- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
589-590

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

några under Gustaf Adolfs och Kristinas tid –, och
öret blef Sveriges minsta silfvermynt intill midten
af Adolf Fredriks regering. År 1536 införde Gustaf
I myntningen af markstycken. Marker och mångfalder
af marker präglades mycket länge, och den vigt man
fäste vid dem framgår af de olika namn, som gåfvos
dem. Sextonmarkstycken af guld fingo år 1604 namnet
karoliner, åttamarkerna i silfver fingo år 1649
namnet kristiner. Tvåmarkerna kallades under de
tre Karlarnas tid karoliner, under Fredrik I:s tid
fredriker eller fredriqviner; efter hans död kallades
de karoliner eller adolfiner. – År 1528 präglade
Gustaf I ett större silfvermynt, som till utseendet
påminner om Sten Sture d. y:s stora silfvermynt, men
det är större än detta och mindre än de riksdalrar,
som började präglas år 1534. Riksdalern blef till
sist landets hufvudmynt. Äfven präglades mynt, som
svarade mot delar af riksdalern (1/4 riksdalrarna
kallades riksort). Under Gustaf III blefvo riksdalerns
underafdelningar många.

Riksdalern och markmyntet
stodo i början icke i något bestämdt förhållande
till hvarandra. Först Karl IX gjorde marken till 1/6
af riksdalern. Under 17:de årh. talas om riksdaler
och svensk daler. Riksdalern var af finare silfver
än dalern, hvilken senare var = 4 mark. Genom
1770 års myntordning sattes riksdalern = 3 daler
silfvermynt. Benämningen daler silfvermynt kunde ej
uppkomma, förrän kopparmynt hade börjat präglas och
lagts till grund för en särskild beräkning. Mark- och
öremynt präglades på 1500-talet äfven i fyrkanter,
s. k. klippingar; de prydligaste af dessa äro de
s. k. blodklippingarna, som slogos af hertigarna
Johan och Karl under upproret mot Erik XIV. – Gustaf
I:s myntordningar omtala ej några guldmynt. Sådana,
kallade gyllen, slogos under Erik XIV och Johan III,
och den sistnämnde började att slå i guld mångfalder
af mark. Karl IX:s 16-markstycken kallades
karoliner. Kristina förordnade 1649 om prägling
af dukater. År 1868 ersattes dukaten af karolinen,
som präglades till Karl XV:s död. År 1873 infördes de
nuvarande guldmynten å 20 och 10 kronor. – Sedan under
Johan III:s tid mynt präglats af så dåligt silfver,
att de se ut som kopparmynt, infördes den verkliga
kopparmyntningen 1624 (ören med mångfalder och
delar). År 1633 fick kopparmyntet endast halft värde
mot det liknämnda silfvermyntet. Under början af
Karl XI:s tid präglades 2 1/2-, 2- och 1-ören k. m.;
senare präglades i koppar ören s. m., under en lång
period samtidigt med ören k. m. – Drottn. Kristina
införde prägling af myntplåtar, af stora mått,
hvilken prägling bibehölls ännu under Adolf Fredriks
tid. Flere af dessa plåtar hafva utom de fem normala
stämplarna (en i midten, en i hvart hörn) motstämplar,
framkallade af vexlingar i plåtmyntets kurs. Under
åren 1715–19 präglades nödmynt, små kopparmynt, som
skulle gälla 1 daler s. m. (se Mynttecken). Utom den
myntning, som öfvades i Sverige, slogs för svensk
räkning mynt i flere utländska besittningar. Under
medeltiden präglades silfvermynt och brakteater
i Visby; der slogos under 1500-talet mynt äfven för dansk
räkning. – I Danmark började man tidigare än i
Sverige slå större silfvermynt och guldmynt; reformen
infördes der af konung Hans, hvilken äfven myntade
i Norge. I Gottorp slogos joachimsdalrar 1534,
inom det egentliga Danmark först 1537. Mot slutet
af 1500-talet finner man å riksdalrarna uppgift om
förhållandet till marken. Liksom i Sverige rådde i
Danmark mycken oordning i myntväsendet under senare
delen af 1500-talet; underhaltigt mynt slogs ganska
ofta, och reduktioner af värdet förekommo gång efter
annan. Förhållandet mellan riksdalern och marken
vexlade, och förvirringen ökades, när Kristian IV
(d. 1640) införde, dock endast för en kort tid,
ett tredje myntsystem, kronan. Senare präglades
speciedalrar och »slette daler», hvilka äfven
kallades kronor; till sist upphörde man att prägla
dalermynt (speciedalern försvann först), och man
hade i landet endast smärre mynt och sedlar. År 1776
upptogs åter speciemyntningen, och 1813 infördes
riksbanksdalern (= 1/2 species). År 1873 antogs
det svenska kronsystemet. Den danska myntningen
fortgick i Norge tills detta rike förenades med
Sverige. Efter föreningen med Sverige präglades
specie- och skillingsmynt. 1875 antogs det
svensk-danska kronsystemet. (Se Myntsystem.)

E. Österländska mynt under medeltiden och nyare
tid
. Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta
riken i öster, nöjde de sig någon tid med de mynt,
som sedan äldre tider voro i omlopp. Senare började de
prägla egna mynt. De äldsta visa spår af främmande
förebilder, och i allmänhet visa de arabiska
mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet
kallades fels (af Lat. follis), silfvermyntet
dirhem (af Grek. drachme), guldmyntet dinar
(af Lat. denarius). Se vidare art. Kufiska
mynt
. På muhammedanska mynt, präglade i Indien,
förekomma bilder, t. ex. djurkretsens tecken, ja
t. o. m. porträttbilder. – I Kina användes tidigt
som värdemätare dels vissa varor, dels föremål, som
hade endast imaginärt värde, t. ex. snäckskal. Det
kinesiska myntväsendet har i alla tider varit mycket
förvirradt. Alla regeringens försök att införa
bättre mynt hafva strandat mot falskmyntarnas
verksamhet. Silfvermynt slogos så godt som aldrig
i Kina, men silfvertackor förekommo i rörelsen. I
Japan användes flere myntmetaller, och der
infördes mynt efter europeiskt mönster år 1870.
Hd.

Mynta, bot. Se Mentha.

Myntfot (T. münzfuss; Fr. étalon; Eng. standard)
l. myntstandard, det genom lag bestämda förhållandet
emellan en vigtsenhet fin myntmetall och myntets
räkneenhet, eller m. a. o. det tal, som uttrycker
hvilken bråkdel eller multipel af en vigtsenhet
fin myntmetall skall innehållas i den lagliga
myntenheten. I Sverige, der myntenheten, kronan,
är för liten för att präglas af den egentliga
myntmetallen, guld, framgår myntfoten af lagens
bestämmelser angående vigt och finhet hos de
myntstycken, som präglas, näml. 5-, 10- och
20-kronestycken. –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0301.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free