- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
509-510

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murray ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Murviedro. Se Sagunto.

Murödlan. Se Lacertidæ.

Mus, zool. 1. Latinska namnet på råttslägtet
(se d. o.). – 2. Svensk benämning (pl. möss) på de
mindre arterna af nämnda slägte. Ordet nyttjas äfven
i sammansatta namn på smärre arter af andra slägten
inom de egentliga mössdjurens underfamilj (Murini).
C. R. S.

Musa L., bot., ett i morfologiskt hänseende högst
egendomligt slägte af högväxta örter, hörande till
kl. Polygamia, Monoecia L., och bildande en egen
nat. fam., Musaceæ Juss., som derjämte omfattar 3
andra slägten: Heliconia, Strelitzia och Ravenala. Den
kronbladslika blomkalken är mycket oregelbunden. Det
främsta bladet (»läppen») är mycket stort, det baktill
sittande mycket litet. Den bakersta ståndaren saknas,
och de öfriga 5 äro sammanvuxna till ett bakåt klufvet
rör. Slägtet Musa har en kort rotstock, från hvilken
uppskjuta oerhördt stora, spiralställda blad, hvilkas
väldiga, meterlånga skifvor äro fjädernerviga och i
kanten släta, men vanligen, då de blifvit något äldre,
mer eller mindre söndersplitsade mellan nerverna
ända in till medelnerven. Bladslidorna rulla sig om
hvarandra och bilda sålunda ett slags falsk stam af
flere meters höjd. Blomställningen är ett toppstående
ax med spiralställda, ofta grant färgade skärmblad,
i hvilkas vinklar sitta många blommor i två rader. De
nedersta blommorna i axet äro honblommor, de mellersta
2-könade och de öfversta hanblommor, hvarför frukter
kunna utvecklas endast å nedre delen af axet; den
öfre blir efter hanblommornas bortfallande naken,
men afslutas med en knopp af outvecklade blommor,
inneslutna inom skärmblad. M. paradisiaca L., hvars
hanblommor qvarsitta vissnade, och M. sapientum L.,
som har affallande hanblommor, kallas pisang (ofta
för utseendets skull, men oriktigt, pisangpalmer)
och odlas i största utsträckning inom alla tropiska
land. Deras frukter, bananer, äro ett slags bär,
till formen liknande en trubbigt trekantig, mindre
gurka. Innanför det glatta, sega skalet finnes
fruktkött, som hos den omogna frukten är fast och
mycket stärkelserikt samt användes till beredande
af stärkelse (»pisang-» l. »bananmjöl») och äfven
tillgodogöres genom att frukten skares i skifvor,
hvilka torkas och då likna små kakor samt begagnas
såsom bröd. Under mognandet omsattes denna rika
stärkelse i socker och en fet olja, som ger åt
den mogna, mjuka bananen en särdeles angenäm,
söt och fet smak (något lik den af fint smör),
blandad med den behagligaste arom. Frukterna af
odlad pisang äro utan frön. I varmhus odlas pisang
(vanl. M. Cavendishii Paxt., från Kina), som emellanåt
ger mogen frukt. Från Algeriet och Egypten komma dessa
läckra frukter till Europa, äfven någon gång upp till
Norden. M. Ensete Gmel. i Abessinien når en höjd
af 8 m. och har blad af 6 m. längd. Dess rotstock
smakar likt potates och användes till föda. Bland
många andra arter må här ytterligare nämnas endast
M. textilis Roxb., hvars sega, starka fibrer utgöra
den till tågvirke så värderade manilahampan. Jfr
Beklädnadsväxter. O. T. S.

Musa (Eng. mouse), sjöv., med garn försäkra en »huggd»
hake, så att den ej kan lossgöra sig från det föremål,
vid hvilket den för tillfället är fäst (»huggd»). Den
sålunda anbringade försäkringen å haken kallas
»musning». L. H.

Musa, Antonius, frejdad läkare i Rom, hvilken en gång
genom bruk af kalla bad räddade Augustus från en svår
sjukdom. Detta lyckliga resultat väckte hos romarna
en viss förkärlek för vattenkurer. Två skrifter,
som uppgifvas vara författade af M., en ställd till
Agrippa och en till Maecenas, äro af senare ursprung.

Musaceæ. Se Musa, bot.

Muscadins [myskadä’ng], Fr. (egentl. myskpastiljer),
myskdoftande sprättar; särskildt benämning på
de pariseleganter, som under den stora franska
revolutionen slöto sig till thermidoristerna och
sedermera till rojalisterna. Jfr Jeunesse dorée.

Musa El-kasim. Se Imam.

Musæus. Se Musaios och Musäus.

Musagetes, Grek., »musernas anförare», ett binamn
på guden Apollo (se denne och Muser).

Musa ibn Nusseir, arabisk fältherre och ståthållare
i Nord-Afrika, utsträckte kalifens välde ända till
Atlantiska hafvet, sände 711 sin underfältherre Tarik
att intaga vestgoternas rike i Spanien och fullföljde
sjelf dennes verk efter att hafva af afundsjuka
fängslat honom midt under hans segerlopp. Hemkallad
till Damaskus 713 genom Tariks bedrifvande, gjorde
han sin färd dit till ett glänsande triumftåg, men
anklagades för orättrådig fördelning af krigsbytet
samt dömdes till dryga böter, gissel och fängelse. Han
dog 715 på en pilgrimsfärd till Mekka.

Musaios (Lat. Musæus), namn på forngrekiska
skalder. 1. En af sagotidens presterliga sångare,
skiftevis betecknad såsom son eller lärjunge af
Orfevs, Linos, Antifemos eller Evmolpos. Såsom
hans födelseort uppgifves Elevsis i Attika,
och han säges i Attika hafva infört helig
skaldekonst och i sammanhang dermed grundat nya
religionsbruk. Åtskilliga honom tillskrifna dikter
(hymner, renings- och invigningssånger, orakelspråk,
besvärjelser mot sjukdomar, en teogoni, en titanografi
m. fl.), hvilka ännu under den historiska tiden
voro kända och upptecknade, torde till största delen
hafva varit understuckna. Till vår tid hafva kommit
endast några fragment, samlade och utgifna af Kinkel
i verket »Epicorum graecorum fragmenta» I (1877). –
2. Episk skald från Efesos i 2:dra årh. f. Kr.,
lefde i Pergamon och författade en numera förlorad
hjeltedikt i tio böcker med titeln Perseis.
3. M., med tillnamnet Grammatikern, omkr. 500
e. Kr., författade ett litet, ännu bibehållet,
i den alexandrinska skolans stil och närmast efter
Nonnos’ mönster diktadt erotiskt epos om Hero och
Leander, hvilket utmärker sig genom en korrekt
form samt genom en egendomlig blandning af antik
enkelhet och nyare sentimental romantik. Dikten
är utgifven i åtskilliga upplagor, senast 1876 i
en samling af »Orphica» m. m. (Svenska öfvers. af
Michelessi, 1772, på prosa, och G. Regnér, 1801.)
A. M. A.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free