- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
651-652

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnämligast gaf form åt landen, bergen och skogarna,
häntyder på samma ursprung, likasom Ilmarinens
smidande af himmelens lock visar, att han ansågs
hafva format den del af verlden, hvars gud han
ursprungligen varit. Med afseende å Lemminkäinens
deltagande i skapelsens fullbordande finnas i runorna
blott dunkla antydningar. Svårare löst är frågan om
de finska myternas ursprung öfver hufvud. De mest
olika meningar hafva härom uttalats. Redan Castrén
hänvisade på att den finska trilogien Väinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen företer så många likheter
med skandinavernas Oden, Tor och Ty-Balder, att lån
måste antagas hafva skett i ganska stor skala från
det ena folket till det andra. J. Krolm har senare
utfört denna tanke och uppvisat i de finska myterna
likheter icke blott med skandinavernas, utan ock
med slavernas, litavernas, ja t. o. m. serbernas,
grekernas o. a. folks hjeltesagor. Helt säkert
kunna många såväl detaljdrag som hela myter i de
förra anföras såsom tydligt hänvisande på särskildt
skandinaviskt ursprung. Men redan den omständigheten
manar till försigtighet vid afgörandet af hithörande
frågor, att ett drag i den finska myten kan finna
sin likhet med ett motsvarande hos ett folk, och att
ett annat drag af samma myt liknar ett sådant hos
ett helt annat och på helt annan sida om det finska
boende folk. Tillika se vi, att flere finska myter,
som hafva motsvarigheter hos ariska folk, förekomma
med väsentligen samma innehåll äfven hos nästan
alla ugriska folk, t. ex. flere sol-myter. Denna
vidsträckta utbredning förklaras naturligast, om
man anser dem vara reminiscenser af det gemensamma
arf, som alla folk, eller åtminstone alla ariska och
ugriska folk, fört med sig från de trakter, der dessa
stora folkstammars urfäder bodde gemensamt eller på
närgränsande områden bredvid hvarandra. Äfven den
åsigten har haft sina förfäktare, enligt hvilken de
finska myterna skulle innehålla en dryg del minnen
från historiska händelser under folkets ungdomstid,
då dess sjelfmedvetande utvecklades. Man har förlagt
striden mellan Kalevala, ljusets, sommarens, öfver
hufvud det godas land, och dess motsats Pohjola
till Ladogas vestra stränder och ansett Kalevalas
sånger skildra de förvecklingar, som uppkommo då de
karelske finnarna från dessa trakter undandrefvo
de derstädes förut bosatte lapparna. Äfven har man
hänvisat på vissa seder, hvilka onekligen antyda
faktiska förhållanden, gemensamma för alla ugriska
folkstammar. Vare härmed huru som hälst, så mycket
står fast, att de historiska elementen, som här
och der framträda i folksångerna, dock hafva till
relativt största delen trängts tillbaka för myter,
som införts från andra folk, eller för sådana,
som uppkommit af det finska folkets benägenhet att
uppfatta naturföreteelser såsom strider mellan
olika naturgudomligheter. Detta sistnämnda
betraktelsesätt angående myternas uppkomst har
nyligen med framgång förfäktats af E. Aspelin, som i
sina »Kalevala-studier» utlagt hurusom särskildt de
naturföreteelser, hvilka
göra det mäktigaste intrycket på naturmenniskan,
och af hvilka hennes existens är mest beroende, af
henne uppfattats såsom handlingar och strider mellan
olika naturväsenden, bland hvilka de för menniskans
lycka gynsamma betraktades såsom goda gudar och
de dem motsatta såsom onda. Ehuru man ingalunda
kan påstå, att alla finska myter uppstått på detta
sätt, torde det dock böra anses för ovedersägligt,
att uti finnarnas mytologi finnas flere exempel
på en sådan uppkomst af myter än uti något annat
folks. Det har redan antydts, att åtminstone Ilmarinen
och Lemminkäinen ursprungligen varit naturgudar,
representerande hvar sin del af den yttre verlden,
men att de sedan förmenskligats, ehuru de bibehållit
månget drag af sin ursprungliga egenskap af luftens
och vattnets gudar. Hit höra äfven finnarnas flesta
sol-myter, hvilka sedan utbildats till berättelser
om Kalevalahjeltarnas friarefärder och krigståg till
Pohjola, ehuru i de flesta bland dessa myter en mängd
lånade detaljer så harmoniskt inmängts, att det numera
torde vara omöjligt att åtskilja hvad som är lånadt
och hvad som utbildats af det finska folkets egen
diktande och natursymboliserande fantasi. Se vidare
härom bl. a. Ilmarinen, Lemminkäinen, Louhi. Jfr
Kalevala. O. G.

Den indiska mytologien är ganska ofullständigt
genomforskad. Inblicken i densamma försvåras icke
minst af dess brist på sammanhang och på fasthet i
konturer, tillkommen som den är under långa tidrymder
och olika kulturskeden hos ett folk, som förenade den
mest otyglade fantasi med metafysiskt djupsinne. I
vissa hufvuddrag finnes denna gudalära framställd i
art. Brahman, hvarjämte de vigtigare gudomligheterna
äro behandlade i särskilda art. Till fullständigande
och öfversigt må följande tjena.

Man har uppvisat många likheter emellan indiska
myter och andra indo-europeiska folks samt
egypternas. Deremot har man mindre lagt märke till,
att egendomliga öfverensstämmelser förefinnas emellan
nämnda utbildade mytologier och de fantastiska myterna
hos nu lefvande vilda stammar (hottentotter, papua,
polynesier, irokeser, eskimoer o. s. v.). Dessa
öfverensstämmelser synas kunna förklaras endast
genom det antagandet att hinduernas mytologi, såväl
som andra folks, till sina ursprungliga element
uppstått, medan folket ännu befann sig på vildens
ståndpunkt. Vildens inbillningskraft inlägger (liksom
barnets) personligt lif i allt, medan deremot det
menskliga tänkandet i sin utvecklingsgång alltmera
sammantränger personlighetens område, men fördjupar
dess begrepp. Ytterst nyfiken och lättrogen, förklarar
vilden för sig sin erfarenhets innehåll genom
sjelfskapade myter. De stora naturföreteelserna och
naturkrafterna te sig för honom såsom förstorade
väsenden, utrustade med lif, kön, tanke, passioner
och trolldomsförmåga. Han uppfattar och dyrkar
dem i djurs eller menniskors skepnad. För honom
bortfalla gränserna mellan naturens riken; han tror,
att menniskor, djur och växter äro bokstafligen nära
slägt med hvarandra. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free