Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mynt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke någon särskild vårdare af bankens myntkabinett,
förrän rikets ständer vid 1834–35 års riksdag
beslöto vid banken anställa en särskild »garde des
médailles». Innehafvare af denna plats hafva varit
kanslirådet J. G. Liljegren samt riksantiqvarierna
B. E. Hildebrand och H. O. H. Hildebrand. Riksbankens
myntkabinett är egentligen inskränkt till samlande
af svenska mynt och medaljer, men 1842 utvidgades
planen för denna samling sålunda, att der nu förvaras
äfven utländska moderna mynt för tiden efter
år 1832. Sådana hafva blifvit förvärfvade från
de förnämsta europeiska stater, och den svenska
samlingen kompletteras genom betydliga inköp.
A. B. B.
Myntkonferens, sammanträde emellan ombud från
flere stater för rådplägning angående dessas
myntväsende. Tre internationella myntkonferenser hafva
egt rum i Paris, nämligen åren 1867, 1878 och 1881.
Myntkonvention, öfverenskommelse eller fördrag
emellan två eller flere stater angående gemensamt
myntsystem. Exempel på sådana fördrag äro 1. den
s. k. latinska myntkonventionen, hvilken afslöts
1865 och omfattar Frankrike, Belgien, Italien och
Schweiz. Enligt densamma skulle af 1 kg. myntguld
af 0,900 finhet präglas guldmynt till värde af
3,100 francs och af 1 kg. myntsilfver af samma
finhet 200 francs, dock endast 5-francsstycken –
silfvermynt af lägre valör är endast skiljemynt –,
hvilket motsvarar ett värdeförhållande emellan de
bägge metallerna af 15 1/2 till 1, d. v. s. att hvarje
gäldenär efter eget behag egde att betala en skuld af
3,100 frcs antingen med 1 kg. af nyssnämnda finhet
i myntad form eller med 15 1/2 kg. silfver af samma
finhet utmyntade i form af 5-francs-stycken, oafsedt
om priset på 15 1/2 kg. silfver pä verldsmarknaden
för tillfället ställde sig lika med eller högre
eller lägre än 1 kg. guld. Det starka prisfallet på
silfver gjorde dock, att de i konventionen deltagande
staterna snart funno sig föranlåtna att inställa
vidare prägling af silfver i 5-francs-stycken. Efter
föregången uppsägning från Frankrikes sida blefvo
konventionens bestämmelser 1885 underkastade en
fullständig revision, hvarefter konventionen
i Dec. s. å. förnyades. – 2. Skandinaviska
myntkonventionen l. den öfverenskommelse om ett
gemensamt, på guld grundadt myntsystem, som d. 27 Maj
1873 afslöts emellan Sverige och Danmark, och hvars
bestämmelser, genom tilläggskonventionen af d. 16
Okt. 1875, fr. o. m. den 1 April 1876 utsträcktes
äfven till Norge. De närmare detaljerna i det
genom den skandinaviska myntkonventionen antagna
myntsystemet samt uppgift på de belopp, som sedan
denna konventions afslutande till 1884 utmyntats i de
skandinaviska landen, finnas meddelade å art. Krona 1.
C. W.
Myntmärke kallas den bild eller bokstaf, som på ett
mynt anbringas för att utmärka vid hvilket myntverk
det blifvit prägladt. Sålunda är Stockholms myntmärke
S:t Eriks hufvud, Köpenhamns ett hjerta, Kongsbergs
två i kors lagda hammare, Berlins bokstafven A,
Hannovers bokstafven B o. s. v.
Myntmästare benämndes från uråldriga tider
ända till år 1877 den statens tjensteman, som
ombesörjde tillverkningen af rikets mynt, för
hvars beskaffenhet han var ansvarig och derför
på detsamma satte sitt myntmästaremärke, vanligen
bestående af begynnelsebokstäfverna af hans för- och
tillnamn. Denna tjensteman bär nu titeln myntdirektör.
Myntordning. Se Myntsystem.
Myntproberare kallades till 1877 den tjensteman vid
k. myntverket, som hade till åliggande att undersöka
halten af allt till myntverket inkommande guld
och silfver m. m. Efter myntverkets omorganisation
tillkomma dessa göromål kontrolldirektören. I Danmark
och Norge kallas denne tjensteman myntgardein och i
Tyskland münzwardein.
Myntprof, undersökning af halten i guld- och
silfvermynten. Se Guldprof och Silfverprof.
Myntreglering. Se Realisation.
Myntstandard. Se Myntfot.
Myntsystem, myntordning, benämnes sammanfattningen af
de lagbud, som bestämma hvilken eller hvilka metaller,
som skola tjenstgöra såsom värdemätare och grundval
för landets myntväsende, myntstandard, myntfot (se
d. o.); vidare de olika slagen af hufvudmynt, antalet
sådana, som skall utpräglas af en viss qvantitet af
den till värdematare antagna metallen, myntens skrot
och korn (vigt och halt), benämning, storlek, prägel
och utseende i öfrigt samt deras egenskap af lagligt
betalningsmedel; slutligen präglingen af skiljemynt
och dessas förhållande till hufvudmyntet. Skiljemynt
kallar man sådana på smärre belopp lydande mynt,
hvilkas metallvärde understiger deras prägelvärde och
som vid liqviden enskilde emellan gälla såsom lagligt
betalningsmedel endast till ett visst begränsadt
belopp. Dessa mynt kunna präglas antingen af den
eller de till värdemätare antagna metallerna eller
ock af andra metaller. Sålunda kan t. ex. i ett land
med silfver till värdemätare jämte hufvudmyntet äfven
präglas skiljemynt såväl af silfver med annan legering
än hufvudmyntet som af koppar, brons, nickel eller
annan för ändamålet lämplig metall. Den lägre halten
hos skiljemynten i förhållande till prägelvärdet
betingas dels i många fall af nödvändigheten att
göra dessa lagom stora och lätthandterliga – koppar-
eller bronsmynt, som innehölle en metallqvantitet,
hvilken motsvarade deras fulla prägelvärde, skulle
blifva allt för tunga och obeqvärna under det att
smärre skiljemynt utan tillräcklig kopparlegering
blefve ohandterliga på grund af sin litenhet –,
dels deraf att skiljemynten eljest skulle komma
att nedsmältas för metallens tillgodogörande,
hvilket skulle tillskynda staten ökade utgifter för
myntningskostnadens bestridande.
Då det naturligen är omöjligt att vid präglingen
förekomma, att någon afvikelse uppstår från den
föreskrifna halten och vigten, men det å andra sidan
är angeläget att dessa afvikelser må blifva så små
som möjligt, fastställa de flesta lands myntlagar en
viss gräns, s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
