- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
645-646

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rester af mytologiskt innehåll från heden tid,
under det att den skandinaviska nordens, särskildt
Islands, fornliteratur bevarat ett jämförelsevis
stort antal dylika minnesmärken, som med mycken
trohet blifvit från hedendomens dagar genom
tradition fortplantade, tills de under medeltiden
skriftligen upptecknades. Med afseende derpå att
den germanska mytologiens källor sålunda förefinnas
nästan uteslutande på nordiskt område, kan man med
ett visst berättigande kalla denna mytologi nordisk
eller skandisk. Benämningen »deutsche mythologie»,
som oftast användes af tyska vetenskapsmän, är
mera oriktig och vilseledande. – Den skandiska
mytbildningen måste antagas hafva haft samma
utvecklingsgång som andra folkslags gudaläror. Då
myten var den form, i hvilken våra förfäder uppfattade
både den yttre naturen och de öfversinliga tingen,
ligger det i sakens eget väsende, att man utgått
från naturbetraktelse och sedan fortskridit till
begrundande af det sedliga lifvets makter. Vexlingen
i naturen, mellan dag och natt, mellan årstiderna,
mellan lif och död gaf menniskosinnet anledning att
sysselsätta sig med problemet om allt lefvandes
uppkomst, utveckling och undergång. De nordiska
mytbilderna uppnådde aldrig den måttfulla helleniska
skönheten, men i stället öfverträffas den antika
myten ofta af den nordiska i fråga om djup betydelse
och tankeinnehåll. I den nordiska mytcykeln finner
man sålunda ej den helleniska gudaverldens sälla och
af verkliga bekymmer ostörda lif. Liksom nordbons
eget lif var en ständig kamp och strid, så voro ock
hans gudar stadda i en oaflåtlig kamp med de onda
makterna, hvilka gudarna aldrig lyckas fullständigt
öfvervinna. För den skandiska mytologien egendomlig är
den klara föreställningen om den nuvarande verldens
undergång. Gudarna sjelfva veta med sig, att äfven
de, såväl som andra varelser, äro skuldbelastade
och smittade af det onda. De känna, att äfven för
dem sjelfva död och undergång äro oundvikliga, men
de söka att på allt upptänkligt sätt verka så, att
denna undergång i det längsta uppskjutes. De veta ock,
att efter denna verldens förstörelse och ur hennes
spillror en ny himmel och en ny jord skola uppstå,
der ingen brist, ingen vedermöda och intet ondt mera
finnas, utan alla skola åtnjuta en evig sällhet. Hela
den skandiska mytkomplexen kan förliknas vid ett
storartadt drama, der hvarje enskildhet ytterst
syftar på den afgörande ragnaröksscenen, som bildar
afslutningen af det hela. – I fråga om verldens
uppkomst tänkte man sig under namnet Ginnungagap
ett omätligt svalg, på ena sidan omgifvet af en
eldverld, benämnd Muspelhem, på den andra af en
isregion med namnet Nifvelhem. Genom de motsatta
elementens inverkan på hvarandra uppkom ur den döda
massan den första organiska varelsen, urjätten
Ymer. Han hemtade sin näring från kon Ödhumla,
hvilken likaledes uppstått ur den smältande isen och
var ett alster af den döda materiens öfvergång till
lif. Från Ymer härstammade jättarnas och rimtursarnas
onda slägte. Derigenom att Ödhumla slickade
rimfrostklädda saltstenar, uppstod slutligen en stor,
stark och fager man vid namn Bure, hvars sonsöner,
Oden, Vilje och Ve, voro de förste gudarna. Dessa
uppträda som representanter för ett högre själslif
och såsom danare af den nuvarande verlden. De dråpo
kaosjätten Ymer, uppfyllde Ginnungagap med hans kropp
och skapade deraf himmel och jord. På den flata,
kretsrunda jorden uppförde de en hög borgmur, som
hette Midgård, innanför hvilken menniskorna fingo
sin boning. Utanför Midgård, mellan borgmuren och
den jorden omgifvande hafskretsen, var Jättehem;
ofvan Midgård bodde åsagudarna i Asgård. I Vanahem
bodde ursprungligen vanerna, som voro gudar af annan
härkomst än åserna; men efter att i tidens början
hafva bekrigat hvarandra, slöto åser och vaner
ett oupplösligt förbund och bildade en gemensam
gudakrets. I jorden eller i bergen bodde dvärgarna,
alfverna
i Alfhem, underjordens innevånare i Helhem
och Nifvelhem. Dvärgar, alfver och menniskor voro till
sin uppkomst senare än åsagudarna, i hvilkas tjenst
och under hvilkas beskydd nämnda tre grupper tänktes
stå. Likgiltiga för gudarnas syften eller snarare,
och oftast, fientliga mot dem uppträdde jättarna,
hvarjämte äfven underjordens makter tänktes såsom
motarbetande gudarnas sträfvanden. Äfven kosmiska
företeelser berodde af åserna. Sålunda bestämdes
årstiderna, dagens och nattens skiften, solens och
månens gång af gudarna på det sätt, att enligt
deras anordning särskilda personligheter, såsom
Svåsud (sommarens fader), Våsad (vinterns fader),
Natt, Dag, Sol, Måne o. s. v., tänktes förorsaka och
reglera ofvan antydda naturföreteelser. Utom de redan
nämnda förekomma åtskilliga andra personifikationer
af naturens krafter och företeelser, t. ex. Hler
(hafvet), Loge (elden) och Kåre (vinden) m. fl. –
Äfven den nordiska myten vet att förtälja om
en guldålder i tidernas början. Det var då som
gudarna möttes på Idavallen, hvarest de byggde
präktiga tempel och borgar, i hvilka allt strålade af
guld. Deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel
och njöto en ständig glädje. Detta tillstånd varade,
till dess tre mör från Jättehem, de s. k. nornorna
(Urd, Vardande och Skuld), ödets och tidens gudinnor
under hvilkas lag äfven gudarna måste böja sig,
ankommo. Då började åsernas egentligen verksamma
lif. Då skapades af gudatrilogien Oden, Höne och Lodur
(Loke) det första menniskoparet (Ask och Embla);
då framkallades af guldtörsten det första kriget i
verlden. En oaflåtlig verksamhet, en oupphörlig kamp
och strid äro dädanefter nödvändiga för alla makterna
intill verldens undergång. Hela verldsutvecklingen
består i denna oafbrutna kamp mellan goda och onda
makter; inga af dessa skola fullständigt besegra de
andra. I det närvarande verldstillståndet har det väl
lyckats gudarna och de med dem samverkande varelserna
att tillbakatränga och för en tid undertrycka jättarna
och andra ondskans makter; men den fornnordiska
eskatologien lär, att en tid skall komma, då de senare
återigen skola

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free