- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
717-718

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Möbel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

målning eller t. o. m. förgyllning. Man formligen
öfverlastade husgerådet med den gotiska arkitekturens
vridna och genombrutna ornament: blad och blommor,
rosverk, fialer, krabbor, att ej tala om sträfpelare,
vapen o. s. v., hvilka voro sköra samt gjorde
möblerna obeqväma och svåra att rengöra. Samtidigt
utbildades hos italienarna träinläggningskonsten
(trämosaik, se Intarsia). Sängen pryddes med
mycken omsorg och försågs med hel sänghimmel samt
omhängen; till slut gjordes allt detta af trä, så
att sängen blef likasom en stor låda, ett rum för
sig. Såsom sittmöbel föredrog medeltiden bänken, ja
t. o. m. skrinet, framför stolen. Armstolen med hög
rygg (ofta med trä-baldakin öfver) tjenade uteslutande
såsom hedersplats. Ett anmärkningsvärdt drag är,
att bänkar, kistor, sängar och skåp ganska allmänt
gjordes väggfasta, så att de voro sammanvuxna med
trä-panelningen och miste sin karakter af flyttbart
bohag. Hemmets förnämsta prakt utgjordes af de rika
väfnader, som hängdes på väggar och sittmöbler.

Det blef renaissancen förbehållet att åter lösgöra
möblerna från det onaturliga sammanhanget med
väggen. Sedan nyare tidens ingång tillgodosåg man
vid rum-inredningen såväl hågen för skönhet och
färgprakt som ock trefnanadens och beqvämlighetens
kraf. Under renaissancetiden kommer den egentliga
stolen småningom allmänt i bruk, kuddarna derå göras
fasta, sits och rygg stoppas; tapetserarens arbete
börjar gå hand i hand med snickarens. Emellertid
fortfor bänken att vara på en gång sittplats och
låda. Skåpet blef en omhuldad möbel, bl. a. af
det skäl att klädesplagg icke längre inlades, utan
upphängdes. Framsidan å skåpen formades gerna, i
synnerhet af hög-renaissancen, till efterlikning af
palatsfasader. Till detta tidsskede hör äfven det
allmännare bruket af klavéret, föregångare till
nutidens pianoforte och pianino. Träet lemnades
i sin naturliga färg, som med tiden fick en allt
mörkare och varmare ton. Rosenträ och ebenträ
(ebenholz) fingo ganska stor användning. Ytorna
smyckades med sniderier, inläggning eller målning,
och i denna ornamentering genomfördes den nya, ädla
och fantasirika konststilen, i hvilken den ideala
menniskokroppen intog en så framstående plats,
omvexlande med antik ornering: akantusrankan,
perlbandet, bladlisten, djurmotiv o. s. v. Det hände
fortfarande, att snidverket blef alltför yppigt och
derigenom obeqvämt. Man lärde sig att inkrustera
ebenträ med elfenben, hvarigenom man åstadkom
kabinettskåp och andra arbeten af utsökt finhet,
ehuru med något dyster prägel. Äfven inkrustering med
ädla stenar förekom. Till medeltidens väggbonader af
hautelisse kom nu gyllenlädret, hvilket äfvenledes
gjorde tjenst såsom möbelöfverdrag. Den oförvillade
smak och detaljfulländning, som utmärkte 1500-talets
möbler, efterträddes under barocktiden (1600-talet)
af tyngd i stommarna och groft utförande. Möblerna
blefvo å nyo alltför arkitektoniska, liksom under
gotiken. Mot 1600-talets slut tillkommo de stora
speglarna i breda ramar. Till följd af den franska
smakens herravälde vardt rum-inredningens
karakter förnäm och kall, hvaremot den hade varit förnäm
och varm, så länge den italienska renaissancen
varit tongifvande. – Under rococo-tiden (1700-talet)
blifva alla linier oregelbundet svängda och böjda
på såväl sittmöbler som bord, skänkar, konsoler
o. s. v., hvilket strider emot det rätvuxna
träets natur. Salongslifvet kräfver öfverflöd på
beqväma stolar; derför få dessas rygg och armstöd
svängda former. Fåtöljen och kanapén l. soffan
i dess nuvarande form uppkomma, så ock byrån
och sekretären. Man börjar allmänt att med tunna
fanérskifvor öfverkläda billigare trä och anbringar
med förkärlek beslag af förgylld brons. Bordskifvor af
marmor blifva vanliga. Redan vid 1700-talets början
har relief-snideriet såsom dekoration fått lemna rum
för inlagdt arbete: marketeri och boule-arbete. Så
inlades t. ex. fina träsorter, sköldpadd, perlemor,
agat, lapis lazuli och metaller. Man tyckte äfven om
att dölja träets naturliga färg under hvitmålning och
förgyllning. Paradsängen öfverdrogs nästan helt och
hållet med dyrbar brokad, sammet, siden och spetsar,
så att den blef ett alster snarare af textilindustri
än af konstsnickeri. Gobelin-stycken med erotiska
herdebilder och mytologiska scener fästes såsom
öfverdrag å möbler. Lackerade kinesisk-japanska möbler
och porslin gåfvo ytterligare bidrag till rummens
kokett skiftande inredning. – Den s. k. Ludvig XVI:s
stil
sökte tvinga in rococons godtycke i strängare
former. Den återinförde de raka linierna, upptog
antika ornament-motiv (från det nyupptäckta Pompeji)
samt gjorde proportionerna finare och möbelfötterna
tillspetsade nedtill, hvilket emellertid gaf
föremålen ett visst spinkigt utseende. Smaken
för lackerade möbler samt för hvitmålning och
förgyllning nådde denna tid sin höjd. Ciselerade
ornament af guldbrons äfvensom inläggning med
porslin känneteckna i sin mån denna stil, hvars
väsende var en elegant sirlighet. Den efterträddes
af revolutionstidens antikhärmande stil, som med
sina stela former och dystra, grumliga färger gör
ett torftigt intryck. Detsamma gäller väsentligen
om kejsaredömets stil, den s. k. empire-stilen,
som emellertid gaf åt möblerna en viss struktiv
stadighet. – På 1800-talet fingo rococo-motiven
snart å nyo öfverhand. Århundradets första hälft
karakteriseras för öfrigt af ett allmänt sökande
efter en stil. Då de snidade och inlagda ornamenten
kommit ur bruk, fick man hålla sig till fanéret med
dess ådrighet och skinande polityr, medan ornamentiken
förvisades till möbeltyg, tapeter och mattor, hvarest
den frodades i form af naturalistiskt behandlade
blomster- och växtmotiv. Ett återvändande till en
sundare, af renaissancen ganska mycket påverkad smak
räknar sin början från den första verldsutställningen
i London (1851) och står i samband med konstslöjdens
sedan dess timade återuppblomstring. Till senare tiden
hör det allmänna bruket af jern till enkla och finare
sängar, i någon mån äfven till stolar o. s. v. Jfr
Bostad. – Om den finare möbleringens historia se
J. Falke: »Die kunst im hause» (»Konsten i hemmet»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free