Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Målarekonsten utför sina bilder i en eller flere färger på en jämn yta och germ dem å denna ett sken af kroppslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ett fullkomligt sjelfständigt, så att säga
förutsättningslöst sätt. En motsats till honom
bildar i många afseenden Murillo (1617–82),
som vid sidan af realistiska verklighetsbilder
(gatpojkar o. d.) utförde religiösa framställningar
af den mest öfversvinneliga mystik (de
s. k. konceptionsbilderna). Ett fulltonigt uttryck
för den äkta spanska uppfattningen: öfvernaturligt
innehåll i en naturalistisk form, är den allvarlige,
manlige Zurbaran. Jusepe de Ribera (d. 1656)
i Valencia tillhör de italienske naturalisternas
krets. – Den spanska konsten under den följande
perioden står under franskt inflytande, men mot
1700-talets slut framträder i Fr. Goya (1746–1828)
åter en målare af utprägladt nationel hållning,
begåfvad med samma förening af liflig t. o. m. bisarr
fantasi och af verklighetssinne, som utmärkte hans
tidigare föregångare.
4) Fransk målarekonst. a) Frankrike intager under
1500-talet ej någon framstående plats på måleriets
område. De omfattande tak- och väggmålningar,
som pryda de af Frans I och hans efterföljare
anlagda renaissancepalatsen, utfördes af inkallade
italienska konstnärer, Rossi, Primaticcio, den
s. k. Fontainebleauskolan, samtliga representanter
för en i upplösning stadd konstriktning. Bland
inhemska artister intaga Jean och François Clouet
en aktad plats såsom goda porträttmålare i den
äldre flamska konstens manér. – b) Under 1600-talets
förra hälft, Ludvig XIII:s period, voro de inhemska
krafterna talrikare, men fortfarande spridda.
Philippe de Champaigne (f. 1602 i Bruxelles) målade
hufvudsakligen porträtt af en värdig och allvarlig
hållning. Simon Vouet, som utbildat sig i Italien
under naturalisterna, vann stort anseende och utförde
en mängd ytligt uppfattade religiösa, mytologiska och
allegoriska kompositioner. Hans lärjunge Eustache
le Sueur (1617–55) är den i Frankrike arbetande
konstens förnämsta prydnad under denna period,
en allvarlig, manlig, melankolisk konstnärsnatur,
hvars ädla kompositioner dock sakna koloritens
behag. Uti Italien verkar deremot under större
delen af sitt lif Nicolas Poussin (d. 1665), »den
franska målarekonstens fader». En varm beundrare
af antiken och 1500-talets stora italienare,
särskildt Rafael, har han en viss själsfrändskap
med Bolognaskolan. En förnäm värdighet, ädla
detaljformer, ett ståtligt anordningssätt utmärka
hans arbeten. Färgen lider deremot af tyngd och
ogenomskinlighet. Ämnena hemtades från bibeln,
den antika gudasagan och allegorien. Derjämte
var han en mästare i det s. k. heroiska landskapet,
men den närmaste verkligheten intresserade honom
ej. Landskapsmålningen öfvades äfven af hans svåger
och lärjunge, Gaspard Dughet, samt af Claude Gellée,
kallad Lorrain (1600–82), berömd för sin framställning
af solljuset och sina efter de skönaste italienska
motiv komponerade ideala landskap. Kring de nu nämnde
gruppera sig åtskilliga andra konstnärer af större
eller mindre betydenhet, Sebastien Bourdon (1616–71),
en tid verksam i Sverige, de tre genremålande
bröderna Le Nain,
Caravaggios efterföljare Valentin, bataljmålaren
J. Courtois, kallad Bourguignon, o. a. – c) Det
var först under senare hälften af 1600-talet,
på Ludvig XIV:s tid, som Frankrike började att
intaga den ledande rollen i Europa på konstens,
liksom i öfrigt på literaturens och den allmänna
smakens, område. Ett af medlen dertill var en
väl ordnad undervisning. Franska konstakademien
stiftades 1648, en filialakademi i Rom 1666 och
Manufacture royale, hvilken tillika verkade som
konstslöjdskola, 1667. Ledaren af den akademiska
konst, som nu uppstod, blef Charles Lebrun (1619–90),
lärjunge af Vouet och af Poussin, en konstnär med
utprägladt sinne för det pompöst dekorativa, men på
samma gång teatralisk och innehållstom. Han målade
vidlyftiga plafonder i Louvre och Versailles, han
lemnade mönster till den nu lifligt uppblomstrande
gobelinfabriken, han sysselsatte en talrik skara
kopparstickare och främjade derigenom kraftigt denna
konstart. Jämte honom kan nämnas hans motståndare och
medtäflare Pierre Mignard, bekant för sina plafonder
(Val-de-Grace), sina madonnabilder och sina porträtt,
alla vittnande om stor färdighet, men glatta i
utförandet. Till Lebrun sluta sig närmast de båda
duglige porträttmålarna Rigaud och Largillière,
hvilkas verksamhet dock till en del tillhör följande
period. Märkliga samtida voro bl. a. J. Jouvenet samt
bataljmålarna van der Meulen och Parrocel. – d) En
återverkan mot det styfva teatraliska etikettväsendet
i Ludvig XIV:s stil framträdde under 1700-talet i den
stilriktning, som vi pläga kalla rococo. På måleriets
område hade denna sin, visserligen något tidigare,
motsvarighet i den älskvärde Antoine Watteaus
(d. 1721) verksamhet. Han förde konsten tillbaka från
Olympens svala höjder till naturen och verkligheten,
ehuru visserligen den verklighet, som rörde sig inom
slottens salar eller i deras skuggiga, statyprydda
parker. Med en hållning och i färger, som påminna om
de senare venezianernas, skildrar han den förnäma
verldens landtliga förlustelser, dess maskerader,
dess utflykter i det gröna, dess konversationer. Till
hans efterföljare höra närmast Pater och Lancret.
Den konstnär, som efter honom intager den främsta
platsen inom Frankrikes konst under tiden kring
1700-talets midt, är François Boucher (1703–70),
»gracernas målare». Han öfversatte, så att säga,
i kabinettsformat den äldre periodens braskande
mytologiska skildringar, han målade herdestycken,
interiörer och landskap, i rose och blågrönt,
af en konventionel, men elegant och ofta älskvärd
hållning. En hans själsfrände var Fragonard. Under
denna period framträdde äfven pastellen som en högt
skattad konstart, särskildt för porträtt, och hade
i Latouren framstående representant. Jämväl
miniaturmåleriet, gouachemålningen och gravyren
blomstrade, och Frankrike utbildade ett stort antal
konstnärer af alla slag, hvilka som arkitekter,
bildhuggare och målare kallades till främmande land
och der utbredde den franska smakriktningen, så
t. ex. Taraval, Bouchardon och Larchevesque
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
