- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
633-634

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mysterier kallades i allmänhet de andliga skådespelen under medeltiden, särskildt de med ämnen ur den heliga historien - Mysterium, mystèr, hemlighet; teol. och filos., något, som till sitt väsende är för menniskan obegripligt och följaktligen kan vara föremål endast för tro, ej för vetande - Mysteriös. Se Mystèr - Mysticete. Se Bardhvalar och Hvaldjuren - Mysticism, filos., den åsigt, som, under antagande att något osinligt är till för menniskan, anser detta gifvet uteslutande i och för hennes känsla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»mystères sacrés», och med århundradets slut torde
de franska mysteriernas historia kunna anses fullt
afslutad. Denna historia eger ock några namngifna
författare, t. ex. Arnould Gresban, den äldste kände
bearbetaren af »La grande passion» och författare
till monstremysteriet »Les actes des apôtres»,
vidare Pierre le Caron, förf. af den 8,000 verser
långa moraliteten »Du bien advisé et mal advisé»,
Ludvig XII:s läkare Nicole de la Chesnayes, som 1512
skref moraliteten »La condamnation de banquet»,
samt Pierre Gringoire (d. 1544), som jämte sottier
och farser mot påfven Julius II skref den satiriska
moraliteten »Homme obstiné» och på sin ålderdom sin
tvärtom troget påfvesinnade »Mystère de S:t Louis». –
Till England öfverfördes troligen mysteriedramat
från Frankrike. Den första dylika föreställning
man känner är ett »Ludus de S. Catharina», som
omkr. 1110 uppfördes i Dunstaple under ledning af en
normandisk klerk Geoffroy. Före århundradets slut
hade dessa spel vunnit stor utbredning i landet;
och man har ännu deraf qvar en mycket rikhaltig
literatur, hvaraf nu finnas utgifna fem stora serier
af medeltidsskådespel, de s. k. Yorkshire-plays,
Towneley-plays, Coventry-plays, Chester-plays och
Digby-plays. En naturlig följd deraf att detta
drama ej uppväxt från första början i England, utan
importerats såsom fullfärdig konstart från ett
annat land, är att de olika historiska arterna
här ej så bestämdt begränsas från hvarandra
som i Frankrike. Redan det nyssnämnda äldsta
kända hithörande dramat var ett mirakelspel, och
miracle-plays blef derför i England det allmänna
namnet på alla dessa andliga spel. Derjämte
funnos äfven i England moraliteter, der kallade
moral-plays, och profanmysterier, ur hvilka sedan
de s. k. chronicle-plays, med ämnen ur Englands
historia, utvecklades. En för England originel form af
medeltidsdramat äro de collectiv-plays, som af olika
borgaregillens medlemmar utfördes å rörliga, från
det ena stället till det andra förflyttade scener,
s. k. »pagiantes», och i hvilka hela Jesu lifs-
och lidandeshistoria skildrades. Dessa engelska
cykelspel äro äldre än de motsvarande franska
monstre-mysterierna. Utom af dessa skrågillen
utfördes de engelska medeltidsdramerna äfven af
andliga samt af särskilda yrkesskådespelare. En
motsvarighet till de franska skådespelaresamfunden
kunde man se i det literära och musikaliska
sällskapet »Parish-clerkes» i London, som,
auktoriseradt af Henrik III år 1240, under åren
1390–1409 uppförde skådespel vid Clerkenwell. –
Bland namngifna författare nämna vi särskildt John
Skelton, som 1512 anställdes såsom hofpoet och skref
flere »moral-plays». – Jämväl i Tyskland, der man å
olika orter efter längre eller kortare mellantider
(på vissa ställen ända till tio år) uppförde
weihnachts-, oster- och himmelfahrtsspiele, men
deremot föga odlade mirakelspelen, fanns ett dylikt
medeltidsdrama. Än i dag uppföras i Oberammergau ifrån
detta härstammande passionsspel (se d. o.), likaledes
i Spanien och Italien, i
hvilket sistnämnda land mysterierna ur Gamla
test. kallades figure, de ur Nya test. vangelie. De
mirakler, som skildrade en enstaka händelse ur
helgonens historia, hette esempii, de deremot, som
tecknade hela deras lif, istorie eller commedie
spirituali.
Men i intet af dessa land hafva
mysterierna spelat en så vigtig rol för det moderna
dramats utveckling, som i Frankrike och England. –
Äfven i Sverige har nog ett liknande medeltidsdrama
funnits, ehuru de historiska upplysningarna derom
äro mycket få och knapphändiga. Olaus Petri berättar
i företalet till »Tobie comedia» (1550), att »wåre
forfädher brukat så här j landet som j annor land,
sedhan Christendomen hijt kom, wijsor, rijm och
Comedier om helgha män»; och i ett bref af 1506
omnämner en prest i Söderköping, Hans Jacobi,
ett »ludum resurrectionis», som troligen på
latin utförts af skolungdomen i nämnda stad. Det
enda bibehållna literära minnesmärket af denna
art är ett kort, troligen från latinet öfversatt
stycke: »De uno peccatore qui promeruit gratiam»,
om hvars uppförande vi emellertid intet veta med
bestämdhet. – Jfr G. Ljunggren: »Svenska dramat»
(1864); R. Prölss: »Geschichte des neueren dramas»
(I, 1880); L. Petit de Jullevilie: »Les mystères»
(I, 1880). S-e.

Mysterium (en senare bildad sing. af Lat. mysteria,
se Mysterier, sp. 628), mystèr, hemlighet; teol. och
filos., något, som till sitt väsende är för menniskan
obegripligt och följaktligen kan vara föremål endast
för tro, ej för vetande. – Den kristna teologien brukar såsom
mysterier beteckna t. ex. treenigheten,
Guds mandomsannammelse, försoningen, underverken
och sakramenten. Hon ser grunden till deras
antaganden i det uppenbarade ordet och i den religiösa
erfarenhet hos menniskan, enligt hvilken den på
dessa läror byggda kristna religionen är i stånd
att skänka henne försoning med Gud (»den Helige
Andes inre vittnesbörd»). Andra religionsformer
antaga naturligen andra mysterier. – Såvidt som
filosofien måste framhålla, att det osinliga
aldrig kan af menniskan i detta lifvet till hela
sitt innehåll fattas med förståndet, utan äfven
alltjämt måste vara till för föreställningen, har
den erkänt nödvändigheten af religiösa mysterier.
Ty mysterierna äro just det, som ej kan begripas,
utan blott föreställas – jämnt så långt, som detta är
förhållandet. Förståndet gifver derför inga
tillräckliga kriterier på verkligheten eller
overkligheten af ett visst påstådt mysterium.
Mysteriet talar till en annan sida af menniskan.
L. H. Å.

Mysteriös. Se Mystèr.

Mysticete. Se Bardhvalar och Hvaldjuren.

Mysticism (af Grek. mystikos, hörande till
mysterierna: hemlighetsfull), filos., den åsigt,
som, under antagande att något osinligt är till
för menniskan, anser detta gifvet uteslutande i
och för hennes känsla. Mysticismen förnekar sålunda
möjligheten för menniskan att med sitt reflekterande
förstånd fatta det osinliga. Åsigtens anhängare
kunna dock ofta vara obenägna att beteckna känslan
såsom organet för vår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free