Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med olika utseende och namn. I England infördes
guldmyntningen af Edvard III (1327–77). Det mest
bekanta engelska guldmyntet var nobeln, som under
Edvard IV, på grund af en mindre förändring af den
ena sidans bild, fick namnet rosenobel. Henrik VII
(1485–1509) präglade ett guldmynt, som fick namnet
sovereign. – 6. De större silfvermynten. Under
1200-talet började man inom de flesta stater
prägla stora silfvermynt, på latin kallade grossi
(i Frankrike gros, i England groats, i Tyskland
groschen). I Frankrike börjades denna myntning af
Ludvig den helige, i England af Edvard III, i Böhmen
af Venceslav II (1278–1305). I de nordtyska städerna,
hvilka icke upptogo groschenpräglingen, slogos
tvåsidiga mynt på fyra eller två penningar; de
förra, kallade albi (»hvita») eller witten, blefvo
de vigtigaste. I Tyskland fortfor man att prägla
brakteater till skiljemynt.
C. Den nyare tidens europeiska mynt.
I Italien, der under 1400-talet medaljkonsten
uppblomstrade, började man vid samma tid slå
större mynt, å hvilka sattes myntherrens hufvud
(testa), hvaraf dessa mynt kallades testoner.
I Tyskland började ärkehertig Sigismund af Tyrolen
prägla stora silfvermynt, hvilka hade samma värde
som guldgyllen och deraf fingo namnet guldengroschen
eller güldiner. Det äldsta daterade af dessa
mynt är af år 1484. De i norra Böhmen
boende grefvarna af Schlick präglade från 1519
lika stora mynt (på två lod) af silfver, hemtadt
från grufvorna vid Joachimsthal. Dessa mynt
kallades derför Joachimsthaler; namnet förkortades
sedermera till thaler. Det elände, som
framkallades af det trettioåriga kriget, vållade en
ytterlig försämring af det tyska myntväsendet.
Thalern var fortfarande hufvudmynt intill år 1871,
då marksystemet infördes. De första markmynten
präglades i början af 1500-talet i hansestäderna. I
Frankrike präglades äfven mynt af flere slag. För
silfvermynt användes namnet franc första gången under
Henrik III:s tid (1574–89). Ludvig XIII (1610–43)
präglade guldmynt, som efter honom kallades louisd’or.
I England har guldmyntet sovereign bibehållit sig
intill nuvarande tid. I silfver präglades
crowns och shillings. I detta land började
kopparmyntningen mycket sent, först år 1672.
D. De nordiska mynten. I Sverige synes en
myntning hafva egt rum på Björkö (Birka)
under 800-talet. Man har åtminstone der funnit
flere silfvermynt af olika typer, hvilka
dock kunna ledas tillbaka till imitationer af de
mynt, som för karolingiska herskare präglades
i den nederländska staden Dorestad, med hvilken
Björköstaden stod i förbindelse. Den egentliga
nordiska myntningen började dock först inunder
1000-talet, då inkallade engelska myntmästare slogo,
efter engelskt mönster, silfvermynt för konungarna
Sven Tveskägg i Danmark, Olof Skötkonung i Sverige
(i Sigtuna) och Olof den helige i Norge. I Danmark
började myntningen blomstra under Knut den stores tid
(1014–35) och fortsattes oafbrutet. Mynten hafva der
dels angelsachsiska förebilder, dels
i Danmark uppfunna framställningar, dels
bysantinska förebilder. Den förnämsta danska
myntstaden var Lund. Brakteater voro hufvudmynten
i Danmark endast under en kort tid (vid midten af
1100-talet). Efter Valdemar Sejrs tid inträdde en
ytterlig försämring i det danska myntväsendet. Mynten,
de s. k. borgarekrigsmynten, bestå nästan helt och
hållet af koppar. Till sist upphörde (mot midten
af 1300-talet) all regelbunden myntning. – I Norge
började man under Harald Hårdråde (1046–66) använda,
jämte den angelsachsiska, en inhemsk typ. Den närmast
följande tidens mynt äro ganska barbariska. Under
1100-talet präglades der brakteater. Konung Magnus
Lagaböte (1263–80) började åter prägla tvåsidiga
mynt, till hvilka förebilden hemtades från England. –
En lång tid efter konung Anunds död (omkr. 1050)
synes Sverige hafva saknat mynt. Den närmast
följande, mycket rikliga myntningen tillhör Knut
Erikssons tid (1167–96). Han präglade små, tunna,
tvåsidiga mynt, halfbrakteater och brakteater af
olika slag. Brakteatpräglingen synes i Sverige hafva
fortsatts längre än i Danmark och Norge. De första
tvåsidiga mynt, som vi känna efter brakteattiden,
äro präglade för Birger Magnusson (1290–1318). Andra,
bärande å ena sidan Folkungarnas vapen, å den andra
en bokstaf eller en bild mellan tre kronor, tillhöra
dennes efterträdare Magnus Erikssons tid. Jämte de
tvåsidiga mynten präglades ända till medeltidens
slut brakteater för att tjena som skiljemynt. Med
Albrekt infördes präglingen af mynt, som gällde mera
än en penning (örtugsmynt). Drottning Margareta
präglade helt visst aldrig mynt i eget namn. Den
danska myntningen, ordnad efter hanseatiskt mönster,
visar vid denna tid flere olika myntslag. Under
Erik af Pommern försämrades myntet till ytterlighet,
men efter hans tid fortsattes myntningen af de olika
slagen. Mynthuset i Lund flyttades till Malmö.
I Sverige präglades fortfarande örtugar,
halförtugar och »hola penningar» (brakteater).
I Norge synes ingen myntning hafva funnits under
unionstiden före konung Hans’ regering (1481–1513).
Denne konung införde nyheter i myntväsendet. I
Danmark präglade han guldmynt af två slag, nobler
och gyllen. Äfven hans svenska myntordning för
1497 omtalar nobler, men någon sådan har ej blifvit
bevarad; kanske kom präglingen aldrig till stånd.
Sten Sture präglade ett stort silfvermynt,
antagligen markstycken. De slogos dock med olika
tjocklek och tyngd; äfven ett exemplar i guld är
kändt. – Kristian II präglade mycket dåliga klippingar, små och
oregelbundet fyrkantiga. Under befrielsekriget
följde Gustaf Eriksson hans exempel. I Sverige
öfvergafs denna myntning redan år 1522, då man
började slå »rundt mynt», d. v. s. ören;
dessutom slogos örtugar, halförtugar, eller fyrkar,
och små »hola penningar», af hvilka dock inga blifvit
bevarade. Örtugspräglingen slutade under Johan
III. Gustaf I präglade äfven 4- och 2-penningar;
de förra försvunne efter Sigismunds, de senare efter
Johan III:s tid. Äfven halförena försvunno
snart – dock präglades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
