Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier kallades i allmänhet de andliga skådespelen under medeltiden, särskildt de med ämnen ur den heliga historien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nuvarande ståndpunkt. Liksom redan upptagandet
af dessa halfdramatiska föreställningar inom
gudstjensten i olika land skedde vid skilda tider och
delvis i olika former, så hafva ock deras frigörande
från ritualen och utbildning till sjelfständiga
skådespel skett vid något olika tidpunkter på
olika ställen. Troligen är det egentligen under
tiden mellan 8:de och 11:te årh., som den nu antydda
utvecklingen framemot ett kristet drama steg för steg
försiggått, och de sjelfständiga dithörande dramerna
torde ej vara att datera före år 1000. – Så länge
mysterierna voro bundna vid den kyrkliga kulten och
till en början utfördes endast af kyrkans tjenare,
var det ock naturligt, att desse talade kyrkans
språk: latinet. Men småningom började folkspråken
äfven på detta område tränga in. I början fogade
man en öfversättning till den latinska texten;
så lät man texten för vissa partier vara latinsk,
för andra åter modern, och till sist blef latinet
alldeles undanträngdt. Samtidigt började man allt
friare behandla de bibliska tilldragelserna, dervid
hemtande ämnena ej blott från Nya test., utan ock
från Gamla. Att framställningssättet dervid nästan
lika mycket var episkt som dramatiskt ligger i sakens
natur. Och när dessa spel frigjorts från sambandet
med den liturgiska ritualen och i stället blefvo den
vanliga formen för de kristna högtidernas offentliga
firande äfven utom templet, svällde de ut till en
bredd, som trotsade äfven de medgörligaste fordringar
på konstnärlig begränsning. Alltmer bröto ock
verldsliga element in i det ursprungligen religiösa
dramat, i det att komiska, stundom t. o. m. rått
gycklande scener ur det verkliga lifvet blefvo
omtyckta episoder, som alltmer tryckte en profan
och realistisk prägel på det hela, så att till sist
mysterierna från att ursprungligen hafva utgjort
religiösa kulthandlingar ej sällan rent af öfvergingo
till hädiskt hån mot kyrka och religion.
Tidigast försiggick denna utveckling i Frankrike,
som dermed kan anses såsom det kristna dramats
vagga. Det var ock der, som namnet mystère först
erhöll den särskilda betydelsen af andligt drama
med bibliskt ämne, men ock sedan användes för att
beteckna de andliga dramerna öfver hufvud. Ett
vigtigt steg framåt i dessa dramers utveckling till
sjelfständighet i förhållande till kulten togs här
derigenom att man först till en sammanhängande cykel
(s. k. synoptiska mysterier] hopkomponerade de olika
skildringar, till hvilka en viss kyrkohögtid kunde
gifva anledning, och sedan rent af sammanförde
till ett enda stort skådespel alla de skilda
festspel, som annars varit utbredda öfver hela
kyrkoåret. Dessa jättekompositioner, som (efter
den högtidliga procession, hvarmed några dagar
före representationen de blifvande skådespelarna i
full kostym plägade liksom annonsera festspelet)
kallades monstre-mystères, kunde naturligen, då
de åskådliggjorde hela kyrkoårets evangelier,
ej förblifva bundna vid några vissa särskilda
kyrkofester, utan uppfördes när som hälst, oberoende
af dessa. Vanligen togo de äfven flere dagar i
anspråk för sitt utförande, undantagsvis tjugo, ja någon gång ända
till fyrtio dagar. Ännu friare blefvo mysteriernas
ställning till kyrkan, då man ej blott, såsom snart
skedde, utflyttade deras scen (se Mysteriebanan)
utanför kyrkan, till en början till kyrkogården
eller planen framför kyrkan, utan fasta teatrar
kommo till stånd, å hvilka regelmässigt återkommande
representationer gåfvos. Till denna utveckling
fanns i Frankrike en vigtig förutsättning i
de lagligt ordnade borgaregillen, s. k. »puys»
(af Lat. podium, ursprungligen betecknande den
estrad, hvarå de utförde sina täflingsfester),
hvilka tidigt äfven med dramatiska föreställningar
firade sina högtider. Sannolikt var det medlemmar
af ett sådant gille, som 1398 uppförde »La grande
passion» å en egen teater i S:t Maur vid Paris och
sedan under namn af »Confrérie de la passion de
Nostre Seigneur» af Karl VI erhöllo privilegium på
uppförande af mysterier å egen scen, hvilken de 1402
förflyttade till en sal i Hospital de la trinité i
Paris. Under lång tid uppförde de, med synnerligt
bifall, ej blott mysterier uti inskränkt bemärkelse,
d. v. s. med bibliska ämnen, utan ock s. k. mirakler
(miracles), som ur helgonlegenderna hemtade sina
ämnen och särskildt behandlade underverkshistorierna
(deraf namnet). Redan dessa senare beteckna ett ej
ovigtigt framsteg i det kristna dramats historia,
derigenom att i dem en störe frihet kunde lemnas
åt den diktande fantasien, än man vågade tillåta
sig gent emot mysteriernas bibliska ämnen. Till
fullt sjelfständig fantasiprodukt och på samma gång
till en börjande karaktersteckning och konstnärlig
begränsning öfvergick man i de s. k.
moraliteterna (moralités), allegoriska spel med fingerade
strider och äfventyr, i hvilka vid sidan af några
ur mysterierna hemtade konkreta gestalter (såsom
Gud, änglarna, djefvulen) personifierade dygder och
laster uppträdde för att inskärpa någon moralisk
eller religiös sanning. Dessa moraliteter härstamma
nog ända från 1100-talet, men utvecklades först
tre århundraden senare till sin typiska form af ett
annat sällskap i Paris, nämligen det alltsedan början
af 1300-talet der organiserade förbund af klerker
hos parlamentsprokuratorerna, hvilket kallades
»Royaume (l. Confrérie) de la bazoche» (antagligen
af Lat. basilica, namn på domstolsbyggnaden, inom
hvars område de troligen uppförde sina spel). – Ur
de andliga mysterierna och moraliteterna utvecklades
slutligen ännu en ny skådespelsart, nämligen de
profanmysterier, i hvilka man har att se det första
ursprunget till det moderna historiska dramat. Dessa
nya mysterier uppstodo genom ett inflyttande i
medeltidsdramat af individer från den politiska
historien eller novellerna i st. f. de bibliska eller
allegoriska personerna. Den franska literaturen eger
en mängd sådana medeltida profandramer (om Clovis,
Griseldis, Trojahjeltarna o. s. v.). Mot midten af
1500-talet hade de franska mysterierna, såsom ofvan
antyddes, urartat. 1548 förbjöd parlamentet »Confrérie
de la passion» att vidare uppföra andliga spel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
