Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudgudarnas antal synes man hafva velat begränsa
till tolf (sex manliga och sex qvinliga), utan att
dock full öfverensstämmelse uppnåtts, rörande hvilka
gudar borde upptagas i detta tal. Hufvudgudarna såväl
som skaran af lägre gudomligheter voro fördelade
mellan verldens tre riken. Högst i anseende voro de
himmelske gudarna, bland hvilka såsom hufvudgudar
förutom Zevs och Hera räknades Hefaistos, Pallas
Athene, Apollon, Artemis, Ares, Afrodite, Hermes och
Hestia. I deras omedelbara följe uppträda Themis
och horerna, Eurynome och chariterna, Mnemosyne
och muserna, Nike, Iris, Ganymedes och Eros. Såsom
ödets och vedergällningens gudar verka moirerna,
Tyche, Ate, Nemesis och Adrasteia samt erinyerna,
de sistnämnda dock närmast hörande till underjordens
gudamakter. Personifikationer af företeelser på
himmelen och i luftkretsen äro Helios (solen), Eos
(morgonrodnaden), Selene (månen), hyader, pleiader,
åtskilliga vindgudar m. fl. Bland de till vattnets
rike hörande gudarna märkas i främsta rummet Poseidon
och hans gemål, Amfitrite, vidare Okeanos och hans
talrika afkomma af flodgudar och källnymfer, Nerevs
och nereiderna, Thavmas, harpyorna, Forkys och Keto,
Protevs, Glavkos pontios, Levkothea, tritoner,
sirener och Skylla. En sammanhängande grupp bilda
jordens och underjordens gudamakter. Hit höra, förutom
Pluton sjelf, Demeter och Persefone (Plutons gemål),
Dionysos, Silenos, Pan, satyrer, Priapos m. fl. Att
fullständigt uppräkna alla grekiska gudar är omöjligt
redan af det skäl, att deras antal aldrig var fullt
afslutadt. Den mytbildande fantasien hade fria händer
åtminstone inom vissa gränser, ej mindre i att skapa
nya gudasagor än i att förändra de äldres form och
innehåll. Ofta inträffar äfven, att ett och samma
gudaväsende liksom splittras i flere genom att i
skilda lokalsagor efter hand utbildas på ett så
skiljaktigt sätt, att den gemensamma grundtypen
mer eller mindre fördunklas. – Höjda öfver sorgen,
lidandet och förgängelsen, tänktes gudarna föra ett
lycksaligt, af evig ungdom förskönadt lif, hvilket
dock ej hindrade, att de stodo i liflig beröring
äfven med menniskornas verld. De upptogo med välbehag
de offer, som hemburos dem af de fromme, lyssnade
välvilligt till deras böner, bistodo dem i nöd och
faror, främjade deras förehafvanden, likasom å andra
sidan gudlöshet och förbrytelser i dem kunde påräkna
stränga och rättvisa hämnare. Framförallt gällde detta
om det fräcka öfvermodet och trotsandet af gudarnas
makt. Äfven en alltför hög grad af lycka och framgång,
hälst om den icke bars med ett ödmjukt och tacksamt
sinne, kunde lätt uppväcka »gudarnas afund». En
mellanlänk mellan gudar och menniskor utgjorde den
nästan oräkneliga skaran af »halfgudar», eller
heroer, hvilka gällde såsom söner af gudar med
jordiska qvinnor eller i några fall af gudinnor med
dödliga män. Den förnämste typen af detta slägte var
Herakles (sonen af Zevs och Alkmene) hvilken efter
väl beståndna pröfningar och i mensklighetens tjenst
utförda stordåd t. o. m. ansågs värdig att upptagas i gudarnas
krets.
Den romerska mytologien, såvida man dervid afser
blott det nationelt romerska eller italiska med
frånskiljande af allt främmande långods, företer en
i hög grad torftig och abstrakt karakter, hvilken
bjert afsticker mot den grekiska gudasagans
konkreta liffullhet. Romarnas öfvervägande
praktiska sinnesriktning gjorde sig gällande äfven
på religionsväsendets område. Att med sorgfälligaste
noggranhet iakttaga de föreskrifna religionsbruken
eller, med andra ord, låta gudarna till punkt och
pricka utbekomma sin rätt, i hopp att dermed äfven
försäkra sig om deras bevågenhet, var hufvudsaken;
men huru man för öfrigt borde föreställa sig de
gudaväsenden, åt hvilka man egnade sin dyrkan, var en
fråga af mycket underordnad betydelse. Måhända hafva
just denna torrhet och formlöshet hos den romerska
religionsläran mycket bidragit till den lätthet,
hvarmed främmande religionsformer vunno insteg hos
romarna. Framförallt gäller detta om den grekiska
gudaläran, af hvilken enskilda delar synas redan
mycket tidigt hafva banat sig väg till Rom. Med
den under republikens senare århundraden alltmera
inträngande grekiska odlingen följde naturligtvis
en fullständigare kännedom äfven om den grekiska
religionsläran; och den mytologi, som träder oss
till mötes i den romerska literaturen under dennas
högsta blomstringsperiod, är föga annat än en
öfversättning af den grekiska. I de fall, der en
grekisk gudomlighet hade någon motsvarighet bland
de romerske gudarna, bibehölls det romerska namnet
med upptagande för öfrigt af den grekiska sagans
innehåll, så att t. ex. på den romerske Jupiter,
hvilken liksom grekernas Zevs ursprungligen gällde
såsom högste himmels-, ljus- och väderleksgud
(J. tonans, J. pluvius, Diespiter) öfverflyttades
den grekiska Zevs-sagans hela mångskiftande
innehåll. Jupiters gemål och qvinliga motbild,
Juno, sammanföll på samma sätt med den grekiska
Hera, Neptunus med Poseidon, Saturnus med Kronos,
Mars med Ares, Diana med Artemis, Minerva med
Athene, Ceres med Demeter, Venus med Afrodite,
Vulcanus (Mulciber) med Hefaistos, Vesta med Hestia,
Mercurius med Hermes. I andra fall upptogos äfven de
grekiska gudanamnen, stundom oförändrade eller nästan
oförändrade, t. ex. Apollo, Pluto (Lat. Dis), stundom
mer eller mindre latiniserade, t. ex. Aesculapius
(Asklepios), Proserpina (Persefone), Hercules
(Herakles). Bland rent romerska gudar må exempelvis
nämnas Ianus, Terminus, Fides, Quirinus, Silvanus,
Faunus, Mater Matuta, Bellona, Flora och Pomona. För
öfrigt vimlar den romerska mytologien af en otalig
massa rena abstraktioner, i det att nästan hvarje
ting, handling, egenskap eller förhållande omsattes
till liknämnda gudomsbegrepp. Ett betydande rum
inom romarnas religion intager tron på underordnade
andeväsenden, till stor del de aflidnes andar (manes),
hvilka dels såsom goda skyddsandar (genii, lares,
penates), dels såsom illvilliga och fredsstörande spöken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
