Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mühlbach, Louise ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskop öfver Själlands stift. Död d. 4 Sept. 1834. M:s
författareskap var af mindre betydelse på
det teologiska området än inom den fornnordiska
literaturen och Danmarks äldsta historia. Redan
1806 skref han Antiqvariske undersögelser över
Guldhornene. Sedan följde förträffliga afhandlingar
om Asalærens ægthed (1812), Det islandske sprogs
vigtighed (1813), Den islandske historiografi (1832)
och framförallt Sagabibliothek (3 bd, 1817–20),
hvari han gifvit en kronologisk öfversigt af alla
isländska sagor, vidare Kritisk Undersögelse
af Danmarks og Norges sagnhistorie (1823) och
dess fortsättning om Saxos histories syv sidste
böger (1830) samt en förträfflig upplaga af »Saxo
Grammaticus» (utg. efter M:s död). M. författade
äfven en Dansk synonymik (1829; 3:dje uppl. 1872) samt
redigerade 1805–30 »Köbenhavns lærde efterretninger»
och dess fortsättning »Dansk literaturtidende».
E. Ebg.
2. Müller, Karl Ludvig, dansk numismatiker,
den föregåendes son, född i Köpenhamn d. 9 Juni
1809, blef teol. kandidat 1832 och licentiat 1836.
Derefter uppehöll han sig 3 år utomlands för att
studera konst och antiqviteter, men egnade sig sedan
mera specielt åt numisinatiken och utnämndes 1842
till inspektör vid myntkabinettet samt 1866 till
direktör för detta och för antiksamlingen.
Sedan 1848 har han derjämte varit inspektör vid
Thorvaldsens museum, öfver hvars konstverk och
fornsaker han lemnat en utförlig beskrifning
(1847–50, 3 bd). År 1855 utgaf han såsom specimen
för filos. doktorsgrad Den macedoniske
konge Philip II:s mynter och s. å. sitt mest
betydande arbete Numismatique d’Alexandre le grand,
hvilket skaffade honom Franska institutets
pris. M. fortsatte och afslutade J. C. Lindbergs
Numismatique de l’ancienne Afrique (1860–62,
3 bd, med suppl. 1874) samt skref flere lärda
och skarpsinniga afhandlingar om den religiösa
symboliken hos forntidens folk, bl. a. Om det
saakaldte hagekors’s anvendelse og betydning i
oldtiden (1877). E. Ebg.
3. Müller, Sophus, dansk arkeolog, den föregåendes
son, f. i Köpenhamn 1846, är f. n. (1887) sekreterare
i Det kongl. nordiske oldskriftsselskab och
inspektör vid Oldnordisk museum i nämnda stad.
Han intager redan en mycket framstående plats
inom sin vetenskap och har bl. a. skrifvit En
tidsadskillelse mellem fundene fra den ældre
jernalder i Danmark (1874), Bronzealderens perioder
(1876), Dyreornamentiken i Norden (i »Aarböger for
nord. oldk. o. hist.», 1880) och Den europæiske
bronzealders oprindelse og förste udvikling, oplyst
ved de ældste bronzefund i det sydöstlige Europa
(1882).
Müller. 1. Wilhelm M., tysk skald, f. 1794 i Dessau,
deltog såsom student i befrielsekriget 1813–14
och återtog derefter sina filologiska studier i
Berlin. Året 1818 tillbragte M. uti Italien och knöt
der vänskap med svenske skalden Atterbom, hvilken
han tillegnade sitt arbete Rom, römer und römerinnen
(1820). 1820 anställdes M. såsom bibliotekarie hos
hertigen af Dessau. Hans lefnad förflöt i lycka
och harmoni, till dess en förtidig död bortryckte
honom, 1827. – M. hör till Tysklands folkkäraste visdiktare. En
frisk, naiv naturglädje råder i hans sånger; han
är alltid enkel, sann och älskvärd, såväl i sina
vandrings-, vår- och dryckesvisor som i ballader
och politiska sånger. Hans Lieder der griechen
(5 saml. 1821–23), som med inspiration helsade
det grekiska folkets resning mot dess förtryckare,
inverkade starkt på stämningen i Europa och blefvo
profetiska. Flere komponister hafva klädt hans
dikter i musikens drägt, framför andra Fr. Schubert
(saml. Die schöne müllerin och Winterreise). Frukter
af M:s lärda sysselsättningar äro editionen
»Bibliothek deutscher dichter des 17. jahrhunderts»
(10 bd, 1822–27) och Homerische vorschule (1824;
2:dra uppl. 1836), en utläggning af F. A. Wolfs
teori. M:s »Gedichte» äro utgifna i 2 bd, senast
1869 och 1874 af hans son. – 2. Friedrich Max M.,
tysk-engelsk språkforskare, den föregåendes son,
född i Dessau d. 6 Dec. 1823, student i Leipzig 1841,
filos. doktor 1843, framträdde redan 1844 med en
tysk öfversättning af den indiska fabelsamlingen
»Hitopadesa». Han fortsatte sina studier i Berlin,
sedermera i Paris, der han började göra samlingar för
en upplaga af Rigveda. För att fortsätta dessa begaf
han sig 1846 till England. Der fick han af Ostindiska
kompaniet i uppdrag att på dess bekostnad utgifva
Rigveda. Denna for språk- och religionshistorien
lika vigtiga urkund utkom i sex band 1849–75:
Rig-Veda-Sanhita together with the commentary of
Sayanacharya. Det är M:s hufvudarbete. Den till
Rigveda hörande fonetisk-grammatiska handboken,
»Pratisakhja», utgaf han särskildt i text och tysk
öfvers. 1856. Nästan alla sina arbeten har M. eljest
efter sin öfverflyttning till England skrifvit på
engelska, hvilket språk han behandlar med en säkerhet
och en elegans, som vore det hans modersmål. 1849
fick han af Franska institutet volneyska priset for
afhandlingen Essay on the comparative philology
of the indoeuropean languages in its bearing on
the early civilisation of mankind (som emellertid
ej blifvit tryckt). 1848 bosatte han sig i Oxford,
der han 1850 blef lärare och 1854 ordinarie professor
i moderna språk samt 1868 intog den ny upprättade
lärostolen i jämförande språkforskning. 1872 kallades
han till Strassburg, men afböjde kallelsen. Han
lemnade sin professur 1875, men qvarstannade i
Oxford. Nära förbunden med Bunsen, skref han i dennes
»Philosophy of universal hist.» (I, s. 263–521) On
the classification of the turanian languages samt
deltog i den af Bunsen sammankallade Alfabetkongressen
1854 och framställde der sitt missionsalfabet (se
d. o ). Samma år utgaf han, till ledning under
det då utbrytande Krim-kriget, en öfversigt af
The languages of the war (ny uppl. 1855). För den
stora allmänheten är han mest bekant genom sina
två serier Lectures on the science of language,
ursprungligen hållna i Royal institution i London,
sedan utkomna i en mängd upplagor (i England och
Amerika) och öfversättningar (på tyska, franska,
italienska, polska, ryska o. s. v.). De hafva gjort
utomordentligt gagn genom att väcka den bildade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
