- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
663-664

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkligheten iakttages dock noggrannare än förut,
om ock så att säga på afstånd. Uppfattningen
af densamma färgas emellertid starkt af tidens
svärmiska sinnesriktning. Gotiken hyser en viss
förkärlek för det täcka, ungdomliga å ena sidan
och vördnadsvärd ålderdom å den andra, men är
mindre lycklig i återgifvande af den manliga
mogenheten. Gestalterna äro i regeln långsmala och
sirliga, med lutande hufvud och konturen höjd i
långsträckta våglinier. Ur de kantiga åtbörderna
tala ofta en djup innerlighet och en viss tafatt
gratie; öfver det hela hvilar en doft af omedveten
nobless och försynt höfviskhet. Färgbehandlingen
är enkel och kraftfull, med få, men lysande färger
utan starkare aftoningar. – 5) Den italienska
målarekonsten företer åtskilliga olikheter med den
nyss skildrade konsten norr om Alperna. Inflytelserna
från antiken – hufvudsakligen dock märkbara på
skulpturens område – samt från den fornkristna och
den bysantinska konsten äro här mera omedelbara. Äfven
de yttre sociala förhållandena voro i många afseenden
olika. Mosaiktekniken öfvas fortfarande med framgång,
men för öfrigt är verksamheten under den tidigare
period, som motsvarar romanismen, ej synnerligen
liflig. På 1200-talet framträder såsom den förste
namngifne konstnären den berömde Cimabue, som i
någon mån bryter med de äldre traditionerna. Hans
lärjunge Giotto di Bondone (d. 1336) blir den
egentlige grundläggaren af det italienska måleriet
och den gammalflorentinska skolan. Iakttagelse
af verkligheten framträder i hans mångfaldiga
arbeten såsom ett kraf, hvilket konstnären tydligen
ställt på sig sjelf, utan att man dock kan säga,
att han förstått egna menniskogestalten något
djupare studium. Han hade många efterföljare
(Orcagna o. a.). Vid sidan af denna konstriktning
utbildar sig i Siena en annan af en mera vek, lyrisk
karakter. Dess tidigaste framstående representant är
Duccio di Buoninsegna. Bland 1300-talets konstnärer
märkas f. ö. Simone di Martino och Ambrozio di
Lorenzo
. Jämte de häfdvunna religiösa ämnena behandlas
af denna periods italienska konst äfven allegorien,
och en märklig inflytelse öfvas af de ännu unga
dominikan- och franciskan-ordnarna. Slutgränsen
för denna konstriktning sammanfaller ungefär med
1300-talets slut, men hos enskilda konstnärer,
t. ex. den älsklige Fiesole (d. 1455), fortlefver
denna riktning långt in i ungrenaissancens tid.

III. Renaissancens tidehvarf. 1) Ungrenaissancen
i Italien.
De båda strömningar, hänförelsen för
antiken och kärleken till naturen, hvilka ofvan
framhöllos såsom karakteristiska för den italienska
medeltidskonsten, framträda med full tydlighet från
1400-talets början och karakterisera det märkliga
skede i mensklighetens utveckling, som blifvit
kalladt »renaissancen», d. v. s. pånyttfödelsen,
nämligen af antikens bildning. Nu framträda inom
konsten å nyo antikens detaljformer och antika ämnen,
men derjämte, och ej minst vigtigt, den direkta
naturefterbildningen, med teckning efter naken
modell, med studium af anatomi, perspektiv och
färglära samt med utbildning af de tekniska
hjelpmedlen. Rörelsen är en uppåtgående. Det
ålderdomliga tycket dröjer ännu delvis qvar; men
den tro på sin sak, den hänförelse för en förelagd
uppgifts lösning, som besjälade tidens konstnärer,
värmer konstvännen ännu efter århundraden. – a) Den
förnämsta skådeplatsen för denna nya rörelse är det
lifskraftiga Florens. Såsom dess främsta personlighet
på måleriets område nämna vi Masaccio
(1401–28?), hvars härliga fresker i kyrkan del Carmine
blefvo en skola för följande konstnärsslägten, och
hvilken genom sin ädla teckning och sitt harmoniska
skönhetssinne är en Rafaels föregångare. Paolo Uccello
vinnlägger sig om utbildningen af perspektivet;
Filippo Lippi ger sina madonnor en dittills okänd
karakter af lif och verklighet. Benozzo
Gozzoli
skildrar på ett gemytligt och pratsamt sätt
idyller ur den heliga historien. Till en något senare
period höra den svärmiske Botticelli (Filipepi), den
liffulle berättaren Filippino Lippi, den produktive
och skönhetsfyllde Domenico Ghirlandajo, Luca
Signorelli,
som i sin förkärlek för studiet af det
nakna förebådar Michelangelo, den mångsidige och
såsom lärare högt ansedde Andrea Verrocchio (d. 1488)
m. fl. Af stor betydelse för konstens trefnad blefvo
de konstälskande medlemmarna af slägten Medici,
i synnerhet den berömde Lorenzo il magnifico. – b)
Betydande och inflytelserika skolor uppstodo äfven
på andra håll. Den umbriska skolan fortsatte den
äldre sienaskolans svärmiska riktning, ehuru på flere
sätt påverkad af den florentinska. Pietro Vanucci,
kallad Perugino (1446–1524), blef dess främste
representant, prisad framförallt för sina älskliga,
naiva framställningar af madonnor, änglar och qvinliga
helgon. En något yngre samtida är Pinturicchio,
som med lif och behag skildrar äfven verldsliga
tilldragelser. – I Padua verkade Andrea Mantegna
(d. 1506), en entusiastisk beundrare af antiken och
mästare i perspektivet. Smärre lokalskolor funnos
på flere andra håll, t. ex. i Verona, Vicenza,
Bologna
(Francia) och Ferrara (Lorenzo Costa). I
Venezia bibehöll sig länge medeltidsriktningen,
men från midten af 1400-talet blomstrade äfven
der en särskild målareskola, utmärkt genom sitt
friska verklighetssinne och redan då mottaglig
för inflytelser från olika håll. Förbindelsen med
Paduaskolan representeras af Carlo Crivelli samt
Jacopo Bellini. Dennes äldre son, Giovanni, är i
1500-talets början Venezias förnämste konstnär; den
yngre, Gentile, målade liksom Carpaccio figurrika
scener ur verkligheten, processioner, högtidliga
mottagningar o. d. till en del med österländska
motiv. Tyska inflytelser visa sig hos medlemmarna
af konstnärsfamiljen Vivarini. Sicilianen Antonello
da Messina,
som utbildat sig under påverkan af den
samtida nederländska konsten, öfverförde till Venezia
oljemåleriet och blef en ypperlig porträttmålare. 2)
Högrenaissancen i Italien. Den lifliga verksamheten
från närmast föregående period fortsattes, och
nya skolor bildas. Men i det hela koncentrerar
sig intresset numera kring vissa framstående
konstnärspersonligheter, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free