- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
647-648

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inkräkta på de förres område, och den sista
förtviflade kampen dem emellan leder icke till
någonderas seger, utan till allas ömsesidiga
undergång.

Bland åserna intager Oden det främsta rummet såsom
gudarnas fader och herskare. Hans väsende företer en
viss universalitet: såsom allfader verkar han på alla
områden af den skapade verlden. Han är runornas gud
och uppfinnare, d. v. s. han eger den mångsidigaste
och djupaste insigt i tingens väsende. Ingen känner
så som han verldsutvecklingens gång. Men just derför
att han förutser det oundvikliga slutet, ligger det
ock i hans intresse att så länge som möjligt fördröja
den slutliga katastrofen, hvilket åter endast kan
ske derigenom att han på sin sida samlar så många
stridskrafter som möjligt. Han är derför framförallt
en stridens gud, som utsänder sina tjenarinnor,
de tjusande valkyriorna, att samla trogna kämpar,
de s. k. enhärjarna, i Valhall, hvilka en gång
skola följa och bistå Oden i ragnaröksstriden. –
Enligt de gamla urkundernas uppgift skulle de
gudomlige åserna vara till antalet tolf; men något
noggrant uppräknande af dessa tolf förefinnes
ingenstädes. Man kan möjligen till åser i inskränkt
mening räkna dessa tolf: Oden, Tor, Balder, Härmod,
Ty, Brage, Hemdall, Had
(Isl. Höðr), Vidar, Ull,
Vale
och Forsete. Åsaguden Höne försvinner tidigt
ur gudakretsen, enär han säges vara sänd som gislan
till vanerna. Till gudarna måste dock vidare räknas
Njärd och Frö, hvilka ursprungligen äro vaner,
äfvensom Loke, hvilken, ehuru af jätteslägt både på
fädernet och mödernet, dock ingått fostbrödralag med
Oden sjelf och blifvit fullständigt upptagen bland
gudarnas antal. Nästan alla de nu uppräknade äro
stridsgudar, ehuru åtskilliga visserligen derjämte
tänkas herska öfver andra områden än stridsplatsen
och hafva andra funktioner än krigarens. Så är
t. ex. Brage skaldekonstens och vältalighetens gud,
Njärd det fiskrika och menniskors samfärdsel främjande
hafvets gud. Frö, en solgud, råder öfver årsväxten
och jordens fruktbarhet. Hemdall, vaksamhetens och
försigtighetens representant, är gudarnas väktare och
bevakar regnbågen (»bäfrast»), de gamles himlabro;
Vidar representerar naturens oförstörbara lifskraft,
o. s. v. Mera uteslutande stridsgudar äro Ty, Härmod,
Had och Vale. Forsete, Balders son, är efter sin
faders död den främste af alla rättskipare. De
mest betydande inom gudakretsen näst allfadern Oden
äro Tor, Balder och Loke. Tor, åskans gud, är den
förnämste kämpen mot jättarna och andra onda makter;
han är gudars och menniskors bästa skyddsvärn. Tors
äfventyr och strider med jättarna Rungne, Gerröd, Trym
m. fl. omtalas utförligt i de gamla skrifterna. Balder
var den sedligt renaste; han var godhetens, vishetens
och rättfärdighetens högste vårdare. Så länge han
fanns bland åserna, var deras välde betryggadt. Sedan
Balder genom Loke» anstiftan blifvit dödad, kunde den
dåvarande verldsordningens undergång väl fördröjas,
men icke förhindras. Balders död bildar sålunda
vändpunkten i den nordiska mytologiens
väldiga skådespel. Loke, det ondas princip,
afkastar efter sitt fullbordade illdåd, den
vänskapens förklädnad, hvarunder han innästlat
sig bland gudarna. Han fängslas visserligen, men
kommer slutligen lös; och under hans anförande
samla sig alla onda väsenden till ragnaröksstriden,
i hvilken alla de kämpande blifva hvarandras bane. –
Bland gudinnor, eller åsynjor, bör i första rummet
nämnas Jordgudinnan, förmäld med Oden, himmelens
gud. Odens maka omtalas under tre olika skepnader,
såsom Jord, Frigg och Rind. Frigg är den förnämsta
af åsynjorna; hon omgifves af gudinnor utaf lägre
rang, såsom Fulla, Hlin, Vår (Isl. Vár, trohetens
gudinna), Gefjon, Er (Isl. Eir, läkekonstens gudinna)
m. fl. Tors maka är gudinnan Sif; Balders maka heter
Nanna, Brages maka är Idun, ungdomsgudinnan. Fröja,
kärlekens gudinna, var dotter af Njärd och sålunda
af vanaslägt. Njärd var gift med jättedottern
Skade och Frö med jättedottern Gerd. Äfven flere
andra äktenskapliga förbindelser mellan gudar och
jättinnor omtalas. – Näst gudarna intaga jättarna
den mest bemärkta platsen i mytverlden. Jättarna
äro gudarnas farligaste motståndare och framkalla
slutligen den allmänna verldsförstörelsen. Loke och
hans afföda med jätteqvinnan Ångerboda, nämligen
Fenresulfven, Midgårdsormen och Hel, äro de, som
tillfoga gudarna den största skadan. Alla jättar
äro emellertid icke lika fientliga mot en högre
verldsordning. Åtskilliga af dem äro, såsom vi redan
antydt, sedligt indifferenta, hvarken egentligen onda
eller goda. Såsom medlemmar af ett slägte, äldre än
gudarnas, äro jättarna i besittning af en urgammal
visdom. Ofta skildras de äfven såsom praktälskande
och omätligt rika samt tämligen godmodiga. Gudarna
omtalas såsom plägande vänskapligt umgänge med några
af detta slags jättar, t. ex. med hafsjätten Äge
och andra. Från jätten Mimes brunn hemtar Oden sin
djupaste insigt om verldsutvecklingens gång.

Likasom menniskan, mikrokosmen, enligt den nordiska
myten tänktes hafva blifvit skapad af ett askträd,
så tänkte man sig ock universum, makrokosmos, under
bilden af verldsasken Yggdrasel. Man föreställde
sig således verldsalltet såsom en enda stor
organism. Makternas undergång, ragnarök, inträder
vid tidens slut och föregås af en i både fysiskt
(kosmiskt) och moraliskt afseende ond tidsålder. Under
det goda och onda varelser ömsesidigt nedgöra
hvarandra, råkar skapelsen i brand. Yggdrasel fortäres
af flammande lågor. Den dualism, som i denna verlden
råder mellan godt och ondt, skall varda upphäfd i
den kommande, hvarest ett nytt slägte af gudar och
menniskor i ostörd ro skall framlefva sitt saliga lif.

Hufvudkällorna till den germanska mytologien äro
de båda Eddorna, Saxo Grammaticus, åtskilliga
mytiska sagor med i dem infogade sånger m. m. (jfr
Fornnordiska literaturen), hvarjämte både i
Skandinavien och i Tyskland en senare folktradition
bevarat många minnen från forntiden. Både Snorre
Sturlasson och Saxo Grammaticus voro i fråga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free