Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myrospermum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parallelt med denna löpande sidonerv. Blommorna äro
regelbundna, fribladiga, oftast med 4-taliga, men
äfven ibland 5-taliga blomhyllen och många ståndare,
uppkomna genom klyfning af 4 eller 8 och derför ofta
gruppvis sammanvuxna. Fruktämnet sitter under blomman
och är bildadt af 2–4 fruktblad med 1 stift. Under
mognaden blir frukten ett bär hos afdelningen
Myrteae, en 1-fröig nöt hos Chamceleuciaceae, en
flerfröig kapsel hos Leptospermeae (jfr Eucalyptus)
och stora, urnelika, träartade, flerfröiga kapslar,
hvilka antingen öppna sig med ett kringskuret lock
eller affalla oöppnade. Till den sista afdelningen,
hvilken numera vanligen, likasom Granateae,
afskiljes från Myrtaceae, hör den syd-amerikanska
Bertholletia excelsa H. & B., som ger oss de bekanta
s. k. brasilianska eller para-nötterna. Myrtnarnas
familj omfattar ungefär 2,000 arter, hörande
nästan uteslutande till de tropiska landen. Genom
sin rikedom på flyktig olja äro flere myrtacéer
använda såsom kryddor, t. ex. »kryddnejlikorna»
(se Caryophyllus aromaticus), »kryddpeppar» (se
d. o.), »kajeputolja» (se d. o.) o. s. v. Många
användas inom medicinen och hygienen, t. ex. flere
arter af Eucalyptus. Af åtskilliga myrtacéers
blad och sockerhaltiga frukter tillverkas ett slags
bränvin, bay-rom och guava-rom. Såsom prydnadsväxt
odlas den vanliga myrten, Myrtus communis L., i
fri jord i södra Europa samt hos oss i växthus och
såsom fönsterväxt. Fina myrtenqvistar användas till
brudkronor, såsom en symbol af oskuld och kärlek. –
Många andra myrtacéer (Callistemon, Calothamnus,
Eugenia m. fl.) odlas likaledes i våra växthus.
O. T. S.
Myrten. Se föreg. art.
Myrtenvax. Se Myrica.
Myrtillus, bot. Se Vaccinieae.
Myrtus. Se Myrtacese.
Myrätarepungdjuret, Myrmecobius fasciatus, zool.,
hör till familjen pungmårdar (Dasyuridae) inom
pungdjurens ordning och däggdjurens klass. Nosen är
mycket lång och spetsig. Kindtänderna äro 9 i hvarje
käkhalfva (arten har 54 tänder, således flere än
hos alla andra däggdjur utom armadillen och några
tandhvalar). Framfötterna äro nakna och hafva 5
tår; bakfötterna hafva 4 tår och äro nakna endast
midt under. Honan saknar pung, och hennes 8 spenar
äro ordnade i en krets. Kroppens längd utgör 25 och
svansens 18 cm. Färgen är ofvan rostbrunaktig, med
ljusare och mörkare tvärband, undertill hvit. Genom
ögonen går ett svart band. Djuret, som är hemma i
södra Australien, lefver hufvudsakligen af myror samt
begagnar sig liksom myrsloken af sina skarpa klor och
sin långa tunga, då det plundrar myrstackar. C. R. S.
Myrätarna, Entomophaga, zool., bilda en familj inom
de tandfattigas ordning och däggdjurens klass. De
hafva långsträckt, med hår, borst eller fjäll betäckt
kropp och låga, starka ben. Halsen är kort och tjock,
hufvudet långt, nosen cylindrisk, svansen än lång, än
kort, än yfvig, än släthårig, stundom gripande. Klorna
äro 2 till 4 på de främre och 4 till 5 på de bakre
fötterna, starka och bildade för gräfning.
Kindtänder finnas hos somliga, men saknas hos
andra slägten. Munnen är ytterligt liten och bildar
egentligen ett hål i nosens främre del. Tungan är
masklik, klibbig och långt utsträckbar. Myrätarna äro
hemma i södra och mellersta Afrika, södra Asien och
en stor del af Syd-Amerika samt vistas än på torra
slätter och stepper, än i skogar. De flesta arterna
bo i af dem sjelfva gräfda hålor eller gångar, andra
deremot under trädrötter eller i sjelfva träden. De
arter, som vistas i träden, äro dagdjur, de andra
nattliga till sitt lefnadssätt. Myrätarna lefva
hvar för sig utom under parningstiden. Alla äro de
mer eller mindre tröga, långsamma och oviga i sina
rörelser samt slöa och dumma. Somliga arter hafva
en högst egendomlig gång: de trampa på bakfötternas
sula samt framfötternas yttre kant och klor. Sin
föda skaffa de sig genom att med klorna rifva
hål i termit- och myrstackar, sticka sin långa
tunga in i dem, låta de retade myrorna bita sig
fast vid henne och derefter hastigt draga henne
jämte myrorna in i munnen. Några myrätare förtära
äfven maskar och insekter, som de kunna gripa med
läpparna. Af sinnena äro lukten och hörseln mest
utbildade. Känseln har sitt förnämsta säte i tungan;
smaken och synen äro slöa och själsförmögenheterna
mycket inskränkta. Myrätarna göra sällan bruk af
sina starka klor som vapen, men gripa då om sin
fiende med frambenen och klorna samt sönderslita
honom. I allmänhet äro dessa djur oförargliga och
rädda. Honan föder blott 1 unge, som hon länge bär med
sig på ryggen. Köttet, fällen m. m. användas. Till
denna familj höra jordsvinslägtet, Orycteropus,
myrslokslägtet, Myrmecophaga, och myrkottslägtet,
Manis. C. R. S.
Mysien (Grek. Mysia, Lat. Mysia) var fordom namnet på
Mindre Asiens nordvestligaste landskap, begränsadt
i n. af Propontis och Hellesponten, i v. af
Egeiska hafvet, i s. af Lydien, i ö. af Frygien
och Bitynien. I mera inskränkt mening bar endast
nordöstra och mellersta delen af detta område namnet
M., under det att den nordvestra kallades Troas, den
sydvestra Aiolis och den södra Tevthrania. Bland de
berg, som genomdraga landskapet, voro det troiska Ida
(Kas Dag), Temnos (Demirsji Dag) samt det mysiska
Olympos (Kesjisj Dag) de förnämsta. Bland floderna
må nämnas Rhyndakos (Adyrnas Tsjai) med Makestos
(Susurlu), Granikos (Kodsja Tsjai), Skamandros
(Mendere Su) och Kaikos (Bakyr Tsjai), med Keteios
(Bergama Tsjai), vid hvilken landets vigtigaste stad,
Pergamon (Bergama) låg. Innevånarna hörde, oafsedt
de grekiske invandrarna, ursprungligen sannolikt
till den tracisk-frygiska folkstammen, ehuru de
genom samfärdsel med sina södra grannar lyderna
voro starkt blandade med semitiska element. En
politisk rol spelade M. först på diadochernas
tid efter grundandet af det pergameniska riket
genom Filetairos (283 f. Kr.), hvilket under hans
efterträdare Evmenes I, Evmenes II och Attalos II
vann en betydande blomstring, men af Attalos III
(133 f. Kr.) testamenterades till romarna.
Mysing, Nord. mytol. Se Fenja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
