Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna», till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi - Musikakademi. Se Akademi och Konservatorium - Musikaliska akademien, i Stockholm, stiftades till tonkonstens befordran i vårt land, år 1771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och flere förut nämnda. Som violinvirtuos glänste
Paganini, hvaremot Spohr, Joachim m. fl. företrädde
en mera solid riktning. Sångkonsten hade i Jenny Lind
sin största stjerna. Kyrkomusiken har sedan Mozart
och Cherubini alltmer upphört att vara kyrklig, i det
att en mera subjektiv anda besjälar dylika verk af
Beethoven, Berlioz, Liszt, Brahms, Rossini, Verdi,
Söderman. Kiel och i någon mån Mendelssohn företrädde
en mera objektiv ståndpunkt. – Den nyromantiska
riktning, som började omkr. 1830. företrädesvis
genom Chopin och Schumann, fick en ytterligare
tillspetsning genom de blandarter, som, utgående
från Beethovens nionde symfoni, under namn af
programsymfoni (Berlioz), symfonisk dikt (Liszt)
och musikdrama (Wagner) bidragit att förvirra och
upplösa formerna. R. Wagner vill uttryckligen
icke bedömas från musikalisk synpunkt, emedan han
anser sig hafva skapat en alldeles ny konst, den
s. k. »talsången», hvarförutom uti »framtidens
konstverk» äfven de bildande konsterna skulle
medverka till den innerligaste harmoni, en sak, hvars
psykologiska och estetiska möjlighet icke ens blifvit
bevisad. Wagnerismen har fått många både anhängare
och motståndare och är ännu en stridsfråga. Endast
så mycket är afgjordt, att Wagners tidigare operor,
hvilka åsyftade en historiskt motiverad reform,
liknande Glucks, haft ett tydligt inflytande på den
följande operakompositionen, hvaremot hans senaste
musikdramer, i hvilka han drifvit sina doktrinära
teorier till högsta höjd, ej föranledt ett enda
lifskraftigt försök till efterföljd.
Musikliteratur. De vigtigaste skriftställarna öfver
tonkonsten under antiken och medeltiden äro ofvan
nämnda. Öfver musikens teori skrefvo sedermera
Fux, Rameau, Mattheson, Marpurg, Kirnberger, Türk,
Vogler, Cherubini, Albrechtsberger och, i nyare tid,
G. Weber, Fétis, Marx, Lobe, Hauptmann, H. Bellermann,
André, Richter, Weitzmann, Bussler, Grädener, Paul,
Helmholtz, Tiersch, Reissmann, v. Gettingen, Riemann,
Hostinsky (se Harinonilära och Kontrapunkt). –
Musikens estetik har behandlats af Kant, Schelling,
Krause, Hoffmann, Hegel, Weisse, Schopenhauer,
Wagner, Herbart, Hanslick, Zimmermann, Ambros,
Vischer, Köstlin, Carrière, Lazarus, Lotze, Fechner,
Stumpf (jfr H. Ehrlich, »Die musikaesthetik», 1881). –
Musikens historia har bearbetats af Martini, Hawkins,
Burney, Forkel, Gerbert, Ambros, Fétis, Kiesewetter,
Brendel, Becker, Eitner, Coussemaker, v. Dommer,
Schletterer, Langhans, Naumann, Lindner, Riehl. –
Biografier hafva skrifvits af Baini, Winterfeld,
Jahn, Chrysander, Thayer, Spitta, Pohl, Schmidt,
Jähns, Nohl, Bitter, Wasielewski, Karasovski,
Reissmann. – Musiklexika utgåfvo J. J. Rousseau,
Gerber, Fétis, Schilling, Koch, Schladebach,
Mendel, Grove. Riemann. – De vigtigaste musikaliska
tidskrifter äro: »Allgemeine musikalische zeitung»
(1798–1848, 1863–1882), »Neue zeitschrift für musik»,
»Signale», »Musikalisches wochenblatt», »Allgemeine
deutsche musikzeitung»; »Revue et gazette musicale»,
»Ménestrel», »Renaissance musicale»; »Musical times»,
»Musical standard», »Musical record»; »Gazetta
musicale», »Il trovatore». – De största svenska
musiktidningar äro: »Ny tidning för musik» (1853–57)
och »Svensk musiktidning» (från 1881). Svenska
musiklexika hafva skrifvits af K. Envallsson,
J. L. Höijer; musikhistoriska kompendier af
V. Bauck, A. Mankell; teoretiska läroböcker af
A. Hülphers, Vogler, E. Drake, O. D. Winge,
J. E. Nordblom, I. Dannström, J. P. Grönhamn,
K. J. Fröberg; biografiska, historiska eller
estetiska uppsatser dessutom af F. S. Silverstolpe,
Piscator, C. A. Forssman, C. M. Rosén, P. K. Boman,
Palmstedt, A. Blanche, Crusenstolpe, C. R. Nyblom,
L. Norman, J. A. Josephson, N. P. Ödman, F. Hedberg,
J. Lindegren, J. Bagge, J. Flodmark, F. Grönhamn,
A. Lindgren m. fl. A. L.
Musikakademi. Se Akademi och Konservatorium.
Musikaliska akademien, i Stockholm, stiftades,
till tonkonstens befordran i vårt land, år 1771 af
hofkapellmästaren Ferd. Zellbell (d. y.) i förening
med åtskilliga andra tonkonstens idkare och vänner,
såsom hofmarskalken frih. A. G. Leijonhufvud,
grefvarna Ad. Horn, Karl Rudensköld och
N. A. Bielke, kommerseråden Patrik Alströmer och
Erik Skjöldebrand, hof-sekreterarna Gabr. Olin
och Lars Lalin, hoforganisten H. Ph. Johnsen
m. fl. Enligt det af Gustaf III d. 8 Sept. 1771
utfärdade stadfästelsebrefvet för akademien skulle
ämnena för hennes verksamhet blifva »allt hvad till
musikaliska vetenskapen hörer, såväl komposition
som exekution tillika med skaldekonsten, såsom till
vokalmusik nödig, samt teorien om orgelverks och
alla andra musikaliska instrumenters förfärdigande,
hvarjämte akademien skulle besörja nya musikaliska
arbetens författande och granskning samt åtaga sig
att af svensk ungdom utsöka tjenliga ämnen, hvilka
på hennes bekostnad skulle undervisas i komposition,
sång och på musikaliska instrumenter». Till akademiens
förste ordförande utnämndes A. G. Leijonhufvud; hennes
förste direktör blef F. Zellbell. Genom sammanskott
af ledamöterna och inkomster af 8 abonnementskonserter
1772 erhöllos medel till aflöning åt lärare i harmoni,
sång samt klavér- och violspelning, så att läroverket
sistn. år kunde öppnas. Men sedan akademien i den
nybildade operan erhållit en gynnad medtäflarinna,
måste undervisningen redan följande år upphöra af
brist på tillgångar. Akademien erhöll då privilegium
på ett månatligt lotteri (1773), hvilket dock lemnade
osäkra inkomster (och som 1808 ersattes med årligt
anslag af 200 rdr bko). Sedan man ytterligare genom
konserter och gåfvor samlat en nödig fond, öppnades
läroverket åter, 1794, då en »principskola för sång»
inrättades, hufvudsakligen för bildande af sånglärare
vid skolorna. Under åren 1812–13 var läroverket
återigen stängdt af brist på medel. En lyckligare tid
tycktes ingå för detsamma, då kronprinsen Karl Johan
1814 skänkte akademien 10,000 rdr bko att användas
till undervisningens bestridande i 5 år. 1816 tillkom
italienska såsom läroämne och 1818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
