Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mühlbach, Louise ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbyggelseskrifter märkas Himmlischer liebeskuss
(1659), Apostolische schlusskette und kraftkern
(1663), Evangelische d:o (1672), Geistliche
erquickstunden (1664) och den efter hans död
utgifna Evangelischer herzensspiegel (1679). Ett
flertal af M:s skrifter är öfversatt på svenska.
G. R-l.
Müller, Hans Georg (Jürgen), målare, född tysk, var
från 1677 verksam i Stockholm och från 1678 anställd
i enkedrottning Hedvig Eleonoras tjenst vid Jakobsdal
(Ulriksdal). Han utförde dels porträtt (bland dem
ett af kyrkoherden Aeg. Strauch, som ännu förvaras
i tyska församlingens kyrkosal), dels dekorativa
plafonder å Ulriksdal, numera förlorade. År 1702
fulländade han ett stort »skilderi», som uppsattes i
drottningens stora förmak å Drottningholm, och 1712
en af henne skänkt altartafla för Sala kyrka: Konung
David offrande till Herran, hvilket arbete dock redan
1736 jämte kyrkan uppbrann. Han var äfven sysselsatt
i stora norra galleriet å Stockholms slott. M. afled
i Stockholm 1713. -rn.
Müller, Otto Friedrich, dansk naturforskare,
född i Köpenhamn af tyska föräldrar d. 2 Maj 1730,
var 1771–72 arkivarie i norska rentekammeren, men
egnade sig för öfrigt åt vetenskapens tjenst och dog
1784 såsom konferensråd. M. var både som botaniker
och zoolog en af de främste i sitt fack. Han utgaf
häftena 10–15 af »Flora danica» (1776–82) samt
påbörjade äfven Zoologia danica (2 bd 1779–84, efter
hans död 2 bd 1789–1806). Ännu större uppmärksamhet
väckte hans Vermium terrestrium et fluviatilium
sive animalium infusoriorum etc. historia
(2 bd, 1773–74), hvarigenom grunden lades till
kännedomen om infusionsdjuren. Ett annat arbete i
samma ämne utkom 1786, och en mängd afhandlingar
i såväl danska som främmande tidskrifter (bl. a. i
Sv. Vet. akad:s Handl.) innehåller värdefulla studier
öfver de lägre djuren. Inom botaniken gjorde han
vigtiga rön angående befruktningen hos algerna.
E. Ebg.
Müller, Vilhelm Andreas, dansk målare, född i
Braunschweig 1733, kom 1755 till Köpenhamn som
miniaturmålare och blef 1765 »hofminiaturskildrer»
samt 1773 medlem af konstakademien. Hans arbeten
åtnjöto stort anseende. Död d. 24 Febr. 1816.
Ph. W.
Müller, Johann Gottwerth, tysk romanförfattare, f. i
Hamburg 1743, var bokhandlare i Itzehoe (Holstein)
till 1783 och åtnjöt från 1796 en pension af danska
regeringen. Död 1828. I den på sin tid berömda komiska
romanen Siegfried von Lindenberg (1779, flere uppl.;
svensk öfvers. 1802), gisslade M. olika uppenbarelser
af tillgjordhet, framförallt den »kraftgenialiska»
uppstyltningen. Hans senare arbeten af samma art lida
af tröttande vidlyftighet och moraliserande tendens.
Müller, Johann Gotthard von, tysk målare och
kopparstickare, f. 1747, d. 1830, studerade
kopparstickarekonsten i Paris (1770–1776), hvarefter
han anställdes vid konstskolan i Stuttgart. En af hans
främste elever var hans son, Johann Friedrich Wilhelm,
f. 1782, d. 1816, som utbildade sig i Paris och blef professor i
Dresden. Ett af dennes förnämsta stick är Sixtinska
madonnan efter Rafael.
Müller, Friedrich, tysk målare och skald, kallad
Maler Müller och Teufelsmüller, f. 1750, studerade
i Mannheim samt var en tid hofmålare hos hertigen
af Zweibrücken och reste 1778 till Rom. Han egnade
sig med ifver åt poesien och skref i alla diktarter,
äfven dramer, i hvilka han helt och hållet sällade
sig till de grundsatser, som förkunnades inom
»Sturm und drang», såsom Fausts leben (I, 1778),
en af tidens vildaste produkter, Niobe (s. å.),
hvari röjes inflytande från hans konstnärliga
sträfvanden, samt Golo und Genoveva (1781), der han
genom upptagandet af ett medeltida sagoämne blef
en förelöpare till nyromantiken och skapade ett
af riktningens bästa stycken. Slutligen skref han
under samma tid idyller, dels i antik anda, såsom
Der satyr Mopsus, dels med ämnen ur tyskt bondlif,
såsom Die Schafschur (1775), hållen i folkton i
motsats mot den förut vanliga lärda idyllen. Såsom
målare tog han olyckligtvis Michelangelo till sin
förebild samt framkom med öfverspända saker, i hvilka
satan spelade hufvudrollen, och som rent af ansågos
för karrikaturer. För öfrigt sysselsatte han sig
med konstens teori och arkeologi samt var en lärd
»ciceron» åt främlingar. Under en sjukdom
1781 lockades han att öfvergå till katolicismen. Han
afled i Rom 1825. C. R. N.
Müller, Johannes von, schweizisk historieskrifvare,
föddes 1752 i Schaffhausen, der hans fader var
protestantisk prest. Efter en tvåårig verksamhet såsom
lärare i grekiska i Schaffhausen lefde han 1774–81
utan offentlig tjenst, såsom informator och privat
föreläsare i Genève, såsom gäst hos skriftställaren
Bonstetten o. s. v. År 1781 fick han en lärare- och
1782 en underbibliotekariebefattning i
Kassel, men tog 1783 afsked och
egnade sig till en tid uteslutande åt
historieforskning i sitt hemland. 1786–92
innehade M. diplomatiska och politiska
tjenstebefattningar hos kurfursten Karl
Josef af Mainz och blef derefter, sedan Mainz
intagits af fransmännen, verkligt hofråd i
geheime hof- och statskansliet i Wien, efter
att redan 1791 hafva adlats af kejsaren.
1800 förflyttades han till förste kustos vid
kejserliga biblioteket, men sökte 1804 sin lycka
i preussisk tjenst, der han anställdes som huset
Hohenzollerns historiograf och vetenskapsakademiens
i Berlin sekreterare. Efter slaget vid
Jena (1806) närmade han sig Napoleon och
blef i Dec. 1807 ministerstatssekreterare i det
nya konungariket Westfalen, hvilken post han likväl
några veckor senare utbytte mot befattningen såsom
generaldirektör för den allmänna undervisningen i
samma rike. Död i Kassel 1809, smädad af tyskarna
för sin politiska karakterslöshet. – M. sökte
och vann tidigt berömmelse för ett storartadt
historiskt författareskap samt egde också de rikaste
förutsättningar för ett sådant: ett oerhördt minne,
ett hopadt studiematerial och en egendomlig
förmåga att lefva sig in i de tidsförhållanden
han skildrar. Han grundlade sitt rykte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
