- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
657-658

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afseende å färgernas verkan skiljer man mellan kalla
och varma (jfr Färg). Den färg, som ett föremål
visar vid indifferent belysning, d. v. s. hvarken vid
starkt ljus eller i skugga, kallas lokalfärg eller
lokalton. Luftperspektivet lär huru lokaltonen
förändras, liksom mattas, i den mån föremålet
aflägsnas från ögat. Liksom linieperspektivet åsyftar
det att gifva djup åt bilden, att få figurerna liksom
fristående. När både konturerna och lokalfärgerna
i en målning äro skarpt och bestämdt angifna, säges
målningen vara hård. Äro yttergränserna luftigare,
flyta färgerna genom mellantoner öfver i hvarandra,
säges målningssättet vara mjukt. En plastisk hållning
erhåller en målning, när teckningen hufvudsakligen
framhålles, så t. ex. hos Michelangelo, David och
Cornelius. Utmärker sig åter färgen genom skönhet,
djup och behag, säges behandlingen vara koloristisk,
såsom hos venezianerna, Rubens, Rembrandt m. fl.

I. Forntiden. 1) Egypten. Målarekonstens historia,
likaväl som byggnadskonstens och bildhuggeriets,
leder oss tillbaka till det forna Egypten. På
väggytorna i nedre (norra) Egyptens grafkamrar
från det äldsta rikets tid, hvars blomstring
upphörde 2,000 år f. Kr., liksom å tempelfasaderna
från en yngre period (1700–500 f. Kr.), utbreder
sig en oändlig rikedom af målade bilder, vanligen
färglagda flackreliefer med i stenhällen inhuggna
konturer. Men jämväl smärre flyttbara föremål
(möbler, redskap, mumiekistor) äro rikt prydda
med målningar. Sådana finnas slutligen äfven såsom
text-illustrationer i skriftrullarna. Ämnena äro
omvexlande. Den äldre tidens grafmålningar gifva i
regeln genremässiga skildringar ur den hädangångnes
lif, hans dagliga verksamhet, jagtfärderna och
fisket, förlustelserna. Dessa framställningar,
med en stundom ganska utförlig, alltid fullt tydlig
landskaplig bakgrund, äro af stort odlingshistoriskt
intresse. Å väggarna till templen från det senare
skedet framträder en mera historisk, så att säga
officiel konst med framställningar af herskarnas
krigiska bragder, af högtidliga mottagningar, festliga
ceremonier o. d. Bilderna å mumiekistorna hafva
oftast till ämne lifvet på andra sidan grafven,
den hädangångnes färd till dödsriket och hans
mottagande derstädes. Framställningssättet är strängt
konventionelt, ej direkt naturefterbildande. Hvarje
föremål återgifves, alldeles som ännu i dag å barnens
teckningsförsök, från hufvudsynpunkten, oafsedt om
denna för tillfället är den passande: en byggnad
ses alltid i fasad, en vattendam blir en rektangel,
vattnet parallella sicksacklinier. Menniskogestalten
framställes visserligen i profilställning, men med
bröst, armar och öga en face; skägget och drägtens
veck ordnas i parallella linier. Färgerna äro klara
och lifliga, jämnt utbredda mellan konturlinierna,
utan spår af skuggning eller modellering, men af
en förvånande teknisk godhet. Om någon konstnärlig
gruppering kan ej blifva tal. Figurerna ordnas i en
eller flere rader; hufvudpersonen är ofta större än
bifigurerna. Förloppet i den framställda händelsen
är tydligt och åskådligt berättadt. I de enskilda
figurerna uttalar sig på ett omisskänligt sätt raskarakteren: axelbreda,
smärta gestalter, med spänstig hållning, långa
extremiteter, det hela ej utan en viss naiv, kantig
gratie. Rörelsemotiven äro på ett stundom lyckligt,
alltid karakteristiskt sätt återgifna.

2) Vestra Asien. Af det vestasiatiska måleriets
alster i landen kring Eufrat och Tigris finnes
föga i behåll. Omfångsrika målningar utgjorde
dock en väsentlig del af den dekorativa prakt,
som utvecklades i Assyriens och Babyloniens
konungaborgar. Om kompositionernas innehåll och
art få vi en föreställning genom jämförelsen med
de många i sten huggna lågreliefer, som bibehållit
sig till våra dagar. Väsentligen har äfven denna
konst en officiel karakter. Det är konungarnas
bragder i kriget och på jagten, deras förlustelser,
byggnadsföretag och ceremonier, som utgöra det
återkommande ämnet för skildringen. Figurerna
äro af en kraftig, undersätsig hållning, med starkt
utpräglade muskler, riklig skägg- och hårväxt,
omsorgsfulla drägtdetaljer. Bäst, stundom rent af
ypperligt tecknade äro djuren, i synnerhet hästar
och lejon. Den landskapliga eller arkitektoniska
bakgrunden är stundom rätt utförligt antydd, ehuru
perspektiv saknas. De bibehållna målningsfragmenten
utgöras af glaserade fajansplattor med figurer
i lifliga färger. Det må för öfrigt ihågkommas,
att de ifrågavarande landen från urminnes tid voro
berömda för sina figurprydda väfnader, också ett
slags målarekonst, samt att vissa motiv, som uppträda
i den senare, specielt persiska, väfnadskonsten
och derifråni gått öfver till de orientaliska matt-
och sjalväfnaderna i allmänhet, leda sitt ursprung
från Assyriens och Babyloniens urgamla verkstäder.

3) Grekland. Först hos detta lands
begåfvade innebyggare antager måleriet en
konstnärlig hållning, höjer det sig från den blotta
dekorationens ståndpunkt till sjelfständig
betydelse. Alstren af denna målarekonst hafva
emellertid gått förlorade, och vår uppfattning
af densamma hvilar dels på de forntida författarnas
stundom ganska utförliga meddelanden, dels på de
antydningar, som de grekiska vasmålningarna eller
den romerska kejsaretidens dekorativa väggmålningar
kunna lemna. Å de grekiska vaserna kunna vi
följa en utveckling från ålderdomlig bundenhet
och otymplighct i teckningen, i mycket påminnande
om Egyptens och Assyriens figurframställningar, till
kompositioner af en ädel klarhet och skönhet. Detta
torde äfven hafva varit det stora måleriets förlopp.
Många konstnärer äro namngifna. Polygnotos jämte
andra arbetade på väggmålningarna i Poikile (»den
brokiga»), en portik i Athen, der det då nyligen vunna
slaget vid Marathon skildrades jämte motsvarande
stridsscener ur mytologien och hjeltesagan.
En ännu mera berömd målningscykel af hans hand:
bilder ur Odyssén, prydde Lesche, knidiernas
församlingssal i den heliga orakelstaden Delfoi.
De gamle författarna skildra i högstämda uttryck
dessa målningars härlighet och den verkan de hade
på åskådaren. Närmast torde vi kunna tänka oss
dem som ståtliga konturteckningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free