Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mytologi är kunskapen om myter. Ofta nyttjas dock ordet tillika i mera konkret bemärkelse om myterna sjelfva i deras sammanhang - Myus, i forntiden stad i Karien - Mývatn, »myggvattnet», Islands näst största insjö - Myxoedem, med., en nyare, sällsynt sjukdom - Myxom, myxoma, med., slemsvulst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han skapar sina gudars egenskaper efter menskligt
beläte, så är det, väl att märka, efter sitt eget,
den barbariska menniskans, beläte. Det anförda
kan utgöra tillräcklig förklaringsgrund för ett
sakförhållande, som redan i forna tider väckte
tänkande menniskors förundran, nämligen att äfven
de högst stående mytologier äro fyllda af låga,
frånstötande, meningslösa, m. e. o. irrationella drag
(gudarna begå äktenskapsbrott och blodskam, de äro
ofta tjufaktiga, mordiska, fega, afundsamma; de idka
trolleri, skifta hamn, afbildas med djurhufvuden,
kunna lida nederlag och hemfalla åt döden samt varda
begrafna på uppgifna platser; menniskor förvandlas
till djur, växter, stjernor o. s. v.). Om folket
sedermera på högre kulturgrader inlägger etiska,
rationella drag i sina myter och fattar gudarna såsom
visa och sköna, qvar stå dock de antydda irrationella
sägnerna, såsom det synes, bibehållna genom religiös
konservatism. Detta gäller i hög grad om de indiske
gudarna, i synnerhet sådana de tecknas i veda och
brahmana (om dessa källor se Indiens språk och
literatur, sp. 551). Från långt senare tid härröra
de stora episka dikterna och purana, i hvilka flere
nya gudomligheter förekomma. – Angående gudarnas
och verldens uppkomst hyste hinduerna många olika
föreställningar. Än förtäljes, att himmelen
och jorden i en lång omfamning födde gudarna,
än att dessa voro barn af Aditi (oändligheten),
än att Brihaspati blåste fram gudarna från sin
mun och att en gud, smideskonstnären Tvashtri,
formade himmel och jord. Äfven finnas myter dels
om ett verldsägg, ur hvilket allting frambringas,
och om skapareväsendet Prajapati, som efter flere
misslyckade försök danade menniskan, dels ock om
en sköldpadda, som spelat hufvudrollen vid verldens
skapelse. Och slutligen talas om urjätten Purusha,
som offrades af gudarna, och hvars stympade kropp
vardt byggmaterial dertill. En sägen förtäljer,
att Purusha, ensam i verlden, differentierade
sig i man och hustru, men att hustrun flydde och
förvandlade sig i olika djurskepnader, med hvilka
mannen, i motsvarande hanskepnader, aflade de olika
djurslagen. Af yngre uppkomst äro föreställningarna
om flere successiva skapelser och förstöringar af
verlden. – Hinduen antog tillvaron af 3 verldar:
gudarnas (se Meru), jorden och underjorden. Bland
de äldste (ljus- och luft-) gudarna står Indra
främst. Jämte honom nämnas Agni (elden), Vaju
(vinden), Maruter (vindgudar), Varuna (stjernrymden),
Mitra, Surja (solguden), Ushas (morgonrodnaden),
de två Asvinerna (ett slags Dioskurer). Hos Varuna
framträder redan det etiska: han är domaren, som
genomskådar menniskors tankar, skyddar rätten och
bestraffar synd. Brihaspati (l. Brahmanaspati),
andaktens gud, är äfven förlänare af seger, afkomma
och rikedom. I och med kastväsendets utveckling blef
Brahman den allt beherskande gudamakten. Först när
det gällde att bilda en motvigt mot buddhaismen,
drogos Vishnu och Siva i förgrunden, men med tiden
ställdes Brahma-begreppet alldeles i skuggan inför
deras dyrkan. De bilda medelpunkterna i två
vigtiga, ännu i en mängd sekter qvarlefvande
kultformer samt äro omgifna af en massa
undergudar. Till lokapalaerna (verldsvaktarna) räknas
(utom Indra, Agni, Vaju, Surja och Varuna) äfven
Soma (månguden), dödsguden Tama, som i underjorden
dömer de aflidna och först af alla har utspanat vägen
till andra verlden, samt Kuvera, den fule, men kloke
rikedomsguden. Framstående äro vidare krigsguden
Karttikeja, Krishna (en af Vishnus inkarnationer),
Ganesa (lärdomens, ödets och äktenskapets gud) samt
kärleksguden Karna. De förnämsta gudinnorna äro
Sivas gemål Parvati, skönhets- och lyckogudinnan
Lakshmi, som är Vishnus gemål, och Brahmans gemål
Sarasvati, hvilken är främjerska af bildning
och vältalighet. Till skarorna af halfgudar och
lägre mytiska väsenden höra gandharva (himmelens
musikanter), apsaras (fagra jungfrur, som lyckliggöra
de sälla i himmelen), yaksha (skattvaktare i bergen)
samt de mot gudarna fientliga asura (titaner, som
uppresa sig mot verldsstyrelsen) och rakshasa
(skadelystna jordandar) jämte den ofantliga mängden af mer
eller mindre mäktiga demoner. Hinduen höll åtskilliga
djur heliga, i synnerhet kon, tjuren och ormarna;
ur de sistnämndas förening med halfgudar troddes
aporna härstamma. Tron på själavandring i djurkroppar
utgjorde en väsentlig beståndsdel i brahmanismen.
Om fornegypternas och om lapparnas mytologi se
Egypten, sp. 218 o. f., och Lappsk mytologi.
Myus, i forntiden stad i Karien, n. ö. om Miletos,
från hvilket M. var skildt genom Latmiska viken,
och vid södra stranden af Maiandros. M., som snart
ofverflyglades af Miletos, var en bland de städer,
som Artaxerxes skänkte Themistokles.
Mývatn, »myggvattnet», Islands näst största
insjö, är belägen i Söndre-Tingösyssel omkr. 300
m. öfver hafvet. Sitt namn har den af de oräkneliga
myggsvärmar, som under sommaren träffas der, och
mot hvilka innebyggarna måste skydda sig genom en
särskild hufvudbonad, »myvattenshatten». Sjön
är omgifven af lavafält samt har en mängd
vikar och holmar, hvilka utgöra tillhåll för
ofantliga skaror af sjöfogel. Insamling af
ägg är också jämte ett synnerligen rikligt
forellfiske af stor betydelse för befolkningen.
F. J.
Myxoedem (myxedem; af Grek. myxa, slem), med., en
nyare, sällsynt sjukdom, hvarvid underhudcellväfven
äfven förvandlas till en vattnig slemväf,
så att kroppen blir pussig och svullen.
F. B.
Myxom, myxoma (af Grek. myxa, slem), med.,
slemsvulst (Virchow: schleimgewebsgeschwulst),
bestående af slemväf, d. v. s. bindväfsceller,
som äro åtskilda af en slemmig grundsubstans,
merendels begränsad, af rundad form, uppnående
ända till en knytnäfves eller ett hufvuds storlek,
af mjuk, geléartad konsistens och hvitröd eller
gråaktig, slipprig snittyta, ofta dock varierande
till konsistens och hårdhet, hvaraf olika artnamn
uppstått. Slemväfven tillhör mest det embryonala
lifvet och förvandlar sig sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
