- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
613-614

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver offret, som derigenom vanligen förbryllas och
störtar ned i gropen. Det gripes då genast och utsuges
med mandiblerna, som i spetsen hafva ett fint hål,
ledande till en kanal, som går ned till svalget, der
de båda mandiblernas sugapparater förena sig. När
rofvet är utsuget, slängas resterna bort öfver
gropens kant, och fångsthålan ursvarfvas på nytt på
det noggrannaste. Myrlejonen äro icke så sällsynta
vid soliga skogsbryn, der lämplig mylla finnes för
fallgroparnas konstruerande. O. T. S.

Myrmænd (myrmän) kallades i Norge under den
politiska konflikten i början af 1880-talet
sådana personer, som sökte skaffa sig rösträtt
genom att inköpa eller arrendera värdelösa
jordbitar, ofta af den allra obetydligaste vidd
(några fots bredd). En hårdragen tolkning af
grundlagens ordalydelse gaf dem tillfälle dertill.
O. A. Ö.

Myrmalm, ett af åtskilliga främmande ämnen fororenadt
jernoxidhydrat (ockra), som i form af mindre kakor,
»rusor» eller slaggformiga stycken förekommer i en
del torfmarker och myrar, företrädesvis inom sådana
trakter, som hafva rik tillgång på mycket jernhaltiga
och tillika lätt vittrande bergarter, t. ex. diorit
och andra grönstensarter. Myrmalmen är till färgen
svartbrun eller rostbrun, har bildats genom afskilning
ur jernhaltigt vatten och innehåller i sitt renaste
tillstånd 59 proc. jern. Den träffas i flere af
Sveriges provinser, i synnerhet i Småland, Dalarna
och Värmland. Endast i förstnämnda landskap, som
saknar goda jerngrufvor, har myrmalmen (i förening med
sjömalmer) i något större omfång tagits i anspråk för
framställning af jern, hufvudsakligen för gjutgods.
E. E.

Myrmecobius. Se Myrätarepungdjuret.

Myrmecophaga. Se Myrslokslägtet.

Myrmekofiler (af Grek. myrmex, myra, och filos,
vän). Se Myror.

Myrmekologi (af Grek. myrmex, myra, och logos, lära),
läran om myrorna.

Myrmica. Se Ettermyror.

Myrmidoner (Grek. Myrmidones, Lat. Myrmidones)
kallas i de homeriska sångerna ett i södra
Tessalien bosatt folk, öfver hvilket Achillevs
herskade, och hvars krigareskaror han förde till
deltagande i trojanska kriget. En forngrekisk
sägen förmäler, att myrmidonerna under ledning af
Pelevs, Achillevs’ fader, invandrat från Egina,
hvaremot nyare forskare i stället antagit
en utvandring från Tessalien till denna ö.
A. M. A.

Myrmän. Se Myrmænd.

Myrobalaner, bot. Se Emblica officinalis och
Terminalia.

Myron, grekisk bildhuggare i Athen i 5:te
årh. f. Kr., f. i Elevtherai i Beotien, var jämte
Fidias och Polykleitos lärjunge till Ageladas i
Argos. Han var nästan uteslutande bronsgjutare, och
Plinius berättar om honom, att han föredrog bronsen
från Egina. De verk, som tillades honom, voro
många och mångfaldiga. Man nämner af honom gudabilder
samt hjelte- och brottare-gestalter, men i synnerhet
djurfigurer. Af gudabilder omtalas bl. a. en grupp,
bestående af Zevs med Athene och Herakles, och en
Apollostod, hvilka båda under Augustus fördes
till Rom. Vidare utförde han en mängd stoder af
segervinnare i de offentliga spelen, uppställda i
Olympia och Delfi, bland hvilka lacedemoniern Ladas
var synnerligen berömd för det lifligt återgifna
uttrycket hos en snabblöpare. Hit hör ock hans
berömda Diskuskastare, hvilken vi känna genom flere
efterbildningar i marmor (det bästa exemplaret i
Pal. Massimi i Rom; se fig. i art. Discus). Slutligen
var M:s berömda Ko utan tvifvel utmärkt för en
slående natursanning, att döma af de många epigram,
i hvilka hennes förträfflighet prisas. Ett enda
saknas i M:s konstnärliga ämneskrets, nämligen
framställningen af den qvinliga skönheten; han egnade
sig uteslutande till förhärligande af den manliga
kraften. C. R. N.

Myronides, forngrekisk statsman och fältherre i
Athen under förra hälften af 5:te årh. f. Kr. I
slaget vid Plataiai (479) deltog han med utmärkelse
såsom Aristides’ medfältherre och vann segrar öfver
korintierna vid Megara (458) och beoterna vid Oinofyta
(456). Den sistnämnda segern hade till följd Athens
öfvervigt inom större delen af Beotien, Lokris och
Fokis. M. inryckte äfven i Tessalien och belägrade
Farsalos, men måste återvända med oförrättadt
ärende. Han prisas högt för sitt redbara och
fosterlandsälskande sinnelag samt ställes i jämnbredd
med sin tids mest framstående män. I politiken
tillhörde han centerpartiet, hvilket sträfvade
för upprätthållandet af en begränsad demokrati.
A. M. A.

Myronsyra (af Grek. myron, balsam), kem., en af
Bussy 1839 upptäckt, i senap förekommande syra,
som af vissa ferment (t. ex. det i senapsfrö
förekommande myrosinet) spjelkas i senapsolja, socker
och svafvelsyra. P. T. C.

Myror, zool., insekter, som utgöra en egen, väl
begränsad familj, Formicidae, bland steklarna
(Insecta, Hymenoptera). Man delar dem i flere
underfamiljer, bland hvilka Myrmicidae, Dolichoderidae
och Camponotidae äro representerade i Sverige. Den
första underfamiljen omfattar hos oss följande
7 slägten: Myrmica Latr., Solenopis Westw.,
Formicoxenus Mayr, Tomognathus Mayr, Leptothorax
Mayr, Tetramorium Mayr och Anergates Forel. Af den
andra underfamiljen finnes i Sverige endast slägtet
Tapinoma Först., och af den tredje 4 slägten:
Lasius Fabr., Formica L., Polyergus Latr. och
Camponotus Mayr. Till dessa slägten hänföras i
senaste myrmekologiska arbete af d:r G. Adlerz 20
arter, men derjämte finnas många s. k. »raser»,
som i ett eller annat afseende skilja sig från den
egentliga arten. Det är ur allmän zoologisk synpunkt
högst anmärkningsvärdt, att myrornas arter förete
en ovanlig rikedom på mellanformer, hvilka uppträda
kolonivis och det med en beständighet, som lätt
kunde leda till att anse dessa mellanformer för
»goda arter». Myrorna kännetecknas deraf att de hafva
antingen endast första eller ock både första och andra
bakkroppssegmenten sammansnörda till ett smalt skaft
(petiolus), som förenar bakkroppen med
mellankroppen. Antennerna äro 10–13-ledade och vinkelböjda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free