- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
667-668

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utpräglad sträfvan efter natursanning i konsten. Denna
reaktion mot gotikens idealism mildras här ej
genom antikens helsosamma närhet. Den omgifvande,
ej alltid sköna verkligheten – man jämföre
t. ex. Masaccios och v. Eycks Adam och Eva –
lägges till grund för framställningen. Måleriet
får, i stort sedt, karakteren af en porträttkonst,
med alla de kantigheter och egendomligheter, som
utmärkt de lefvande förebilderna, noggrant återgifna,
men på samma gång med ett uttryck af trohjertad
ärlighet och innerlighet. För väggmålningar finnes
inom denna konstart ej plats. De ersättas med
de för ett nordligt klimat mera lämpliga väfda
figurprydda tapeterna, hvilka nu upplefva en
blomstringsperiod. Målarekonsten utför altarbilder
och andra smärre prydnadstaflor med skärpa i
teckningen och en glans i koloriten, för hvilken man
har det då i bruk komna oljemåleriet att tacka. De,
som inlagt största förtjenst härom, äro bröderna
Hubert (d. 1426) och Jan van Eyck (d. 1440), hela
riktningens grundläggare. Bland deras efterföljare
må nämnas den ansedde, kärfve, men uttrycksfulle Rogier
van der Weyden,
den milde, älskvärde Hans Memling
och Gerard Davidsz. – b) Denna äldre konstriktning
fortsattes under det följande århundradet af
sådana konstnärer som Quinten Matsys (d. 1530),
hos hvilken genremålningen spelar en betydande rol
vid sidan af de religiösa framställningarna, samt hos
den hufvudsakligen som gravör verksamme Lucas van
Leiden
(1494–1533) och fortgår sedan som en underström
hela seklet igenom, framträdande som porträtt-, genre-
och landskapskonst. Den mottager under denna period
mångfaldiga intryck af renaissancen utan att dock
uppgifva sin sjelfständighet. – c) Det nederländska
religiösa och historiska måleriet hemtar deremot
samtidigt sina förebilder från den italienska, då
på förfall stadda konsten, och härigenom uppkommer
en på sin tid mycket uppburen, men efterverlden
föga tilltalande blandningskonst (M. de Vos,
M. Hemskerck, F. Floris
m. fl.), som med flamsk
tyngd och otymplighet förenar italiensk manierism.

4) Tysk målarekonst. a) I Tyskland voro under
1400-talet lokalskolor verksamma på många håll
(Köln, Augsburg, Nürnberg), hvilka mer eller mindre
medvetet sluta sig till den naturalistiska rörelse,
som genomgår tidehvarfvet. Den förnämste målaren
är Martin Schongauer från Kolmar i Elsass, en
fantasirik, med ett mildt, älskvärdt skönhetssinne
begåfvad konstnär, derjämte framstående som
kopparstickare. – b) I Albrecht Dürer (1471–1528)
har den tyska konsten att uppvisa en med de stora
italienska samtida fullt jämnbördig konstnärsnatur,
deras like i mångsidig begåfning, deras öfverman
i fantasirikedom och känslodjup, med en utpräglad
förmåga af karakteristik, men saknande det fina,
lugna skönhetssinnet. Utbildad i Nürnberg, påverkad
af venezianska och flamska inflytelser, ådagalade han
sin duglighet som konstnär i större och smärre taflor,
religiösa kompositioner, porträtt o. d. samt i ett
ännu större antal kopparstick och
träsnitt. Det andra stora namnet är Hans Holbein
d. y.,
från Augsburg (1497–1543), en mera verldslig,
men också mera verldsmannalik natur, skarp
iakttagare, satiriker (Dödsdansen) och en af alla
tiders främsta porträttmålare, under en stor del af
sitt lif verksam i England. Kring dessa båda storheter
grupperar sig en skara efterföljare, bland dem de
s. k. »kleinmeister» (G. Pencz, H. och S. Beham,
Altdorfer, Aldegrever, J. Binck
m. fl.), de fleste
verksamma både som målare, kopparstickare och tecknare
för träsnittet. En sachsisk skola bildar sig omkring
L. Cranach (d. 1553), en på samma gång prosaisk och
fantastisk natur, men god porträttmålare.
Religionsoroligheterna mot århundradets slut afbryta den
tyska konstblomstringen, som först mot den nyaste
tidens inbrott åter höjer sig till någon betydenhet.

IV. Den nyare tiden. 1) Den senare italienska
konsten.
a) Mot 1500-talets slut vaknar Italiens
konst å nyo ur den domning, i hvilken den försjunkit
efter de store mästarnas bortgång. Hufvudorten för
de nya reformsträfvandena på måleriets område
blir Bologna. Lodovico Carracci (1555–1619) och
hans båda fränder Agostino och Annibale stiftade
der under konstnärligt samarbete en akademi med
konstskola, hvars program gick ut på att från alla
stora mästare utvälja det bästa. Den nya Bolognaskolan
hade sålunda en eklektisk karakter och är ett troget
uttryck för senrenaissancens konstriktning. Dess
alster göra intryck af bildning, af teknisk
duglighet och konstförstånd, men sakna den friska
omedelbarheten och inspirationen. Om utbildningen af
landskapsmålningen inlade skolan stor förtjenst. Den
af samtid och efterverld mest uppburne mästaren blef
Guido Reni (1575–1642), hvars väl afvägda och
färgglada kompositioner dock ofta bära prägeln af
en något fadd elegans. Jämte honom må nämnas den
mera manlige Domenichino (Domenico Zampieri) samt
Francesco Albani, skildraren af nymfers och amoriners
glada lekar i sköna ideallandskap. Sambandet med
naturalisterna utgöres af Guercino. – b) En annan
och ännu lifskraftigare riktning, naturalisternas,
öppnas af Michelangelo Amerigi, kallad Caravaggio
(1569–1609), en både som menniska och konstnär
våldsam natur, hvilken ur verkligheten, särskildt
ur det lägre folklifvet, hemtar typerna, ofta äfven
ämnena för sina framställningar, och som derjämte
med framgång återgifver ljuseffekter, t. ex. de
skarpa motsättningarna af skuggor och dagrar
vid konstgjord belysning. Från honom leder den
neapolitanska skolan sitt ursprung. Hans förnämste
efterföljare var Salvator Rosa, stämningslandskapets
målare. Hit hör äfven spanioren Ribera.
Caravaggios naturalistiska konst utgör derjämte en
anknytningspunkt för flere betydande riktningar inom
den senare europeiska konsten, t. ex. i Holland,
i Spanien och i Frankrike. – I naturalismens
framträdande finner man den sista kraftyttringen af
Italiens konst. Dock bibehöll denna ännu länge sitt
anseende. Italien och Rom hafva alltjämt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free