Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Murray ... - Musi, Agostina di - Musicera (Ital. musicare), utföra musik, spela - Musicus. Se under Musikant - Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna», till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibliotek. Om museets senare öden har man blott
osäkra uppgifter. I hvarje fall kan man anse
institutionen bortsopad från Egyptens mark med
den arabiska eröfringen (omkr. 640). Museets
största betydelse för den menskliga odlingen
ligger deruti att dess verksamhet koncentrerades
kring bevarandet och mångfaldigandet af
den klassiska forntidsliteraturen. Andra
liknande anstalter, förmodligen inrättade efter
mönstret af det alexandrinska museet, omtalas
i Pergamon, Antiocheia och Konstantinopel. Jfr
G. Parthey: »Das alexandrinische museum» (1838).
K. P.
Musi, Agostino di, kallad Agostino Veneziano,
italiensk kopparstickare från Venezia, bildade sig
först efter Dürer (hans första stora blad var en
kopia af Nattvarden efter dennes träsnittspassion;
1510). Efter att hafva uppehållit sig någon tid i
Florens kom han 1516 till Rom, der han studerade under
den berömde Marcantonio och var honom behjelplig i
att utföra Rafaels teckningar i kopparstick. Dessutom
stack han, liksom Marcantonio, en del: »de badande
soldaterna» (les grimpeurs), af Michelangelos 1505
utförda kartong öfver slaget vid Cascina, hvilken
kartong kort derpå förstördes och numera är känd
nästan endast genom de nämnda sticken. M:s senast
daterade verk härstamma från 1536.
Musicera (Ital. musicare), utföra musik, spela.
Musicus. Se under Musikant.
Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga
betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af
alla de s. k. »musiska konsterna» (se Muser),
till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik,
orkestik och astronomi, öfver hufvud hela den högre
andliga bildningen i motsats till den kroppsliga,
»gymnastiken». Senare inskränktes begreppet
musik blott till tonkonsten, eller den af de sköna
konsterna, som har till ändamål att skapa sköna former
i toner, d. v. s. regelbundna hörbara svängningar
af elastiska kroppar. Denna definition, som lägger
den principiella skilnaden emellan tonkonsten
och öfriga konster uti materialet för deras
verksamhet och sinnena, med hvilka de uppfattas,
är den enda vetenskapligt hållbara. Den vanligast
gängse bestämningen att musiken är »känslans konst»
eller »har till ändamål att uttrycka känslor» är
oduglig såsom definition, emedan den icke medför någon
principiel artskilnad mellan musik och andra konster,
hvilka senare ju onekligen äfven till en viss grad
kunna uttrycka och uppväcka känslor, låt vara att
musiken innerligare än de öfriga synes sammanhänga
med menniskans känslolif och påtagligen lifligare
afficierar hennes nervsystem. Dessutom beror nämnda
definition oftast på missförstånd såväl angående
musikens egentliga uppgift, hvilken endast kan vara
estetisk, icke patologisk, d. ä. endast kan hafva
skönhet, icke sensationers väckande till mål, som
äfven angående känslans natur och musikens förmåga,
i fall man nämligen föreställer sig, att musiken såsom
sådan, d. ä. den rena instrumentalmusiken, skulle
kunna uttala bestämda, med viss föreställning förenade
känslor, sådana som kärlek, hat o. s. v. Fastmer
är det snarare känslans allmänna tillvarelsesätt än hennes
specifika innehåll, som musiken kommer åt. Zimmermann
uttrycker saken sålunda (»Allgem. aesthetik» § 656):
»Vaga och fixa känslor, begär, affekter och lidelser,
stämningar och rörelser, hvilka såsom sådana samtliga
bero på föreställningsförloppet, visa icke blott vissa
intensitetsgrader, utan äfven rytmiska förhållanden i
sitt utflöde, ett upp- och nedstigande, regelmässig
eller oregelmässig skyndsamhet eller dröjsmål,
ebb och flod, lugnt framskridande och ögonblickligt
afbrott, plötslig uppenbarelse och sakta förklingande
o. s. v. Det rytmiska och modulatoriska i detta
själslif är det, som musiken förmår tillegna sig,
hvarigenom det blir henne möjligt att framställa
själsrörelserna, så långt de nämligen äro blotta
rörelseformer. Men föreställningarna sjelfva, hvilka
befinna sig i rörelse, det psykiska tankelifvets
hvad kan musiken som sådan aldrig återgifva». Nyare
psykofysiska forskare hafva försökt att så mycket
som möjligt ådagalägga musikens förmåga af uttryck för
själslifvet, utan att de likväl synas komma längre än
till formella bestämningar. Hausegger uppvisar (»Die
musik als ausdruck»), genom citat från Engel, Darwin
m. fl. angående vredens fysiologiska uttryckssätt och
derefter genom analys af Annas aria i »Don Juan»:
»Or sai chi l’onore», hurusom vreden der blifvit
på det trognaste tolkad. Analysen är öfvertygande,
och dock lär det väl förblifva alldeles omöjligt
att utan kännedom om texten och situationen kunna ur
sjelfva tonstycket såsom instrumentalstycke höra, om
det är vrede eller tilläfventyrs någon annan affekt
som talar. Man hör blott, att det är något upprördt
själstillstånd, men icke med säkerhet hvilket; man hör
att, men icke hvad, eller för att tala med Vischer:
»man hör ekot, men ej den, som ropat». Tonsättarens
känsla meddelar sig till åhörarens och alstrar
äfven föreställningar, men dessa blifva vanligen
olika hos olika åhörare. Denna musikens obestämdhet
och outsäglighet i begreppsmässigt hänseende
– hvilka icke hindra henne att ega den konkreta
bestämdhet, som ligger i plastiska hörföreställningar,
alstrade ur en individuelt personlig inspiration –
gifva henne en alldeles särskild ställning bland
de sköna konsterna och göra henne i viss mån
mera ideel, mera sjelfskapande än de öfriga,
liksom den ålägger henne att åt de allmänna
estetiska gestaltningslagarna (enhet i mångfald,
organisk utveckling, proportionalitet, motivering i
kontraster etc.) skänka större uppmärksamhet än dessa,
med undantag af byggnadskonsten, hvilken äfven i
likhet med tonkonsten rör sig med idel rytmiska och
proportionella förhållanden utan direkt förebild i
naturen. Sant är, att musiken kan till en viss grad
»måla», men hon gör det dock aldrig på samma sätt
som målarekonsten, hvilken aftecknar de verkliga
konturerna i en modell eller ett landskap, under
det musiken blott antydningsvis och mera symboliskt
efterbildar fogelsång, vattenbrus, storm, åskdunder
m. m. Dylika naturföreteelser hafva lika litet som
känslorna skapat några musikaliska former eller legat
till grund för reglerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
