- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
639-640

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som den allmänna etnografiens eller kulturhistoriens,
af hvilken mytologien kan sägas vara en sida. Det
är dock först i senare tider, som man åt begreppet
mytologi börjat gifva ett så vidsträckt omfång. Af
lätt begripliga skäl var det de båda klassiska
folkens, grekernas och romarnas, mytologi,
som tidigast och länge uteslutande tilldrog sig
uppmärksamhet. Ännu i dag intager den grekiska
mytologien
en framstående plats såväl genom sin
rika utveckling och ädla formskönhet som genom sin
stora betydelse inom den klassiska literaturen,
hvarför äfven kännedomen om densamma ingår i den
allmänna bildningen. Den grekiska religionsläran är,
liksom öfriga indo-europeiska folks religioner,
ytterst att härleda ur naturdyrkan. Naturens
hemlighetsfulla och väldiga makter, af hvilka
menniskan, så snart hennes eftertanke hunnit i
någon mån vakna, måste känna sig beroende, blifva de
första föremålen för hennes vördnad och dyrkan. Men
dessa omedvetet verkande naturkrafter omsättas af
inbillningen till på menskligt sätt uppträdande
personligheter. Den ursprungliga naturdyrkan
öfvergår dermed till natursymbolik. Det närmaste
steget derefter är, att gudarna såsom sjelfständigt
existerande personer skiljas från naturkrafterna, om
de än i många fall tänkas stå bakom dessa och i dem
uppenbara sin makt. Härmed är vägen öppnad för att
låta äfven rent intellektuella och sedliga begrepp
inträda i gudaverlden och der antaga personlig
gestalt. Ytterligare stoff till gudasagor lemna
historien och det verkliga lifvet genom intresset att
åt framstående herskareätter eller åt hela samhällen
tillförsäkra ett gudomligt ursprung, hvarjämte
behofvet att med hvarandra förlika beslägtade, men
dock från hvarandra afvikande, lokalsagor ställer
nya kraf på den mytbildande fantasien. På sådant
sätt uppstår efter hand en gudaverld, höjd öfver den
jordiska verlden och beherskande denna, men för öfrigt
inrättad på menskligt vis och utgörande en idealiserad
motbild till det menskliga samhället. Dessa tidigare
stadier af gudalärans utveckling äro hos grekerna
att förlägga till uräldsta tider och mestadels
säkerligen till en period, som föregår grekernas
afsöndring såsom en egen nation från det gemensamma
stamfolket. I de homeriska sångerna framträder den
grekiska gudaläran i sina hufvuddrag redan fullt
utvecklad, och en forntida författare, Herodotos, har
om Homeros och Hesiodos yttrat, att de åt grekerna
skapat deras gudar. På grund af hvad ofvan blifvit
yttradt får detta naturligtvis ingalunda förstås så,
att de i Homeros’ och Hesiodos’ sånger uppträdande
gudagestalterna äro några ur dessa skalders fantasi
framgångna nyskapelser. Men väl torde påståendet
innebära en viss sanning i den meningen, att den
grekiska folktrons gudar först i de homeriska sångerna
fått den sinligt klara åskådlighet och de typiska
former, hvilka de sedan i hufvudsak bibehållit. I
enskildheter har mytbildningen fortgått under
följande tidsåldrar, och så länge den gamla
gudatrons stam ännu egde någon inre lifskraft, fortfor
den att skjuta nya telningar. Under det
att de homeriska sångerna i rent poetiskt intresse
teckna gudarna och deras verksamhet, hufvudsakligen
såsom ingripande i det menskliga lifvet, är deremot
Hesiodos grekernas teo-logiske skald, hvilken i
sin »Theogonia» gifver en från genealogisk synpunkt
uppställd förklaring af gudarnas och hela verldens
uppkomst. Ur den successiva utvecklingens synpunkt,
men säkerligen äfven för att sammanjämka sins
emellan stridiga läror, antager Hesiodos inom
gudaverlden tre skilda tidsåldrar. Den första är
de elementära, alstrande krafternas period. Först
af allt, heter det, uppstod chaos, det oändliga,
formlösa tomrummet, och bland de urtidsväsenden,
hvilka framträdde närmast efter detta, märkes Gaia
(»den bredbröstade jorden»). Af egen kraft framalstrar
hon Uranos (himlen) och Pontos (hafvet). Den förre
blir hennes make, och af deras förening framgå nya
grupper af varelser, delvis utmärkande sig genom
en så obändig kraft, att Uranos förskräckt genast
stötte dem tillbaka i jordens sköte. Till Uranos’
och Gaias barn hörde äfven titanernas väldiga
gudaslägt. »Den slugaste bland desse», Kronos,
störtade på Gaias anstiftan och med sina bröders
bistånd sin fader från tronen och intog sjelf
hans plats såsom herskare under gudaverldens andra
tidsålder. Med Kronos’ regering sammanfaller den i
en annan af Hesiodos’ dikter (Arbeten och dagar)
skildrade »gyllene verldsåldern», under hvilken
jorden utan arbete bar rika skördar och menniskorna,
fria från sorger och lidanden, förde ett lyckligt
lif i inbördes vänskap och älskade af gudarna. Men
äfven Kronos och titanerna, ehuru i odling öfverlägsna
sina föregångare, måste vika för en högre intelligens,
representerad af Kronos’ egen son, Zevs, och de öfriga
olympiske gudarna. »Titanomachien», eller striden
mot titanerna, kallades den väldiga gudadrabbning,
som afgjorde verldens öde. Efter långvarig och
förbittrad kamp ställde sig segern på det af Zevs
anförda yngre gudaslägtets sida, och titanerna
nedstörtades i Tartaros’ afgrundsdjup. Det vunna
verldsväldet delade Zevs (enl. Homeros) mellan sig och
sina bröder sålunda, att han sjelf behöll himlen och
dermed högsta väldet öfver hela verlden, under det att
Poseidon sattes till herskare öfver hafvet och Pluton
(Hades, Aidonevs) gjordes till konung i den dunkla
underjorden, de dödes rike. Gemensam för alla var
jorden och gudaboningen på berget Olympos’
molnhöljda topp. Dermed var en stadigvarande verldsordning
grundad och tillika gudasagan återförd till sin rätta
utgångspunkt. Det lider nämligen intet tvifvel, att
Zevs, egentligen »det himmelska ljuset», är grekernas
såväl som hela den indo-europeiska folkstammens
ursprunglige öfvergud. Sagorna om Uranos’ och Kronos’
verldsvälden hafva sin grund icke i några historiskt
föregående religionsformer, utan endast och allenast
i mytologisk spekulation. Öfriga gudar, hvilka med
Zevs bo i Olympens gudaborg och i lydnad för hans
bud råda öfver verlden, äro till stor del hans barn
dels med Hera, Olympens drottning, dels med flere
föregående gemåler. De egentlige öfver- eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free