Print (PDF) - On this page / på denna sida - Myxom, myxoma, med., slemsvulst - Myxomycetes. Se Slemsvampar - Myxosarkom, med., ett sarkom blandadt med slemväf - Mzabiter. Se Beni-Mezab - Mzensk. Se Mtsensk - Måbb. Se Mob - Måbärsbusken, Ribes alpinum L., bot., är en å skogsängar mest i Sveriges östliga landskap upp till Ångermanland och Jämtland förekommande buske af vinbärsbuskarnas slägte - Målareanatomi. Se Anatomi - Målaregravörer, benämning på sådana konstnärer, i synnerhet målare, som i koppar graverat företrädesvis sina egna kompositioner - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
Myxomycetes-Målarekonsten.
656>
i fettväf, hvilken vid stark afmagring kan återgå
till sleinväf, såsom man ofta finner på hjertats
yta. Myxomerna förekomma hos fullväxta i de mjuka
Ibindväfsmassorna på ryggen, låren, kindbenen, halsen,
sätet, labia majora och scrotum, vidare i benmärgen,
qvinnobrösten, spottkört-larna, i synnerhet parotis
(underkäksvinkeln är ett af de vanligaste ställena),
testiklarna, lungorna, hjernan och nervsystemet.
F. B.
Myxomycetes. Se S l em s vamp ar.
Myxosarköm (af Grek. my’xa, slem), med., ett sarkom
blandadt med slemväf.
Mzabiter. Se Beni-Mezab.
Mzensk. Se Mtsensk.
Måbb. Se M o b.
Måbärsbusken, Bibes alpinum L., bot., är en å
skogsängar mest i Sveriges östliga landskap upp
till Ångermanland och Jämtland förekommande buske
af vinbärsbuskarnas slägte (nät. fam. Ribesiacece
Beich., kl. Pentandria L.). Den skiljes från
sina samarter genom sina upprätta klasar af
(genom ena könets felslagning) enkö-nade,
gulgröna blommor och röda bär, m å b är, hvilka
hafva en fadd, något sötaktig och slem-mig smak.
o. T. s.
MålareanatomT. Se Anatomi.
Målaregravörer, benämning på sådana konstnärer, i
synnerhet målare, som i koppar graverat företrädesvis
sina egna kompositioner. Må-laregravörer
förekomma alltifrån kopparstickare-konstens
första framträdande. Sådana voro på 1500-talet
t. ex. Albrecht Dtirer, Lukas van Leiden
jämte många andra. Under 1600-talet finna vi de
förnämste konstutöfvarna inom denna art i Holland:
Rembrandt, Bol. Lievensz, A. v. Ostade, Paul
Potter m. fl., hvilka såsom uttrycksmedel använde
etsningen. 1700-talet har likaledes att uppvisa
många framstående konstnärer på detta område,
och äfven i våra dagars konstlif spela de en ej
obetydande rol. Prof härå föreligga i synnerhet
i de moderna konst-tidskrifterna, men förekomma
äfven under formen af enskilda blad. Bland nu
lefvande svenskar må i detta afseende nämnas
A. H. Hägg, K. Haglund och A. T. Gellerstedt. -
Målaregravö-rernas arbeten hafva bland den grafiska
konstens alster, såsom de originellaste och friskaste,
tidigt ådragit sig samlarnas uppmärksamhet och gifvit
uppslag till en f. n. ganska omfattande literatur,
som utgör en vigtig del af konsthistorien. Här må
anföras Bartsch: »Peintre-graveur», Andresen och
"Weigel: »Der deutsche peintre-graveur», Andresen
och AVessely: »Die deutschen maler-radirer des
neunzehnten jahr-hunderts», Dumesnil: »Peintre-graveur
fran-gais» (fortsatt af Baudicourt), v. der Kellen:
»Le peintre-graveur hollandais et flamand», Hippert
och Linnig: »Le peintre-graveur hollandais et beige
du XIX:me siécle». I regeln innehålla dessa arbeten
biografier öfver de i dem upptagna konstnärerna jämte
utförliga beskrifvande förteckningar på deras gravyrer
och de olika aftrycksslagen af desamma. Upk.
Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere
färger på en jämn yta och ger dem å denna ett sken
af kroppslighet. Alltefter beskaffenheten af denna
yta och det olika sätt,
hvarpå fårgen anbringas, talar man om
vägg-(mur-)målning, tafvel- (staffli-)målningr
manuskript-målning o. s. v. eller om målning al
fresco, i enkaustik, a tempera, i olja, aqvarell,
gouache, pastell, miniatur, emalj. Jämväl
de figurprydda haute-lisseväfnaderna samt
mosaikframställningarna få på visst sätt räknas till
målare-konstens område. - Sedan konstnären bestämt
ämnet för sin framställning, söker han på ett
ungefår återgifva detta i en eller flere skisser,
eller utkast, å hvilka kompositionen till sina
hufvuddrag är an gif ven, stundom äfven dess-färger
(färgskiss). En flyktigt tecknad skisskallas en
croquis. En ebauche är det påbörjade arbetet,
med kompositionens hufvuddrag och dess olika
färgpartier lätt angifna. Till ledning vid arbetets
genomförande begagnar konstnären sina stadier, direkta
efterbildningar af enskilda partier eller figurer,
som skola ingå, i den blifvande kompositionen. -
För återgifvande af sitt ämne behöfver konstnären
först och främst känna teckningens konst, hvarigenom
han dels angifver föremålens begränsning mot den
omgifvande rymden, dels dessa föremåls hufvudsakliga
partier. På lägre utvecklingsstadier, t. ex. i
barnens och naturfolkens, konstförsök, men äfven
i det gamla Egyptens, i medeltidens, till större
delen äfven i Österlandets konst, sker detta
med ledning af minnet. Framställningen blir då
konventionel. Ett steg framåt tages, när konstnären
erkänner, att det är den* sköna naturen, som skall
efterbildas, och följaktligen söker att, visserligen
fortfarande ur minnet, återgifva just denna. På
denna ståndpunkt stå t. ex. Giotto och den äldre
florentinska skolan, på visst sätt äfven det japanska»
måleriet. Härefter följer som det högsta stadiet
den direkta naturefterbildningen med teckning efter
lefvande modell (efter akt). Häri ligger betydelsen
af H. van Eycks och Masaccios framträdande. För
att rätt kunna uppfatta den menskliga formen samt
skilja mellan hvad som är väsentligt och oväsentligt
eller tillfälligt fordras kännedom om anatomi
(»målareanatomi») och rörelselära. Draperistudiet
afser att bibringa insigt i återgifvande af
kroppens om-hölje, drägten, hvarvid konstnären
ofta son* hjelp begagnar sig af en s. k. mannekäng^
I deri mån föremål aflägsnas från ögat, te de sig
mindre. Linieperspektivet lär att gifva den* den rätta
storleken, att återgifva de olika föremålens eller
partiernas afstånd från ögat. Härigenom erhålles
intrycket af djup i framställningen. Skuggläran
undervisar om förhållandet mellan skuggor och
dagrar, reflexer och? ljusdunkel. Genom riktigt
iakttagande af dess-föreskrifter kan man gifva de
tecknade bilderna full rundning, modellering. - Det
andra hufvud-elementet i målarekonsten är sjelfva
målandet. Detta kan ske medelst olika toner af samma
färg, då målningen kallas monokrom, eller medelst en
mångfald af färger, polykrom målning. Med afseende
på användningen skiljer man mellan täckfärger och
lasurfärger, af hvilka de förra äro ogenomskinliga,
de senare låta en under dem anbragt färg skimra
igenom. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
