller
vittra i fria luften eller genom inträngande fuktighet
(se Mursalt). Bästa mursten är tegel och qvadersten,
dernäst sprängsten; sämst är kullersten. Stenarna
kunna läggas i muren på olika sätt. I löpskikt ligga
de sålunda längs efter och kallas löpstenar; i sträck-
l. koppskikt ligga de efter murens tjocklek och kallas
sträck-, bind- eller koppstenar. Läggas stenarna i
vinkel mot murens framsida, uppstår ett kryss-, smyg-
eller strömlagskikt; ställas de på högkant bredvid
hvarandra, uppstår ett rullskikt. En i mur inlagd
stens begränsningsytor kallas: den öfre bygg, den
undre ligg, den främre i dagen kopp och sidoytorna
fogytor. Enligt regeln tages den största ytan till
ligg, den minsta till bygg. Vid murning med naturlig
sten bör dock liggytan i berget äfven blifva ligg i
muren, och noga bör tillses, att stenen väl hvilar på
sin liggyta. Valet af koppyta beror åter på om stenens
ändamål är att vara löpsten eller bindare äfvensom,
vid murning med ohuggen sten, om ytan är någorlunda
jämn. Fogarna benämnas stötfogar och liggfogar,
alltefter som de äro lodräta eller horisontala. Genom
stenars ojämnhet uppkomna för stora fogar utfyllas
(»skolas») väl med smärre sten och skärf. Vid
murningen söker man alltid ordna stenarna så, att de
redan genom sitt inbördes läge väl binda hvarandra
eller »göra förband». För regelbundna förband gälla
följande allmänna grundsatser: stenarna i ett öfre
skikt böra täcka stötfogarna i ett undre; stötfogarna
böra utan afsättningar gå tvärs genom hela muren;
vid hörn bör i samma skikt den ena sidan vara löp-,
den andra sträckskikt. De olika murförbanden äro:
block- l. vendiska förbandet (fig. 1), kryssförbandet
(fig. 2), sträckarförbandet, polska l. gotiska
(äfv. beklädnads-) förbandet (fig. 3), krysslag-,
smyg-
l. strömförbandet, pelareförbandet (fig. 4),
rör- l. skorstensförbandet (fig. 5) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free