- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
665-666

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

många af de äldre lokalskolorna dö ut eller förlora
i betydenhet. Fullt herravälde öfver uttrycksmedlen
är nu på alla håll vunnet. Syftet står ej,
såsom ofta under den föregående perioden, högre än
förmågan. Båda svara fullkomligt mot hvarandra. Härmed
har konstblomstringen nått sin höjdpunkt, men
fältet ligger också öppet för den blotta tekniska
virtuositeten och för de individuella öfverdrifterna,
hvilka snart börja göra sig gällande. Efter de store
mästarnas död är det egentligen endast en skola, den
venezianska, som företer en lifskraftig hållning. –
a) Den mest betydande af de personligheter, som
bilda föreningsbandet mellan de båda århundradena,
är Lionardo da Vinci (1452–1519), en teoretiskt
anlagd, mångfrestande konstnärsnatur af utomordentlig
begåfning, men orolig och nyckfull, utgången ur den
florentinska skolan. Som tecknare jämnbördig med de
bäste, står han som färgkonstnär långt framför sin
tid. Uttrycksfullhet och gratie karakterisera hans
målningar (Nattvarden, madonnabilder, porträtt). Af
stor betydelse som lärare, är han grundläggare af
den lombardiska skolan, bland hvars lärjungar vi
finna Luini och Sodoma. – b) Ur den florentinska
skolan framgår äfven Michelangelo Buonarroti
(1475–1564), hvilken dock som konstnär hufvudsakligen
var verksam i Rom, dit påfven Julius II:s konstsinne
kallat honom. Hans stora målningar i Vatikanens
Sixtinska kapell höra till det väldigaste,
som konsten frambragt. Ehuru verksam både som
målare och arkitekt, ansåg sig Michelangelo sjelf
hufvudsakligen som bildhuggare. Hans förkärlek för
denna konstart visar sig äfven i hans måleri, som
har en öfvervägande plastisk karakter. Han älskar
att återgifva menniskokroppen i de mest olikartade
ställningar och rörelser. Dess poesi är innehållet
af hans konst. Hos den store mästaren sjelf bäres
detta framställningssätt af ädelt allvar och djup
i känslan. Men hos hans efterföljare urartar det
efter hand till ett prål med tomma former och stora
låter utan motsvarande innehåll. Han bildar härigenom
utgångspunkten för den senare tidens barockkonst på
måleriets, liksom på de öfriga konsternas område. Till
det fåtal konstnärer, som mera direkt utbildat sig
efter honom, hör Daniele da Volterra. – c) Den andre
store mästaren inom den romerska skolan är Rafael
(1483–1520), i många afseenden en bjert motsats till
Michelangelo. Utgången ur den umbriska skolan, har
han från denna ärft sinnet för en stilla, måttfull
skönhet. Under omsorgsfulla studier, äfven i Florens,
tillegnade han sig det bästa hos sina föregångare
utan att dock uppgifva sin egen sjelfständighet. Han
kännetecknas genom den lyckliga jämnvigten af
alla förmögenheter. Öfver allt i hans verk klädes
ett ädelt och djuptänkt innehåll i en motsvarande
skön form. Af hans många lärjungar och medhjelpare,
Francesco Penni, Perino del Vaga, Andrea da Salerno
m. fl., kan ingen jämföras med mästaren. Giovanni da
Udine
och Polidoro da Caravaggio utmärka sig, hvar i
sin art, såsom lyckliga dekorationsmålare. Den mest
inflytelserike af dem alla blef dock Giulio Romano, hvilken senare
var verksam i Mantua och blef en af tidens
störste manierister. – d) Den florentinska skolan
räknade fortfarande många dugliga krafter. En
mild och allvarlig stämning herskar i den ädle
Fra Bartolommeos (d. 1517) liksom i Mariotto
Albertinellis
skapelser. Andrea del Sartos fresker
och oljemålningar utmärka sig genom den ljufva,
smältande koloriten och de sköna typerna. Vid
århundradets midt befinna sig dock både den romerska
och den florentinska skolan i snabbt sjunkande,
och det är endast porträttmåleriet, som ännu håller
sig uppe (Angelo Bronzino). Bland de qvarlefvande
smärre lokalskolorna torde den i Ferrara förtjena att
särskildt framhållas (Garofalo, Dossi, Mazzolino). –
e) I ett visst samband med Ferraraskolan stod troligen
Antonio Allegri, kallad Correggio (d. 1534), en
konstnär, hvars utvecklingsgång för öfrigt är svår att
följa. Parma är hufvudorten för hans verksamhet. Öm,
känslofull, ypperlig i sin behandling af ljusdunklet
liksom af perspektivet, framställer han med förkärlek
de starkaste känsloeffekter, den religiösa extasen
liksom den sinliga berusningen. Hans verksamhet blef
af stor betydelse för 1600- och 1700-talens sinligt
sentimentala uppfattning af det religiösa. Bland hans
efterföljare vann Francesco Mazzuoli (Parmeggianino)
ett stort anseende. – f) En fastare ställning än
någon af de andra italienska konstskolorna intog den
venezianska. Hennes utmärkande drag voro fortfarande
det friska verklighetssinnet och den blomstrande
koloriten. Giorgione (d. 1511), Giovanni Bellinis
lärjunge, står främst i koloristernas led och
utmärker sig genom en svärmisk sinnesriktning af
nästan modern hållning. En tidig död afbröt dock hans
bana. Skolans första namn blir Tizian, som under
en nära 100-årig lefnad (1477–1576) arbetade med
oförsvagad kraft samt vann ära och anseende såsom
få konstnärer före eller efter honom. Skolans alla
företräden finnas hos honom förenade. Härtill komma
mångsidighet i val af ämnen, en förnäm uppfattning
äfven af de ömtåligaste ämnen och ett aldrig slumrande
skönhetssinne. Kring Tizian grupperar sig en skara
framstående konstnärer, verksamma dels i Venezia,
dels i de närliggande städerna: Palma vecchio, den
bekante framställaren af Venezias rödblonda, fylliga,
qvinliga skönhetstyp, Bordone, Pordenone, Moretto,
Moroni, Bonifazierna, Lorenzo Lotto
m. fl. Till en
något yngre riktning höra Robusti, kallad Tintoretto,
en orolig, efter starka färg- och formeffekter
sträfvande ande, påverkad jämväl af Michelangelo
och den nu framträdande naturalistiska riktningen,
samt Paolo Cagliari (P. Veronese, d. 1588), en vältalig
och utförlig skildrare af det lysande venezianska
lifvets prakt och härlighet. Bröderna Bassano
(egentl. da Ponte) behandla på ett gröfre och
genremässigt sätt de häfdvunna ämnena och närma sig
i sin uppfattning likaledes naturalismen.

3) Nederländsk målarekonst under 1400–1500-talen. a)
I Nederländerna visar sig, liksom i Italien, vid
periodens början en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free