- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
531-532

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musikföreningen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta namn uppkom deraf att då en spolforinig
muskel, t. ex. den på öfverarmens framsida belägna
böjmuskeln för underarmen, sammandrages, sväller han
upp och kännes genom huden liksom kröpe han upp under
denna. Denna bild använder man ytterligare och talar
så om muskelns »hufvud» (dess centralt belägna ände),
om dess »svans» (dess i en sena utdragna periferiska
ände) samt kallar mellanstyeket dess »kropp» eller
»buk». Med afseende på olikheter i dessa delar har
man ock 1–2–flerhöfdade, 1–2–flersvansade och
1–2–flerbukiga muskler. Hufvudet på de muskler,
hvilkas form icke passar in med denna terminologi,
och i allmänhet en muskels centrala fäste kallas
vanligen muskelns ursprung och svansen, eller den
perifera änden, dess fäste eller insertion.

I afseende på sina allmänna egenskaper äro de
tvärstrimmiga musklerna noggrannast undersökta,
och det är hufvudsakligen till dem följande
uppgifter hänföra sig. De torftiga kunskaper vi
ega om de glatta musklerna skola i slutet af denna
artikel i korthet sammanställas. – Den hvilande,
friska muskelns reaktion är neutral eller svagt
alkalisk. Om muskeln behandlas på lämpligt sätt,
erhåller man genom utpressning ur densamma en grumlig
vätska, muskelplasmat, som koagulerar och dervid
från sig afskiljer myosin. Den qvarblifna vätskan
innehåller muskelns öfriga lösliga beståndsdelar,
nämligen ägghvitekroppar, kolhydrat, fett, fria
syror (hufvudsakligen köttmjölksyra), åtskilliga
amidsubstanser, ett rödt färgämne (hos de flesta
muskler hemoglobin), salter, vatten och gaser. I
muskeln finnas dessutom olöslig muskelägghvita samt
limgifvande och elastiska substanser (i bindväfven)
m. m. – Den hvilande muskelns intressantaste
fysikaliska egenskaper äro hans elasticitet och hans
elektromotoriska förhållande. Muskeln eger en stor
tänjbarhet, men återgår efter aflastning tillbaka
till sin ursprungliga längd. Belastas muskeln med
likformigt tillväxande vigter, så tänjes han,
likasom de organiska väfnaderna öfver hufvud,
vid en lika stor vigtstillökning mindre, ju mera
tänjd han förut är. Den förlängning af muskeln,
som en vid densamma hängd vigt åstadkommer, uppnår
icke ögonblickligt sitt fulla värde, utan muskeln
tänjes alltmer, ju längre tid vigten får verka. I den
lefvande kroppen äro musklerna fästa vid skelettets
ben sålunda, att de i någon mån äro tänjda öfver sin
naturliga längd. Häraf uppstår fördelen att vid deras
sammandragning deras fästepunkter genast närmas till
hvarandra, utan att någon tid går förlorad till att
spänna den förut slappa muskeln. – I en från kroppen
utskuren lefvande muskel kan man uppvisa närvaron
af elektriska strömmar. En verkligt död muskel
ger ingen ström. Men icke häller en fullständigt
oskadad muskel företer någon sådan. Om man nämligen
med största omsorg barlägger en muskel hos en groda,
utan att på något sätt skada densamma, visar den sig
fullkomligt strömlös. Detsamma gäller om hjertat. Men
så snart den ringaste skada träffat muskeln, uppträda
genast dessa strömmar. Om således
muskelströmmen är en konstprodukt, som icke förekommer
hos fullt normala muskler, har den i alla fall sitt
stora intresse derigenom att den ådagalägger en
elektromotorisk motsats mellan lefvande och skadad
eller död muskelsubstans.

Muskelns mest påtagliga
fysiologiska uppgift ar förkortningen af hans
längd. Härvid förändra naturligtvis de ben, vid hvilka
han är fäst, sitt läge i förhållande till hvarandra,
och sålunda komma alla våra kroppsrörelser till
stånd. I lifvet försättes muskeln i verksamhet genom
de impulser, som genom nerverna ledas till honom från
det centrala nervsystemet. Men en lefvande muskel kan
också på annat sätt bringas att förkorta sig. Detta
kan ske, om en elektrisk ström ledes genom honom,
eller om han plötsligt utsättes för något mekaniskt
ingrepp, eller om vissa kemiska ämnen tillföras
honom. Om dessa ingrepp gäller såsom en allmän regel,
att de måste verka med en viss plötslighet för att
framkalla någon verkan. En konstant elektrisk ström
ger i allmänhet icke upphof till någon förkortning,
om icke dess styrka plötsligt ökas eller minskas,
om strömmen slutes eller afbrytes. Härvid försättes
icke på en gång hela den sträcka af muskeln, som
strömmen genomlöper, i verksamhet, utan endast ett
bestämdt ställe, nämligen vid strömmens slutning vid
den negativa polen, d. ä. der strömmen utträder ur
muskeln, och vid dess afbrytning vid den positiva,
d. ä. der den inträder i muskeln. Från detta primärt
retade ställe sprider sig retningen sedan öfver hela
muskeln och fortplantas i densamma med en hastighet,
som på lefvande menniskor befunnits vara 10–13 m. i
sekunden. De muskelelement, som primärt retats af den
elektriska strömmen, äro ännu för svaga att frambringa
en synlig yttre mekanisk effekt, utan flere element
måste härvid medverka. Innan någon förkortning
af muskeln kan märkas, måste derför en tid åtgå,
hvilken då främst beror af den tid, som retningens
fortplantning genom muskelsubstansen kräfver. Denna
tid mellan ögonblicket för retningen och den första
skönjbara början af muskelns förkortning kallas
muskelryckningens latenstid. Densamma utgör hos
grodans muskler ungefär 0,004 sekund, men varierar
högst betydligt under inflytande af en mängd olika
omständigheter. Sedan muskelns förkortning börjat,
stiger den till en viss höjd, och derefter återgår
muskeln till sitt hviloläge. En sådan förkortning,
som åstadkommits af en enda retning, kallar man
en enkel muskelryckning. Dess storlek tillväxer med
retningen, men icke proportionelt dermed, utan sålunda
att tillväxten i ryckningens höjd vid svagare retning
är starkare och vid starkare retning blir allt mindre,
i det ryckningen småningom och långsamt närmar sig
ett maximum. Om tvänne retningar träffa en muskel
så snabbt efter hvarandra, att den ryckning, som af
den första framkallats, ännu icke hunnit gå förbi,
då den andra träffar honom, så adderas verkningarna
af bägge, och en starkare ryckning uppstår. Verkan
af den andra retningen är sådan, som om den grad af
sammandragning, hvari muskeln vid dess inträde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfak/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free