- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
669-670

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ända till denna dag förblifvit en vallfartsort för
konstens idkare och vänner. De inhemska konstskolorna
antogo emellertid efter hand en alltmer maniererad
hållning och öfverflyglades på alla håll af de öfriga
europeiska. Längst höll sig Venezia uppe. Der målade
Canaletto (1697–1768) och Guardi sin stads yttre
fysionomi: dess kanaler, öppna platser och stolta
palats, och i Giovanni Battista Tiepolos (d. 1770)
verksamhet röjer sig en liflig efterklang af den
äldre venezianska färgkonsten.

2) Den nederländska konsten under 1600-talet. Såsom
ofvan nämndes, funnos mot 1500-talets slut i
Nederländerna tvänne konstriktningar: den ena,
mera undanskymd, af nationel hållning, den andra en
afspegling af den urartade italienska konsten. Under
samma tidskede lösgjorde sig efter en förtviflad
strid de norra provinserna. Holland bildade
ett sjelfständigt statsförbund med öfvervägande
protestantisk trosbekännelse; Belgien qvarstod som ett
katolskt land under spanskt öfverherrskap. Derigenom
grundlades skilnaden mellan en flamsk (belgisk)
och en holländsk konst. a) Den flamska konsten är,
i stort sedt, en till full sjelfständighet utvuxen
fortsättning af den efter italienska förebilder
arbetande riktningen. Den är tillika i sina
förnämsta yttringar en katolsk-historisk konst
i stor stil. Hufvudmannen är Peter Paul Rubens
(1577–1640), som i likhet med sina föregångare
efter förberedande studier i hemlandet fortsatt sin
konstnärliga utbildning i Italien. Han mottog der
intryck från många håll: af Michelangelos formverld
och den venezianska skolans färgprakt, men äfven
af naturalisterna. Efter hemkomsten utvecklade
han, omgifven af en talrik skara lärjungar,
en alstringskraft, som knappt har sitt motstycke
i konsthistorien. Rubens saknar den fina, lugna
harmonien i formen, men hans kompositioner imponera
genom den öfversvallande lifslusten samt genom
den friska och kraftiga färgen. Äfven på gravyrens
och tapetväfnadskonstens områden utöfvade han ett
genomgripande inflytande. – En med Rubens beslägtad,
ehuru mindre mångsidig konstnär var hans samtida,
den äkta flamske J. Jordaens. Bland Rubens’ många
lärjungar intages främsta platsen af A. v. Dyck
(1599–1641), en fint anlagd natur, framförallt
känd som den förnäma verldens porträttmålare och
länge verksam i England. För öfrigt blomstrar den
flamska konsten i alla riktningar. Adrian Brouwer,
David Teniers
d. ä. och d. y., D. Ryckaert,
Gonzales Coques
utmärka sig på genremåleriets
område; Snyders och Fyt äro förträffliga djur-
och stilleben-målare, J. d’Arthois en framstående
landskapsmålare. Beröringen med holländsk konst är
på dessa områden ganska liflig. – b) Den holländska
konsten
fortsätter den äldre nationella riktningen,
men står genom åtskilliga af sina äldre representanter
(G. v. Honthorst o. a.) äfven i samband med den
naturalistiska riktningen i Italien. I det hela taget
är den en porträtteringskonst, men en sådan, som
återger ej blott personerna, utan äfven den omgifning,
i hvilken de lefva, landet och hafvet, gatorna och
husen, husgerådet, djuren och blommorna. Historisk konst
i ordets häfdvunna bemärkelse saknas nästan helt
och hållet. De tidigare målarna, en Miereveld
m. fl., voro porträttörer i egentlig mening. Öfver
dem höjde sig till storheter af europeisk rang
Franz Hals (1584–1666) och Rembrandt van Rijn
(1607–69). Den förre, verksam i Haarlem, var en
skarp iakttagare af humoristiskt skaplynne. Hans
arbeten utgöras af porträttgrupper och porträtt, i
hvilka det för personen i allmänhet karakteristiska
på samma gång som det ögonblickliga i uttrycket
(t. ex. vid ett leende, en replik) är med en
oöfverträfflig säkerhet återgifvet i breda, käcka
penseldrag. Färgbehandlingen öfvergår under årens
lopp ifrån målning i lokalfärger till en målning i
toner af ett fåtal grundfärger. Rembrandt, verksam i
Amsterdam, var liksom den förre en stor färgkonstnär,
men af en alldeles särskild begåfning, en koloritens
Michelangelo, med det finaste sinne för ljusdunklets
poesi, för motsättningen mellan ljus och skugga samt
öfvergångarna dem emellan. Men han var på samma gång
en fantasirik, djupt anlagd natur, som rörde sig på
sitt egendomliga sätt inom alla konstens ämnesområden,
samt behandlade historiska och religiösa motiv i
typer, som han hemtade från den omgifvande alldagliga
verkligheten. Kring dessa båda heroer grupperar
sig i mer eller mindre tydligt skilda lokalskolor
(Utrecht, Haarlem, Leiden, Delft, slutligen Amsterdam)
en betydande mängd konstnärer af olika slag, de
fleste af dem öfvande s. k. kabinettsmåleri. Bland
dem träffas skildrare af de högre klassernas lif
(Dirk Hals, G. Terborch, Kaspar Netscher) och af
folklifvet (Adr. van Ostade, J. Steen m. fl.), målare
af ljuseffekter (J. van der Meer, P. de Hooch och de
flesta af Rembrandts efterföljare, Bol. Livens m. fl.),
landskapsmålare (v. Goyen, Ruisdael, Hobbema, Berchem)
o s. v. Den holländska konsten utvecklade under sin
korta tillvaro en otrolig produktivitet. Dess alster
spredos genom Hollands handelsförbindelser öfver hela
vår verldsdel och återfinnas i stort antal i så godt
som alla Europas offentliga och i en mängd enskilda
samlingar. Mot 1600-talets slut aftynar verksamheten,
och sjelfständigheten försvinner under påverkan af
den då herskande franska smakriktningen.

3) Spansk målarekonst. En inhemsk konst existerade
sedan medeltiden i Spanien. Flere spanska
målareskolor voro verksamma under 1500-talet,
men de voro öfver hufvud underkastade italienska
inflytelser. På 1600-talet blef Francesco Herrera d.
ä
. i Sevilla grundläggaren af en ny riktning,
i många afseende beslägtad med de italienske
naturalisternas. Den förnämste af hans lärjungar
var Velazquez (1599–1660), en af konstens heroer,
af afgjordt realistisk hållning, begåfvad med den
skarpaste uppfattningsförmåga och i besittning af en
utomordentlig teknisk förmåga. Han var hufvudsakligen
verksam som porträttmålare vid Filip IV:s hof,
men hemtade äfven vid behandlingen af andra, mera
fantastiska ämnen sina typer från verkligheten,
denna dock sedd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free