Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mykale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kierkegaard (se denne) med rätta bröt stafven. M:s
byst restes vid Vor Frue-kyrkan år 1875.
E. Ebg.
Mynt (T. münze, Fr. monnaie, Eng. money, af
Lat. moneta, se d. o.). Metallerna, i synnerhet de
ädla, användes mycket tidigt som bytesmedel i form af
tackor, tenar, ringar (enkla eller lagda i spiral)
o. s. v. Vid köp fastställdes priset till en viss
myckenhet af en uppgifven metall, och för att erlägga
denna myckenhet, måste man väga den metall man hade
att erbjuda. Större stycken delades, och bitarna
vägdes, tills man fick den rätta vigten. Vågen
måste således användas vid hvarje köp. Som detta var
besvärligt, fann man på att gifva de för betalningar
afsedda metallstyckena sådana mått, att de svarade mot
enheter eller mångfalder i det gällande vigtsystemet,
och det hände, att man på sådana metallstycken satte
märken, som gåfvo antydningar om vigten. Men man hade
ingen garanti för att dessa metallstycken verkligen
hade den vigt de skulle hafva; ej häller kunde man
af sjelfva metallstycket, utan närmare undersökning,
få upplysning om huruvida det hade den normalhalt,
som förutsattes. Omsider fann man på att i rörelsen
utsläppa smärre metallstycken, ovala, med kullriga
sidor, och försedda med inslagna stämplar, hvilka
gjorde en offentlig myndighet ansvarig för hvarje
styckes såväl vigt som halt. Dessa med en offentlig
myndighets stämpel försedda och derför af allmänheten
med full tillit mottagna metallstycken äro de första
mynten.
Österns urgamla kulturstater, Egypten, Babylonien,
Assyrien, inom hvilka mycken handel drefs, hade
inga mynt. Äran att hafva infört bruket af sådana
tillkommer grekerna. De första mynten, af elektron
(silfverblandadt guld), präglades af de lydiske
konungarna i Mindre Asien omkr. år 700 f. Kr. Något
senare präglades silfvermynt af konung Feidon på ön
Egina, som hör till det europeiska Grekland. De två
exemplen följdes snart inom vidsträckta områden. Vid
midten af 500-talet fanns knappast något grekiskt
område, som icke hade eget mynt, och myntningen
upptogs äfven i icke grekiska land, af de persiske
storkonungarna, af fenicerna (dock först inemot
utbrottet af de persiska krigen), af etrusker,
kartager o. s. v.
A. Antika mynt. 1. De grekiska mynten präglades
af stads- och statsmyndigheter, men torde äfven,
framförallt i äldsta tid, hafva präglats i templen,
som voro rika på ädla metaller. Den förnämsta
myntmetallen var silfver; äfven användes guld,
elektron, koppar och (sällan) jern. Det till
vigten normerade metallstycket göts och lades på
en i städet anbragt tapp. Stämpeln, i hvilken fanns
graverad en framställning, som antydde den präglande
myndigheten, sattes mot metallstyckets öfre sida,
och präglingen skedde medelst hammarslag. De äldsta
mynten visa derför på den ena sidan en bild, på den
andra märken af tappen i städet. Dessa mynt kallades
incusae. Senare försåg man äfven tappens öfre yta
med en graverad framställning, hvarigenom mynten fingo
två bildsidor. Bilderna å de grekiska mynten, i
allmänhet af religiös karakter, äro af synnerlig
vigt för studiet af den grekiska konsten och
lokalkulterna. Inskrifter förekomma å många mynt, men
de äro i de flesta fall helt korta. Å hvarje grekisk
handelsplats fick man i allmänhet ej vid betalningar
använda andra mynt än ortens egna, hvadan ankommande
främlingar måste vexla sig till sådana. Dock funnos
mynt, som med nöje mottogos äfven utom präglingsstaden
eller präglingslandet, verldsmynt, såsom de persiska
darikerna, Athens mynt med gudinnan Athenes hufvud och
hennes uggla, Korints mynt med Pegasus, under en tid
äfven Rhodos’ mynt, konung Filips af Macedonien och
Alexanders mynt o. s. v. De grekiska myntenheterna
voro stater (guldmynt) och drachme (silfvermynt). –
2. Romerska mynt. Kopparen var länge den förnämsta
myntmetallen i Rom. De äldsta romerska kopparstycken,
hvilka användes som betalningsmedel, voro rektangulära
och saknade alla märken (aes rude). Sedermera fingo
kopparstyckena en bestämd vigt, och denna angafs genom
märken (aes signatum), först punkter och streck,
sedermera djur och andra föremål. »Aes signatum»
aflöstes på decemvirernas tid (450 f. Kr.) eller
något senare, af aes grave, som var rundt och
bar å den ena sidan bilden af en skeppsförstäf,
å den andra hufvudet af någon gudomlighet. Äfven
märken, antydande vigten, förekommo. Silfvermynt
började präglas i Rom omkr. år 209 f. Kr. Den
republikanska tidens mynt buro namnen af dem, som
förestodo myntningen. Man har orätt kallat dessa
mynt »konsularmynt»; ej häller namnet »familjemynt»
är godt. Inemot slutet af republikens tid började man
prägla guldmynt. Från Neros tid (54–68) visar sig en
fortgående benägenhet att göra mynten sämre till vigt
och halt, med deraf framkallade, tidtals återkommande
försök att åstadkomma förbättringar. I Rom gjordes
t. o. m. mynt af koppar, som voro öfverdragna med
en tunn hinna af silfver; de benämndes subaerati och
kallas i nyare tid »fodrade» (Fr.fourrées, T.
gefütterte). Guldmyntet kallades i början helt enkelt
aureus (»gyllene», näml. nummus), sedermera solidus
och dennes tredjedel triens eller tremissis. Det
vanligaste silfvermyntet hette denarius, dess hälft
quinarius. Sestertius betecknade i början ett litet
silfvermynt, sedermera ett kopparmynt. Rätten att
mynta tillkom i Rom regeringen. Vid republikens
slut, då makten skenbart delades mellan kejsaren och
senaten, tilldelades den förre rätten att prägla
mynt af guld och silfver. Senaten fick öfvertaga
kopparmyntningen, och derför sattes å kopparmynten
S C (d. v. s. senatus consultu, »efter senatens
beslut»). Äfven vissa underlydande städer hade rätt
att prägla mynt. – 3. Österländska mynt. De persiske
storkonungarna läto prägla mynt af guld och silfver
(dariker och sigler). Prägeln, densamma å båda slagen,
visar å ena sidan konungen skjutande med båge; mynten
kallades till följd deraf i Grekland »bågskyttar». Om
början af den feniciska myntningen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
