- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
649-650

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om myterna anhängare af det euhemeristiska
tydningssättet, hvilket var allmänt rådande långt
in i 18:de århundradet. Euhemerismen blef slutligen
aflöst af det fysikaliska tydningssättet, enligt
hvilket mytologien är ett slags natursymbolik. Den
lärde isländaren Finn Magnusen är den mest berömde,
men kanske ock mest ensidige representanten för
denna riktning, som naturligtvis står vida högre än
euhemerismen och ofta angifver den rätta lösningen
af myternas mening. Senare har man på ett djupare
och mera allsidigt sätt sökt att ur både fysisk
och etisk synpunkt angifva myternas inre betydelse
efter frånskiljandet af deras yttre omklädnad, som
ofta kan vara utstyrd med tillfälliga och alldeles
betydelselösa accessoarer. Bland tidigare arbeten
i nordisk mytologi, som under detta århundrade
hafva utkommit, bör särskildt nämnas Finn
Magnusens stora »Lexicon mythologicum» (1828),
som visserligen i flere afseenden är antiqveradt,
men ändock värdefullt såsom innehållande en stor mängd
sakuppgifter. Epokgörande på den germanska mytologiens
område var Jacob Grimms »Deutsche mythologie»
(1835; 4:de uppl. 1875), hvilket arbete ännu i
många stycken står oöfverträffadt. En god handbok
i ämnet är Karl Simrocks »Deutsche mythologie»
(1853; flere uppl.). Ett verkligen vetenskapligt och
mycket förtjenstfullt arbete är Wilhelm Mannhardts
»Germanische mythen» (1858). Likaledes är en
intressant framställning af nordisk mytologi oss
lemnad af den danske språkforskaren N. M. Petersen,
hvars arbete (i svensk öfvers. 1869) vittnar om
liflig fantasi, djupsinne och stor idérikedom,
äfven om det ej i allo motsvarar vetenskapens
strängare fordringar. Slutligen böra här nämnas
två andra nordiska forskares ännu under utgifning
varande arbeten, nämligen Sophus Bugges »Studier
over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse»
(1881 ff.) och Viktor Rydbergs »Undersökningar
i germanisk mythologi» (I, 1886). Bugge söker
att uppvisa dels den klassiska hedendomens,
dels kristendomens inflytelser på den nordiska
mytbildningen och myttraditionen. Rydberg vill
ådagalägga sammanhanget mellan de särskilda myterna,
fattade såsom delar af ett dem alla omslutande mytiskt
epos. Bland nyare specialundersökningar i nordisk
mytologi böra särskildt nämnas Karl Müllenhoffs
uppsatser i »Deutsche alterthumskunde» (bd V,
1883), hvilka delvis äro riktade mot Bugges
i ofvan anförda arbete framställda åsigter.
Th. W.

Den finska gudaläran har icke i fornfinnarnas
sånger och sagor utbildats till något fullständigt
system. Man kan dock deri skilja mellan gudar och
heroer, ehuru dessa senare ofta förete gudomligt
ursprung och gudomliga egenskaper. Den högste guden
var Jumala, åskans gud. Sedan detta namn fått en mera
generel betydelse af gud i allmänhet, betraktades Ukko
såsom öfvergud, ehuru han liksom Jumala egentligen
var endast ylinen jumala, ylijumala, »den i höjden
boende guden». Men om ock denne i sin egenskap af den
mäktigt dundrande herskaren öfver himmelens alla
fenomen, öfver väder och vind, af hvilka särskildt
de grubblande finnarna togo starka intryck,
småningom fick värdigheten af öfvergud, var dock
enligt deras föreställning hela naturen full med
allahanda andra gudomligheter, hvilka till följd af
sin olika verksamhets inflytande på folkets lif voro
än mäktigare, än mindre hedrade, men hvilka alla dock
voro sjelfständiga herskare inom hvar sitt område. Så
stodo t. ex. skogens gudar hos de till stor del af
jagtbyte lefvande finnarna i högt anseende; och Tapios
folk var mycket talrikt, ty icke blott de skilda
djuren ansågos hafva sina »mödrar», »skyddsandar»,
utan äfven hvarje trädslag, ja t. o. m. stenarna,
för att ej tala om hvarje hus, hade sina »herskare»
(haltiat). Men dessa naturföremålens skyddsandar voro
icke bundna vid hvarje enskildt föremål och gingo
ej under med detta, utan de voro fria, personliga
väsenden, som hänförde sig till hela slägtet och
fortlefde med detta. – Med afseende å heroernas,
de i folkdikterna besjungna hjeltarnas, ursprung
ådagalade redan Castrén, att de icke borde betraktas
såsom menniskor, hvilka senare blifvit hedrade med
gudomlig dyrkan, utan fastmer såsom naturgudar,
hvilka småningom neddragits till jorden och fått
menskliga egenskaper. Dessa hjeltar tillägges ofta
öfvermensklig kraft, hvarför de med sina trollsånger
ofta förmå långt mera än vanliga dödliga. Dock är
detta ännu icke något bevis på gudomligt ursprung,
utan hänvisar blott på folkets benägenhet att
utmåla sin barndoms och mytiska verlds hjeltar
såsom något förmer än andra menniskor. Ej häller är
deras deltagande i skapelsen enligt fornfinnarnas
föreställningar något absolut bevis på gudomlighet,
då det blott berättas, att de med det allsmäktiga
ordet fullbordade den af Ukko och Lounnottaret
frambragta skapelsen och gåfvo de olika delarna
deraf bestämd form. Ej häller den omständigheten
att de förnämste heroernas hjelp vid besvärjelser
anropades torde bevisa något i denna riktning,
då dessa sammanställningar antagligen hafva senare
ursprung. Men i alla fall angifva t. ex. Ilmarinens
och Ahtis namn samt några direkta antydningar i
runorna ovedersägligen dessa heroers ursprungliga
egenskap af naturgudar, hvarför man bör gifva Castrén
rätt, då han anmärker, att man lätt kan förstå hurusom
t. ex. en menniskovorden hafsgud kan gestalta sig
till en sådan lättsinnig, äfventyrsälskande viking som
Lemminkäinen, men att det tvärtom icke är möjligt att
begripa huru Lemminkäinen kunde hafva blifvit förbytt
till en hafsgud. Likaså ligger ingenting onaturligt
deri att Ilmarinen, sedan han såsom gud beherskat
åskan, vinden och blixten, i sin menskliga gestalt
handterar hammaren, blåsbälgen och ässjans glöd, men
ett motsatt antagande gränsar till det omöjliga. Samme
forskare framhåller också hurusom många tecken visa
derhän att Väinämöinen ursprungligen varit jordens
gud och sedan blifvit en vis, mäktig sångare, som
ansågs hafva infört åkerbruk och sträfvade att genom
jordens fruktbarhet göra menniskorna lyckliga. Hans
deltagande i skapelsen, dervid han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free