Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt lyckas utanför det ursprungliga området. Af
detta träd erhållas de bekanta drogerna muskot
(muskotnöt), muskotlbalsam och muskotblomma. Ur
den mogna frukten uttages den med ett mörkbrunt
glänsande skal omgifna »kärnan» (fröet), som torkas
någon tid, tills kärnorna skramla i skalet, hvarefter
detta försigtigt krossas, så att den inre kärnan,
»muskotnöten», nux moschata, befrias. Denna lades
fordom, då holländarna ensamma egde Muskotöarna,
i kalkmjölk under 2–3 månader och torkades sedan
i särskilda torkinrättningar under noggrann vård
och tillsyn. Meningen dermed var ätt döda fröets
groningsförmåga och således hindra uppkomsten af
muskotodling på andra håll. Numera underlåtes dock i
allmänhet denna inläggning i kalkmjölk. Muskotnötterna
endast öfverpudras med fint kalkmjöl, som qvarsitter
i de fåror, hvilka uppkomma genom den olje- eller
balsamrika fröhvitans sammanskrynkling. Längden
på de rundade eller något ovala muskotnötterna är
omkr. 2,5 cm. De äro tämligen tunga, med en gråbrun
yta, å hvilken finnas de nätlikt förgrenade nyssnämnda
fårorna. Färska kärnor låta skära sig med knif, men
gamla, fullt torkade, muskotnötter äro hårda och svåra
att få sönder. Det inre är marmoreradt af ljusare och
mörkare brunt derigenom att den bruna, på flyktig olja
rika inre fröhinnan intränger i vecken af fröhvitan,
som är blekt gråbrun samt bildar en tät och fast
massa, som vid basen hyser det lilla växtämnet
i en fördjupning. Lukt och smak äro egendomliga,
aromatiska, starka, värmande, beroende hufvudsakligen
på närvaron af en flyktig olja, ur hvilken afsättes
en stearopten (myristicin). Derjämte finnas fet olja
och ett fast fett, hvilka tillsammans med den flyktiga
oljan utgöra handelns muskotbalsam, balsamum l. oleum
myristicae. Denna erhålles genom varmpressning af de
sönderstötta nötterna. Balsamen kommer vanligen i form
af långa, rektangulära (parallellipipediska) stycken
af ungefär 400 gr. i vigt, omlindade med papper eller
palmblad, och bildar en fast, talgartad, mör massa
af brandgul färg i olika skiftningar. – Det ofvan
nämnda fröhyllet tillvaratages och torkas, hvarunder
den högröda färgen öfvergår till ljusare eller
mörkare brandgul och utgör »muskotblomma», macis,
hvilken sålunda består af platta, 2–3 cm. långa,
millimeter-tjocka, styfva bildningar, uppkomna af
frösträngen, som oregelbundet delat sig i grenar. Af
denna drog erhålles genom destillation den hos oss
officinella muskotblomoljan, aetheroleum macidis,
som är identisk med muskotnötens flyktiga olja och
har en gulaktig färg, hvilken under förvaring med
tiden blir gulröd. Muskot var redan i 12:te årh. ett
bekant och värderadt läkemedel i Europa. Den har dock
numera större användning som krydda än som läkemedel.
O. T. S.
Myrkottslägtet, Manis, zool., hör till familjen
myrätare (Entomophaga) inom de tandfattigas
ordning och däggdjurens klass. Tänder saknas
alldeles. Munöppningen är liten och rund. Tungan kan
utsträckas långt. Ytterörat
är litet och bildadt som en klaff. Benen äro
korta. Fötterna hafva 5 tår, försedda med starka
gräfklor. Svansen är lång och stark. Kroppen är
långsträckt och (utom på nosen, strupen samt kroppens
undre och benens inre sida) täckt af stora, platta,
romboidiska, synnerligen hårda och mycket skarpkantade
fjäll, som sitta fast i huden med ena spetsen. Till
följd häraf kunna fjällen skjutas åt sidorna samt
resas upp och läggas ned. Mellan fjällen och på de
af sådana icke beklädda kroppsdelarna finnes tunt
hår. Mellersta Afrika, södra Asien och några af
Ost-indiens öar utgöra myrkottarnas hemvist. De bo
enstaka i hålor, som de sjelfva gräfva, hålla sig
dolda om dagen och gå i skymningen ut att söka sin
föda. De trampa på bakfötternas sulor, men beröra
marken med de omböjda klornas öfre sida. Äfven pläga
de stöda sig på svansen, och hufvudet hålla de sänkt
till marken. Synen och hörseln äro svagt utvecklade,
lukten något bättre, enär den vägleder myrkottarna
vid födans uppsökande. Denna utgöres hufvudsakligen
af myror och termiter. Myrkottarnas kött ätes,
och det fjällbetäckta skinnet användes t. ex. till
prydnader af infödingarna. – Långsvansade myrkotten,
M. longicaudata, blir 1–1,3 m. lång, hvarvid dock två
tredjedelar af längden komma på svansen. Mellersta
raden fjäll utgöres vanligen af 9 på hufvudet,
14 på bålen och 22–24 på svansen. Fjällen äro
svartbruna vid roten och gulaktiga i kanterna. De
inre klorna äro mindre än de yttre. Arten är hemma på
mellersta Afrikas vestkust. – Kortsvansade myrkotten,
caballayan, M. laticaudata, har svansen lika lång
och vid roten lika tjock som kroppen. Fjällen i
mellersta raden äro 11 på hufvudet, 16 på bålen
och 16 på svansen. Klorna äro lika stora. Längden
stiger till 1,3 m. Djuret förekommer i Ostindien.
C. R. S.
Myrlejonet. Se nästa art.
Myrlejonslända, Myrmelem formicarius L., zool.,
hör till florvingarna bland insekterna (Insecta,
Synistata). Antennerna äro korta, i spetsen klubblikt
ansvällda. Ögonen äro halfklotformiga, enkla,
utan någon intryckt tvärlinie. Bakkroppen är lång,
vingarna stora och långa, sidenskimrande. Larven,
det bekanta myrlejonet, har en tjock, klumpig,
äggrund kropp af smutsigt gråaktig färg, med korta
hår å kroppsringarna. Han är försedd med stora,
på insidan tandade mandibler, hvilka kunna vidt
utspärras. Myrlejonet gräfver alldeles cirkelrunda,
trattformiga gropar i fin sand eller fin skogsmylla
och väljer gerna sådana platser för sina fallgropar,
der han eger tillgång på sol och kan vara skyddad mot
regn, såsom under sittbänkar, under utskjutande
kanter af marken vid gångar i skogsparker,
o. s. v. I gropens midt ligger myrlejonet doldt
under sanden eller myllan, med mandiblerna lagda
utmed hålans stupande väggar, färdiga till att
gripa ett nedfallande rof. Om en myra eller annat
krypande mindre djur kommer till fallgropens rand,
märker myrlejonet detta af de nedfallande sandkornen,
och då kastar det genast med en svängande rörelse af
mandiblerna sand och mylla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
