Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Månljuset, astrofys., utgöres uteslutande af solljus, som blifvit reflekteradt från månens yta - Månregnbågen. Se Regnbåge - Månsarp, socken i Jönköpings län - Måns Bengtsson. Se Natt och Dag 7. - Måns Bryntesson. Se Lilliehöök 1. - Månsson, Peder (Lat. Petrus Magni) - Månsson, Arvid - Månsson, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till sin sammansättning har detta ljus genom
reflexionen endast föga blifvit förändradt, hvilket
visar sig redan deraf att, då de mest lysande
partierna på månytan äro hvita, de mörkare hafva en
grå färg (se Färg 3, sp. 594). Detta har bekräftats
genom undersökning af månljusets spektrum, som man
funnit vara identiskt med solljusets. Frånvaron i
månljuset af alla andra linier utom dessa bevisar ock
dels att månen icke är omgifven med någon märkbar
atmosfer, dels att han icke utsänder något eget
ljus. Under i öfrigt lika atmosferiska förhållanden
varierar månljusets intensitet med månens höjd öfver
horisonten, solens och månens afstånd från jorden samt
månens ålder (faser). Med sin astrometer har Zöllner
funnit, att vid fullmåne och för ett medelafstånd
mellan de båda himlakropparna och jorden samt om
man tänker sig dessa placerade i zenit, solen lyser
619,000 gånger starkare än månen. På grund af sina
bestämningar öfver månljusets s. k. albedo samt
med stöd af experiment öfver ljusreflexionen mot
icke speglande ytor af en stor mängd olika i naturen
förekommande ämnen, såsom snö, hvit sandsten m. fl.,
har Zöllner sökt göra sannolikt, att de mest lysande
ställena på månskifvan äro betäckta med snö och is.
R. R.
Månregnbågen. Se Regnbåge.
Månsarp, socken i Jönköpings län, Tveta härad. Areal
6,599 har. 720 innev. (1885). Annex till Barnarp,
Vexiö stift, Tveta kontrakt.
Måns Bengtsson. Se Natt och Dag 7.
Måns Bryntesson. Se Lilliehöök 1.
Månsson, Peder (Lat. Petrus Magni), biskop,
encyklopedisk författare, född å Rybro, Tillberga
socken, Vestmanland, af gammal adlig ätt, ingick
tidigt i det andliga ståndet. Hans namn förekommer
första gången 1499, då han såsom kapellan och
tillika skolrektor i Vadstena vigdes till broder i
birgittinklostret derstädes. Han sändes 1507 till
Rom för att åt klostret söka återvinna den heliga
Birgittas hus. På färden blef han fångad af danska
kryssare, men begaf sig å nyo 1508 på resa i sällskap
med en annan ordensbroder. Efter tre års rättegångar
och lidanden af alla slag vunno de ock sitt mål. Man
eger ännu i behåll flere bref, som skildra M:s öden
under denna tid. Han stannade sedan i Rom såsom ombud
för Vadstena kloster och föreståndare för nämnda
hus samt idkade då jämväl lärda studier, bl. a. i
kanonisk rätt, och gick påfven Leo X till hända i hans
kansli. Hans rykte för lärdom och hans förtjenster
om resande landsmän gjorde, att konung Gustaf
föreslog honom till den afsatte Peder Sunnanväders
efterträdare i Vesterås, och han antogs äfven dertill
af domkapitlet. Man har påstått, att konungen dermed
äfven åsyftat att få någon i kanonisk ordning invigd
biskop till Sverige, genom hvilken den s. k. successio
apostolica sedermera kunde fortplantas i händelse af
svenska kyrkans skilsmässa från Rom. I alla händelser
invigdes M. af en kardinal och infann sig i Vesterås
på sommaren 1524. Men snart nog uppstod en
brytning mellan Gustaf och biskopen, som ej ville
ingå på konungens kyrkopolitik. Derför beröfvades
M. all makt inom hans stift, och han fick dekanen
i Vesterås Nicolaus Andreae till medhjelpare. Med
ett kort afbrott fortfor detta slags afsättning
till M:s död. 1531 inlade han jämte Magnus Sommar
en protest mot reformationen. Han afled i Vesterås
d. 17 Maj 1534, sannolikt omkr. 70 år gammal. – Sin
största märkvärdighet eger M. såsom en af Sveriges
förste lärde författare på svenska. Under sin vistelse
uti Italien torde han hafva utarbetat en, efter den
tidens begrepp, ganska omfattande encyklopedi, af
hvilken spridda delar kommit till efterverlden. I
hans egen handskrift bevaras i Linköpings stifts
bibliotek en samling, innehållande en bearbetning af
»sjökonsulatet», en af ålder vedertagen sjörätt,
gällande i synnerhet i södra Europa, en läkarebok,
bearbetad efter Joannes de Rupe Scissa, samlingar
af tekniska och läkarevetenskapliga rön samt
Strjdhs-konst och Stridhz-lagh (de båda senare
utgifna af G. O. Hyltén-Cavallius i »Svenska
fornskrift-sällskapets saml.», 1845). I afskrift
från senare delen af 1500-talet finnas å Upsala
universitets bibliotek Ärligom, welbördigom, vngom
barnom till godh lärdom. Sckriffs thenne bock på
swensko och Bergzmennom, skriffz thenne book snille
bliffwendes på bergzbrukningh. Den förra skriften, den
s. k. »Barnaboken», är en fri och med intressanta
tillägg försedd öfversättning af den berömde
humanisten Erasmus’ »Institutio principis christiani»;
den senare är en afhandling i mineralkunskap och
bergsbruk. Hvar och en af dessa skrifter har ett
slags företal på vers, som med skäl räknas till vår
medeltida vitterhets bättre alster. Jfr C. Eichhorn
»Svenska studier» (II; 1872). -rn.
Månsson, Arvid, örtkännare, i 17:de årh., var bosatt
å Skaftarp i Rydaholms socken, Jönköpings län, och
sannolikt broder till rytteriofficeren, slutligen
öfversten Peder Månsson, hvilken 1617 adlades
(hans efterkommande kallade sig Lood i Småland)
och i frälsedonation fick gården Hjelmsänga i samma
socken. Ehuru, enligt egen utsago, »intet studeret
uthi främmande landh eller uthi någhon academia,
uthan allenast uthi gemeene scholer», skref M. »aff
latinska och tyska bööker» i medicinskt ändamål
Een mykit nyttigt Örta-Book, som trycktes i Kalmar
1628. Biskopen i Vexiö Petrus-Jonae Angermannus,
som bekostade utgifvandet, hade sjelf satt den »uthi
ordningh» och i ett företal beklagat, »at menniskian
trampar på sina läkiare och weet ther inthet aff». En
ny upplaga af arbetet trycktes i Stockholm 1642
och utgafs tillsammans med »Een nyy trägåårds-book,
sammandragen aff någre trovärdige och förfarne män»
(tr. 1643). M. skref äfven en bok om åderlåtning.
Månsson, Johan, sjömilitär, nautisk författare, död
1658 om bord å skeppet »Leoparden» i en drabbning
mellan svenska och danska flottan i Öresund,
var kapten vid amiralitetet och »ålderstyrman»
(lotsdirektör), då han 1644 utgaf Een siö-book,
som innehåller om siöfarten i Östersiön, jämwäl om
koosar, landkänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
