- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
535-536

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Musikföreningen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Likasom alla organiska väfnader står äfven muskeln
i ett ytterst nära beroende af blodtillflöde
och andning. Vidare är det för muskelns
underhåll nödvändigt, att han skall vara i nervös
förbindelse med det centrala nervsystemet. Muskler,
hvilkas nerver äro afskurna, eller hvilka stå i
förbindelse med förlamade delar af det centrala
nervsystemet, förlora småningom sin retbarhet och
undergå en degenerationsprocess, under hvilken
muskelfibrillernas innehåll grumlas och förstöres,
så att slutligen endast bindväfven i muskeln qvarblir
såsom en tunn sträng. Hos menniskan är muskelns
retbarhet först 6–7 månader efter inträffad förlamning
fullständigt upphäfd. I sammanhang härmed må nämnas,
att tvärtom användning af muskeln ökar hans volym och
kraft. Sålunda får t. ex. smeden en starkt utvecklad
muskulatur i sina armar, emedan dessa öfvas vid
släggans bruk. Muskler, som icke mycket anlitas,
blifva klena och svaga. Dock inträder det oaktadt
icke hos dem någon degeneration, så länge deras
nervösa förbindelse med det centrala nervsystemet
består orubbad.

En särskild undantagsställning bland tvärstrimmiga
muskler intager hjertat. Den genom ett snitt nedanom
gränsen mellan förmak och kammare från det öfriga
hjertat afskilda hjertspetsen hos grodan innehåller
veterligen inga nervceller, såsom öfriga delar af
hjertat i rik mån göra. Den borde således i allt
väsentligt öfverensstämma med skelettmusklerna. Så
är dock ej fallet: retas den med elektrisk retning
af olika styrka, så besvarar den hvarje retning
med en maximal kontraktion, eller sammandrager
den sig icke alls. Hjertmuskulaturen eger således
icke den egenskap, som skelettmusklerna hafva, att
inom vissa gränser ställa storleken af sitt arbete i
förhållande till den använda retningens styrka. Retas
hjertspetsen med tätt på hvarandra följande retningar,
inträder icke, såsom fallet är hos skelettmusklerna,
en kramp, en tetanus, utan rytmiska sammandragningar
i en takt, som är högst betydligt långsammare än den,
hvari retningarna tillföras densamma. Orsaken härtill
ligger i den märkliga omständigheten att hjertat
icke är retbart under den tid, som förflyter, tills
maximum af dess sammandragning pågår.

De glatta musklernas studium försvåras högst betydligt
derigenom att i de organ, i hvilka de förekomma,
rikligt ingå nervceller, hvarigenom det blir svårt,
för att icke säga omöjligt, att i konkreta fall afgöra
huruvida ett resultat primärt beror på verksamheten
hos muskeln sjelf eller på de deri befintliga
nervcellerna. De glatta musklernas förkortning
försiggår ytterst långsamt. Innan den efter skedd
retning börjar, förflyter en tid af 0,4–0,8 sek.,
således 100 gånger längre än motsvarande tid vid
retning af tvärstrimmiga muskler. Efter hvad det vill
synas, fortplantas retningen från en glatt muskelcell
till grannarna i alla riktningar, utan att dervid
nervösa apparater behöfva vara verksamma. De glatta
musklernas kraft är i förhållande till deras ringa
storlek rätt betydlig. Till retmedel förhålla de sig
i hufvudsak på samma sätt som de tvärstrimmiga musklerna.
G. v. D.         R. T-dt.

Muskot, muskotbalsam, muskotblomma, muskotnöt. Se
Myristica.

Muskovit. Se Glimmer.

Muskulatur (Fr. musculature), muskelsystem;
sammanfattningen af en organisms muskler.

Muskulär (Fr. musculaire), som har afseende på
muskler.

Muskulös (Fr. musculeux), muskelstark, begåfvad med
stora och kraftiga muskler.

Muskö, kapellförsamling i Stockholms län, Sotholms
härad, bestående af ön Muskön samt de mindre
öarna Långgarn, Vitsgarn, Björnholmen och dem,
som bilda Elfsnabbens hamn. Areal 3,986 har. 520
innev. (1885). M. är kapell till Vesterhaninge,
Strengnäs stift, Södertörns kontrakt.

Musköt (hårdt k; T. muskete, Fr. mousquet). Se
Eldhandvapen, sp. 346 o. 347.

Muslim (Arab., plur. muslimin), muhammedan (se
Islam, sp. 832). Den arabiska pluralen har i Sv. och
T. förvrängts till »muselman».

Musning. Se Musa, sjöv.

Musophagidae, banan-ätarefoglarna, zool., bilda
en familj inom skärrfoglarnas ordning (Strisores)
och foglarnas klass. De hafva höga, starka ben och
framtårna förenade genom ett hudveck. Stjerten är
längre än vingarna, jämnt afrundad och försedd med
breda pennor. Hufvudets fjädrar kunna resas upp till
en tofs. Alla hithörande arter äro hemma i Afrika. De
vistas i stora skogar, hålla sig i små flockar och
lefva af växtämnen. Hit hör hvitkindade hjelmfogeln,
Corythaix leucotis, som på hufvudet har en bred,
åtliggande, baktill tvärt afstympad fjäderbuske af
svart, i grönt skiftande färg. Hufvudet (utom tofsen),
halsen, manteln och undre delarna ned till buken äro
lökgröna, ryggsidan för öfrigt blåaktigt skiffergrå,
med grönaktigt metallskimmer, stjertfjädrarna
svarta, med stålgrå glans, vingarna, utom de sista
armpennoma, karminröda och handpennorna kantade med
mörkbrunt. Längden stiger till 45 cm. Arten är hemma
i Abessinien. – Banan-ätaren, Musophaga violacea,
saknar tofs på hufvudet, men har en hornartad plåt
på pannans främre del. Färgen är mörkt violett,
i nacken purpurröd. Vingpennorna äro högröda, med
violett spets. Fogeln håller 50 cm. i längd och är
hemma i vestra Afrika. C. R. S.

Muspelhem, Nord. mytol., kallades en af de
nio verldar, i hvilka skapelsen tänktes vara
fördelad. Det sades ligga söderut samt var så
strålande och brännhett, att det var obeboeligt
för främlingar och alla, som ej der hade sitt
ursprungliga hemvist. Surtur (se d. o.) hette en
jätte, som bodde på gränsen af denna verld och
försvarade densamma med ett flammande svärd. Muspel
eller Muspelhem var således en eldverld, och
dess flammor skola en gång vid Ragnarök förtära
hela skapelsen. – I forntyska kristliga dikter
användes det motsvarande ordet mutspelli såsom
benämning på yttersta dagens allt förstörande eld.
Th. W.

Muspilli (jfr Muspelhem) kallas ett fragment af en
fornhögtysk (bajersk), på allitererad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free