- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
695-696

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Måsslägtet, Larus, zool., hör till underfamiljen måsfoglar (Larini) inom de måsartade foglarnas familj (Laridæ), de långvingade simfoglarnas ordning och foglarnas klass - Mått, hvarje bestämd storhet, hvilken, tagen som enhet eller norm, tjenar till mätning af andra storheter, vare sig dessa afse tid, rum eller vigt (massa) - Mädler, Johann Heinrich von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aa. Näbben utan gulröd fläck vid hakvinkeln. Tarsen
49 mm. L. canus (fiskmås).
bb. Näbben med gulröd fläck vid hakvinkeln.
Tarsen 65 mm. L. argentatus (gråtrut).
b. Handpennorna utan svart.
aa. Vingarna räcka, hoplagda, betydligt utom
stjertspetsen. Tarsen 59 mm. L. leucopterus
(hvitvingad trut).
bb. Vingarna räcka, hoplagda, knappt utom
stjertspetsen. Tarsen 71 mm. L. glaucus
(hvit-trut).
2. Manteln skiffersvart.
a. Första handpennan med hvit spets. Tarsen
74 mm. L. marinus (hafstrut).
b. Första handpennan med en hvit fläck
innanför den svarta spetsen. Tarsen 62 mm.
L. fuscus (sillmås).
3. Manteln hvit. Tarsen 37 mm. L. eburneus
(hvitmås).
II. Tårna tre. L. tridactylus (tretåig mås).


Ofvannämnda arter, utom dvärgmåsen och liskmåsen,
finnas beskrifna under särskilda rubriker. Dvärgmåsen
har hufvudets och halsens öfre del glänsande
svart. Manteln är ljust askblå, öfriga kroppsdelarna
hvita, med rosenröd anstrykning på bröstet, de yttre
handpennorna med hvita spetsar, näbben mörkröd,
benen karmosinröda och kroppslängden 27 cm. Arten,
som är hemma i östra Tyskland, norra Ryssland
och Sibirien, har hos oss förr funnits häckande
på Gotland, men försvunnit derifrån och sedermera
blifvit anträffad blott tre gånger inom Sveriges
gränser. – Fiskmåsen är hvit, med askblå mantel. De
yttre vingpennorna äro utåt svarta och vid spetsen
mer eller mindre hvita. Näbben är gröngul, utåt gul,
benen gröngula och kroppslängden 43 till 46 cm. Denna
art är hemma i norra och mellersta Europa, vestra
Asien och Sibirien. Hos oss häckar han allmänt öfver
hela landet. C. R. S.

Mått, hvarje bestämd storhet, hvilken, tagen som
enhet eller norm, tjenar till mätning af andra
storheter, vare sig dessa afse tid, rum eller vigt
(massa). Det är bekant, att man icke alltid och
öfverallt begagnat eller begagnar samma mått, utan
att hvarje land utbildat sitt måttsystem. Forntidens
folk kände visserligen mått för linier, ytor och
kroppar, de kände kropparnas absoluta och specifika
vigt samt begagnade sig deraf, de hade metoder för att
bestämma tiden och således kunskap om alla de områden,
der mått användes, men sjelfva användningen saknade
den noggranhet man nu fordrar. Till en början, och
så är ännu fallet hos naturfolken, voro ungefärliga
bestämningar tillräckliga: som tidsbestämning solens
och stjernornas ställning på himmelen, som längdmått
vissa delar af menniskokroppen, såsom hand, fot,
arm, famn o. s. v. Men med samfärdselns och yrkesverksamhetens
utveckling framträdde behofvet af ett ordnadt
måttsystem. Man har emellertid aldrig haft någon fast
utgångspunkt, någon naturlig enhet, utan blott en
godtycklig sådan och i allmänhet gjort de olika slagen
af mått helt och hållet oberoende af hvarandra. Vidare
voro måtten afsedda för helt och hållet speciella
ändamål; man hade, såsom t. ex. i Sverige,
särskild medicinalvigt, guld- och silfvervigt,
stapelstads-, uppstads-, bergs-, tackjerns-,
råkoppar- och viktualievigt, hvilka stodo i intet
eller mycket litet samband med hvarandra. I den mån
handeln började blifva internationel, framträdde
önskvärdheten af en reform och likformighet i mått-
och vigtförhållandena i de särskilda landen. Många
och långvariga öfverläggningar hafva ock hållits i
frågan, men ej ledt till något resultat, enär hvarje
land hållit på sitt system, och man har ej kunnat
ena sig om ett internationelt sådant. De fordringar
man bör ställa på ett dylikt äro: 1. att måttenheten
är oföränderlig (den bör genom bekanta, möjligast
enkla operationer när som hälst låta härleda sig
från vissa i naturen förekommande oföränderliga
storheter och vara en sådan, för hvilken, så vidt
möjligt är, alla jordens innevånare hafva lika stort
intresse); 2. att det på enheten grundade systemet
i sina öfver- och underafdelningar uteslutande
följer decimalindelningen, att längd-, yt- och
rymdmått o. s. v. förete ett naturligt, enkelt och
lätt öfverskådligt sammanhang samt att beteckningen
öfverallt är konseqvent, så att förhållandet emellan,
de olika måtten uttryckes genom deras namn. Åtskilliga
förslag att finna en naturlig utgångspunkt hafva
framkommit. Så föreslog Weidler 1727 afståndet
mellan pupillerna hos vuxna personer som normallängd,
A. Böhm 1771 en kropps fall i lufttomt rum under
första sekunden, J. Herschel 1/10000000 af
jordaxeln, Bouger sekundpendelns längd under 45:te
breddgraden och Condamine densamma vid eqvatorn
o. s. v. Förtjensten att först hafva grundat ett
måttsystem på jordens storlek tillkommer astronomen
G. Mouton i Lyon, hvilken 1670 föreslog längden af
en meridianbåge om en minut som normalenhet under
namnet milliare. Huru det likaledes på jordens storlek
ursprungligen grundade metersystemet, som uppfyller
alla billiga anspråk, utbildats och fått ett mera
allmänt erkännande se Metersystemet.

Mädler, Johann Heinrich von, tysk astronom,
f. 1794, fick 1824 anställning vid kommerserådet
Beers privatobservatorium i Berlin. Gemensamt
med denne egnade han sig der hufvudsakligen åt
topografiska observationer af månen och planeterna,
företrädesvis Mars. Resultatet af de förra var
Beers och Mädlers Mappa selenographica (1834–36), en
stor detaljerad månkarta, som, ända tills Schmidts
månkarta 1878 utkom, var oöfverträffad. År 1840
kallades M. såsom F. W. Struwes efterträdare
till direktor för observatoriet i Dorpat. Hans
verksamhet var der hufvudsakligen riktad på
stellarastronomien (fixstjernornas egna rörelser,
dubbelstjernebanor). År 1865 drog han sig till följd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free