Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäskkarsskatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
defunctis) till de aflidnes befrielse ur skärselden. Om
dessa sistnämnda lästes en gång årligen för
samma person, kallades de i Sverige »årsmot»,
»årsmässor», »anniversarier». – Den evangeliska
mässan lade hufvudvigt vid predikan, på församlingens
aktiva deltagande och på modersmålet samt sökte
antingen utmönstra allt, som icke kunde bevisas
vara apostoliskt (reformerta kyrkan med undantag
af Englands episkopal-kyrka), eller endast ur
den romerska mässan borttaga allt, som stred mot
evangelium (lutherska kyrkan). Jfr Gudstjänst,
Högmässa och Liturgi.
2. Den musikaliska delen af den katolska
mässan, eller de körstycken, som, med namn
efter begynnelseorden, sjungas mellan ceremoniens
olika afdelningar, nämligen kyrie och gloria
efter introitus, credo efter evangelium, sanctus
och benedictus efter praefatio, agnus Dei
efter communio. Något olika är själamässan (se
Requiem). Ursprungligen sjöngos alla dessa
sånger unisont efter gamla gregorianska melodier;
men med den uppblomstrande flerstämmiga musiken
och prakten af den katolska gudstjensten fingo de
en mera konstnärlig gestalt, som småningom gick
till förkonstling och frambragte Palestrinas
reaktion. En ersättning för den förlorade
konstnärligheten sökte man dels i en mångdubblad
flerstämmighet, med ända till 24-stämmiga mässor
(Bernabei), dels i medverkan af instrumentalmusiken
(Gabrieli). Bland senare kompositörer af
berömda mässor må nämnas Seb. Bach, Jomelli,
Mozart, Beethoven, Cherubini, Schubert, Rossini,
Hauptmann, Becker, Kiel, Verdi, Berlioz, Liszt och
August Söderman.
3. Enär mycket folk plägade tillströmma
vid de stora kyrkofesterna till helgonens
ära (helgonmässorna), hölls vid dessa
tillfällen i städerna äfven marknad, och
så kom ordet mässa i Tyskland (messe) att
jämväl betyda »stormarknad», hvilken bemärkelse
det äfven fick och länge behöll i Sverige
(t. ex. Hindersmässan, d. v. s. Henriksmässan,
i Örebro, Persmässan i Karlstad). En motsvarighet
dertill finner man i Orienten, hvarest heliga
städer (Mekka i Arabien, Hardwar i Ostindien
m. fl.) tillika äro marknadsplatser och karavanerna
utgöras af såväl köpmän som pilgrimer. De tyska
handelsmässorna höllos på flere orter i det
inre landet. Berömdast blefvo de i Leipzig,
Frankfurt a. d. O., Frankfurt a. M. och Basel.
Stadsmyndigheterna och regenterna, åt hvilka
mässorna bragte betydande inkomster, sökte på
allt sätt uppmuntra dem (se Marknad). I nyare
tid hafva dessa mässor i väsäntlig mån förlorat
sin betydelse; de tjena nu
hufvudsakligen till utställande af varumönster
samt liqviderande af affärer, som afslutits
vid en föregående mässa. Särskildt på de stora
bokhandelsmässorna i Leipzig och Stuttgart försiggår
en allmän uppgörelse af ömsesidiga fordringar och
skulder bokhandlarna och förläggarna emellan. Den
ryska mässan i Nisjnij Novgorod har deremot
bibehållit den ursprungliga prägeln af stormarknad.
1. K. H. 2. A. L.
Mässbok. Se Kyrkohandbok och Missale.
Mässfall, uteblifven gudstjenst på en ordinarie bön-,
helg- eller högtidsdag. Inträffar detta genom prestens
förvållande, är straffet i Sverige första och andra
gången förlust af halfva årslönen och tredje gången
afsättning.
Mässing, messing (T. messing), den allmänt bekanta
gula legering af 2 1/2 à 3 delar koppar med 1 del
zink, hvilken utmärker sig genom sin stora smidighet
och den lätthet, hvarmed den vid gjutning uppfyller
gjutformarna, egenskaper, som förskaffat den en
mycket stor användning. Mässingen framställes
genom smältning i stora deglar af koppar och zink
i vissa proportioner. Fordom använde man galmeja
l. zinkkarbonat tillsammans med kolpulver i degeln
i st. f. zinkmetallen för att söka förekomma dennas
förflyktigande. Genom att vid smältningen variera
proportionerna mellan kopparn och zinken erhåller
man legeringar af olika färger och egenskaper,
hvilka också fått olika namn, såsom ponsbach,
pinchback, tomback, mannheimer gold, prinsmetall
o. s. v. Den vanliga mässingen är i hög grad smidig
i kallt tillstånd, så att den kan valsas till den
tunnaste plåt och dragas till den finaste tråd; men
då den är varm, är den spröd. Af 60 delar koppar och
40 delar zink erhålles emellertid s. k. gul metall,
hvilken låter smida sig äfven i värme; denna metall
nyttjas till skeppsförhydning, bultar o. s. v. I
Sverige finnas egentligen endast två mässingsbruk,
nämligen Skultuna i Vestmanland, med en tillverkning
af omkr. 250 ton, och Gusum i Östergötlands län, med
en tillverkning af omkr. 80 ton (hufvudsakligen tråd,
mässingsduk, stift, knappnålar o. s. v.), men gjutning
af mässing och andra metallegeringar utföres äfven
vid alla gjuterier och mekaniska verkstäder. C. A. D.
Mässingsinstrument, bleckinstrument, en afdelning af
blåsinstrument, uppkallad efter materialet, hvaraf de
förfärdigas. Undantagsvis kunna de (t. ex. saxofonen)
vara försedda med tunga, men vid de flesta arter
tjenstgöra sjelfva den spelandes läppar såsom
membranösa tungor, hvadan högre toner alstras genom
en skarpare spänning af läpparna i förening med
förstärkning af luftströmmen. Detta är – jämte
handens instoppande, hvarigenom s. k. »stopptoner»
åstadkommas – det enda sättet för frambringande
af olika toner på s. k. »naturinstrument». Å nyare
instrument åter bringas genom mekaniska inrättningar
(ventiler, cylindrar, tonvexelmaskiner) särskilda
byglar i tillfällig kommunikation med hufvudröret,
hvarigenom hela rörlängden ökas och sålunda
djupare toner alstras. På dragbasuner sker rörets
förlängning direkt genom utdragning. Olika arter af
bleckinstrument äro bl. a. horn, trumpet, kornett,
basun, tuba, bombardon, helikon och saxhorn. A. L.
Mässingsvatten, en utspädd blandning af
svafvelsyra och vatten af något vexlande
svafvelsyrehalt. Vanligen tages af svafvelsyran (1,83
eg. v.) så mycket, som rymmes i en 600 grams flaska,
och blandas i 3 kannor vatten. Detta »mässingsvatten»
nyttjas till rengöring af mässings- eller andra
metallarbeten. O. T. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
