- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
659-660

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med på ett ungefär angifna lokalfärger, men utan
skuggor och dagrar, som silhuetter afsättande
sig mot en enfärgad bakgrund, med lifliga, väl
fördelade grupper, med sköna och karakteristiska
enskilda figurer, sanning i uttryck och rörelse,
smidighet och gratie i draperibehandlingen. De
bättre vasmålningarna i sträng, afmätt stil torde
afspegla deras totalkarakter. – Redan mot slutet
af 400-talet f. Kr. framträda stafflimålningar
(Apollodoros), i motsats till den äldre
tidens väggmålningar. En lysande utveckling tager konsten
under 300-talet, Alexander den stores århundrade. Den
tekniska skickligheten höjes, naturiakttagelsen blir
skarpare och mera detaljerad, och bilderna erhålla
sammanhängande, naturefterbildande bakgrunder. Zeuxis
från Herakleia och Parrhasios från Efesos täfla i
illusorisk verkan, hvilket förutsätter förmåga att
åtminstone instinktmässigt beherska perspektivet,
att kunna återgifva föremålens rundning genom dagrar
och skuggor. Foglarna slå ned på drufvor, som
Zeuxis målat, och sjelf låter denne villa sig af ett
förhänge, som Parrhasios utfört med penseln. Timanthes
återgifver i ansigtsuttryck och kroppsställning
själens djupaste rörelser. I en pompejansk
väggmålning vill man se en efterbildning af hans
berömda »Ifigenias offer». Apelles blir Alexander
den stores målare och bärare af ett af forntidens
populäraste konstnärsnamn. Hans arbeten: porträtt
och mytologisk-allegoriska bilder af genreartad
hållning, betalades med oerhörda pris samt lofordades
för den natursanning och den skönhetskänsla, som
uttalade sig i dem, burna af en öfverlägsen teknik och
en fin iakttagelseförmåga. Såsom vanligen plägar vara
fallet i en öfverförfinad tid, torde deras verkan
hafva berott på en med sinlighet starkt blandad
känslosamhet. – Under den alexandrinska perioden
börjar ett antikt genremåleri att utbilda sig
(Antifilos, Peiraiikos m. fl.), på samma gång som
stillebensmåleriet vinner erkännande. Slutligen
framträder äfven landskapsmålningen. Det grekiska
måleriet fortsattes under det romerska herraväldet
och ger äfven den senare romerska målarekonsten dess
karakter. Någon bestämd gräns mellan det förra och
det senare kan ej uppdragas.

4) Etrurien. Långt innan den grekiska finare odlingen
genomträngt det romerska samhället, hade den utöfvat
en fruktbärande inverkan på en annan urgammal kultur,
den etruriska. Etruriska målningar hafva bibehållit
sig på många ställen i underjordiska grafgrottor i
mellersta Italien (Chiusi, Vulci, Orvieto, framförallt
Corneto). Till innehållet äro de beslägtade med
motsvarande fornegyptiska grafmålningar. Här liksom
der finner man hänsyftningar på den döde, på hans
jordelif och dess fortsättning på andra sidan
grafven. Här framställas likbegängelser, gästabud,
högtidliga dansar, täflingslekar, offer, jagter
m. m. i en stil, som torde gifva oss en föreställning
om den äldsta grekiska konsten, sådan den tedde sig
före perserkrigen och före Polygnotos’ epokgörande
uppträdande. Figurerna äro stela, med våldsamma,
men kantiga rörelser, ordnade, såsom å en fris eller
en målad vas, i rader utmed eller efter hvarandra,
det hela emellertid ej utan en viss värdighet och
dekorativ hållning, med en liflig, men stundom mycket
konventionel färgbehandling (olika färg på män och
qvinnor, rutiga hjortar, lejon med blå man, röda träd
o. s. v.). I grafvar från en yngre period (Vulci)
finner man direkta behandlingar af grekisk-mytologiska
ämnen i en grekisk stil (Achillevs’ dödsoffer m. m.).

5) Rom. Den romerska målarekonsten, hvilken, liksom
andra grenar af romersk odling, under ett tidigare
skede förmodligen mottagit sina inflytelser från
Etrurien, är, i stort sedt, en fortsättning af den
grekiska. Grekiska konstverk af berömda äldre mästare
skattades högt af Roms konstvänner och samlare samt
betalades med pris, som fullt motsvarade dem, som
taflor af en Rafael, en Velazquez, en Dürer i våra
dagar betinga. De flesta kända konstnärsnamnen från
romaretiden äro grekiska, om också en och annan romare
namnes (Quintus Fabius Pictor, Ludius). Philostratus
d. ä. och hans brorson, af samma namn
(omkr. 200 e. Kr.) hafva efterlemnat mångfaldiga
tafvelbeskrifningar (bl. a. på ett galleri i Neapel),
hvilka meddela vigtiga upplysningar om det senare
romerska konst-måleriets ståndpunkt. De i tämligen
stort antal bibehållna verken tillhöra uteslutande
dekorationsmåleriet och äro alster af handtverkare, ej
konstnärer, men afspegla utan tvifvel den egentliga
konstens allmänna hållning, dess färgeffekter,
dess motiv och kompositionssätt. Rom och Pompeji
äro de två hufvudorterna för dessa målningar. Det
s. k. Aldobrandinska bröllopet (se d. o.) är
till utförandet ett handtverksmässigt arbete,
men genomträngdt af en stilla melankolisk skönhet,
ädelt i komposition och draperibehandling. Ruinerna af
kejsarepalatsen på Palatinska kullen visa lemningar
af flere väggmålningar, bland dem en framställning
af Io och Argos med Hermes, hvilken hänföres till ett
original af athenaren Nikias, Praxiteles’ samtida. De
s. k. odyssélandskapen, funna på Esqvilinska kullen,
gifva ståtliga och fantasirika prof på antikt
landskapsmåleri. De dekorativa väggmålningarna i
Titustermerna, numera förstörda, gåfvo på 1500-talet
uppslaget till Rafaels dekoration af Vatikanens
loggier och den s. k. grottesk-orneringen. Talrikast
hafva dessa väggmålningar bibehållit sig i det af
en jordbäfning år 79 e. Kr. förstörda, sedermera af
ett asklager dolda Pompeji i Kampanien. Knappast
något hus har der saknat färgens prydnad. I regeln
utgöres den dekorativa stommen af en
skenarkitektur med socklar, kolonner, arkitraver, friser och
listverk, än efterbildande verkligheten, än af mera
nyckfull, fantastisk art (se Grottesk). Någon gång
är hela väggen upptagen af en enda framställning,
vanligen äro dock bilderna anbragta i de öppna fälten
mellan de målade arkitekturdelarna. Omvexlingen af
ämnen är stor. Här förekomma allvarsamma scener ur
den gamla guda- och hjeltesagan, skämtsamma småbilder,
i hvilka amorinerna vanligen spela en framstående rol,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free