Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna», till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omkr. början af 17:de årh. försiggick en vigtig
omhvälfhing, nämligen uppkomsten af monodien
(enstämmig sång med ackordisk ledsagning) samt,
i sammanhang dermed, operan och oratoriet. Det
skedde genom Caccini, Peri och Cavaliere. Desses
första otympliga försök till recitativ (»stilo
rappresentativo») förbättrades först genom
den genialiske Monteverde, tilllika fader för
instrumenteringskonsten och den moderna harmonien,
sedermera genom Cavalli och Cesti, den senare
en lärjunge af Carissimi, som jämte Schütz
var främst inom oratoriet och kantaten. Viadana
skref kyrkokonserter och bragte generalbasen (se
Besiffring) till användning. Den konserterande stilen
medförde användningen af stråkinstrument i kyrkan,
der förut endast cornetti och basuner ledsagat
kören. Särskildt utvecklades violinspelet af Corelli,
hvarjämte den första cykliska instrumentalformen,
sviten, skapades. Operaföreställningar blefvo
sedan 1637 ständiga i Venezia och banade sig
väg till andra land. I Frankrike skrefvos operor
af Lully, i Tyskland af Keiser, i England af Purcell.
Arians form fulländades af Alessandro
Scarlatti (se Aria). Derjämte nådde ännu den stränga,
kyrkliga stilen en efterblomstring: i Rom genom
Benevoli, i Venezia genom Lotti och Marcello. I
orgelspelet glänste Frescobaldi, som utbildade den
dubbla kontrapunkten och fugan (se d. o.). Berömd
som teoretiker var Fux. Sångkonsten växte uti
Italien, men tillika förbereddes dess urartning
genom den uppkommande oseden att medelst en skamlig
kirurgisk operation dana gossar till sopraner (se
Kastratsångare).
I 18:de årh. stiftades den neapolitanska skolan genom
Leo och Durante, hvilka framförallt fullkomnade
melodien och tillade till stråkinstrumenten i
opera-orkestern oboer, horn, flöjter m. m. De
efterföljdes af italienarna Pergolese, Jomelli,
Sacchini och Piccinni (buffa-operans utbildare)
samt tyskarna Hasse, Graun och Naumann, den siste i
synnerhet epokgörande för Sverige, dit han kallades
för att skrifva för den af Gustaf III 1773 skapade
Operan. I Frankrike utmärkte sig Rameau både som
teoretiker och som operakompositör. Den franska opéra
comique skapades af Monsigny, Philidor och Grétry;
i Tyskland uppstod likaledes ett komiskt sångspel
genom Hiller och Dittersdorf. Den seriösa operan
åter urartade uti Italien till en rad af ändlösa
arior, skrifna mera i bravursångarens än i den
dramatiska sanningens intresse, hvilket framkallade
Glucks operareform till förmån för större sanning,
enkelhet och natur. Dessförinnan hade de båda
samtida snillena Händel och Sebastian Bach bragt till
fulländning, den förre oratoriet, den senare fugan och
orgelkonsten. Emanuel Bach bildade öfvergången från
den mera stränga stilen hos hans fader, Sebastian B.,
till den mera fria hos Haydn, som gaf stråkkvartetten
och symfonien deras form. Universalsnillet Mozart
utvecklade ytterligare dessa arter, skapade i alla
grenar mästerverk och gaf framförallt operan dess
fulländning genom att sammansmälta Glucks dramatiska
sanningssträfvande med den
italienska formens behag. Dels af Gluck, dels
af Mozart o. a. voro de mästare påverkade, hvilka
kallades till Sverige för att ytterligare utföra hvad
Naumann begynt, nämligen Kraus, som skref symfonier,
operor och kantater, Vogler, som var både virtuos,
komponist, lärare och teoretiker, samt Haeffner,
som utgaf en svensk koralbok och skapade svenska
studentsången. Af soloinstrument odlades under detta
sekel klavéret bl. a. af Domenico Scarlatti och
Couperin, violinen af Tartini m. fl.
Det 19:de årh. innesluter i sin första fjerdedel
tre namn, som ännu kunna räknas till den största
perioden, nämligen Weber, som gaf sångspelet dess
rätta nationalfärg, Schubert, som bragte romansen
till dess konstnärliga höjdpunkt, och Beethoven,
som fulländade instrumentalmusikens alla former
(sonetten, qvartetten och symfonien) och som förhåller
sig till Mozart såsom Michelangelo till Rafael, det
sublima till det rent sköna, det subjektiva till det
objektiva. Efter Beethoven har tonkonsten icke skapat
några egentligen nya former eller inom de gamla gjort
något principielt framsteg, men väl sökt att i detalj
rikare utbilda dem, förbinda dem med hvarandra eller
relativt upphäfva dem, rikta material och teknik
samt lägga vigt vid det nationella och subjektivt
individuella framför det allmän-menskliga, känslan
framför fantasien, på samma gång som det reflekterade
framför det naiva. Derjämte fortgick en efterverkan
af den klassiska perioden. Cimarosa skref operor i
Mozarts stil. Rossini gaf den italienska operan,
särskildt buffan, ny fart samt följdes med bleknande
glans af Bellini, Donizetti och Verdi, tills den
senare jämte Boito gjorde ett friskare uppslag. I
Frankrike fortverkade Glucks ande hos Cherubini,
Spontini och Méhul, hvarefter Meyerbeer försökte
förena tysk, italiensk och fransk stil, följd af
Halévy, Gounod, Saint-Saëns och Massenet. Derjämte
blomstrade den franska comiquen och semiserian
med stor kraft under Boïeldieu, Auber, Hérold,
Adam, Maillart, Thomas, Delibes, Bizet m. fl.,
och en frivol afart deraf, operetten, skapades
af Offenbach och Lecocq. I Tyskland
efterföljdes Weber af Spohr, Marschner, Nicolai,
Lortzing, Flotow, Götz o. a. Schubert följdes på
visans område af Mendelssohn, Schumann, Franz,
Brahms, Jensen m. fl., i Skandinavien af A. Lindblad,
Josephson, Hallström, Kjerulf, Grieg, Heise m. fl. För
mansqvartetten, en århundradets skapelse, skrefvo
Zöllner, Otto, Hauptmann, Kücken, Abt, O. Lindblad,
Wennerberg, Kuhlau. Körballaden bearbetades af Löwe
och fulländades af A. Söderman. Konsert-oratoriet
och kantaten odlades af Mendelssohn, Schumann,
Gade, Hartmann, Bruch och Brahms. De fleste af
desse skrefvo äfven symfonier i mer eller mindre
klassisk-romantisk stil, likaså Reinecke, Volkmann,
Rubinstein, Bargiel, Kaff, Goldmark, F. Berwald,
L. Norman, J. Svendsen. Sviten återupptogs af
Lachner. Pianomusiken riktades genom Chopin, Liszt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
