Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N är den fjortonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N är den fjortonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Det
fornsemitiska (moabitiska) tecknet är [tecken]. Denna form
upptogs oförändrad af grekerna, dock efter deras
skrifts allmänna art vanligen vänd åt
höger: [tecken], och lika ofta med neddragen vinkel: N
(joniskt och senare allmänt grekiskt). I kursivskrift
neddrogs ofta den venstra stafven, och genom dess
bortfallande uppkom i medeltidens minuskelskrift V
(redan i 9:de årh., vanlig fr.
o. m. 12:te årh.). Den slaviska formen H (ryskt H)
har sin förebild i en annan minuskel. Etruskiska och
oskiska inskrifter uti Italien förete
H, jämte den forngrekiska formen. I latinska
inskrifter vexla [tecken] och N; i handskrifter visar
sig af dessa endast den senare formen, men derjämte
former med horisontalt bindestreck upptill, nedtill
eller på midten. Fr. o. m. 6:te årh. finnes n,
som till formen sammanfaller med vårt »lilla» n och
ger upphof åt frakturens N och n. Både i grekisk
och latinsk skrift och senare äfven i andra språk
ersattes n-tecknet (liksom m-tecknet) ofta af ett
tvärstreck bredvid eller öfver föregående bokstaf,
t. ex. [auto]- = [auton], no = non, hene = henne. I den
äldre nordiska runraden intager [runa] eller [runa] i formen
svarande till ett italiskt H med de båda stafvarna
sammanslagna till en, det 10:de rummet. I den yngre
runraden har [runa] 2:dra rummet i Hagals ätt och är
alltså den 8:de i ordningen. – N (n) betecknar
utom n-ljud äfven »äng»-ljud, näml. före k och
g (t. ex. tänka, singularis), och betecknar
jämte g i digrafen ng samma »äng»-ljud i andra
ställningar (t. ex. i svänga, längd). Det
utmärker i Fr., att föregående vokal är nasal
(hist. beteckning). Bokstafven heter i Hebr. nun,
i Grek. nyn, i nyare språk änn; runan kallades naud.
Det vanliga n-ljudet, som Sv. har i t. ex. nu, sann,
är en tonande-svag, postdental nasal resonant. Det
bildas sålunda, att talströmmen först i struphufvudet
genom röstbandens vibrationer blir tonande och
derefter passerar genom svalget och näsan, under
det att vägen genom munnen är stängd genom tungan,
som med sidorna sluter till öfre kindtänderna och med
spetsen stöder mot baksidan af öfre framtänderna. Den
i struphufvudet frambragta grundtonen förändras genom
resonans af de egentoner,
som tillhöra dels näskanalerna, dels den del
af munhålan, som befinner sig bakom tänderna
instängd mellan gom och tunga. Från m skiljer sig
n blott genom den olika platsen för munkanalens
afspärrning. Man kan bilda n äfven med tungspetsen
mellan framtänderna: interdentalt n, som dock för
örat knappt kan skiljas från vanligt (postdentalt)
n. Om tungspetsen tar stöd högre upp mot tandlådorna,
uppstår ett supradentalt eller »halftjockt» n. Så
uttalas engelskt och tyskt n-ljud. Ungefär samma
supradentala n ersätter i mellersta och öfre Sverige
samt (delvis) i Norge den äldre förbindelsen rn, i
t. ex. barn, garnera, gossarna, lefverne, sommarn. I
dylika ord höres alltså icke något r-ljud. utan r,
som sjelf är supradentalt, har vållat uppflyttning
af det följande n i supradentalt läge, hvarefter
det bortfallit eller reducerats till glidning. I de
skandinaviska landsdelar, som hafva blott skorrande
r-ljud, finnes icke supradentalt n. Emellertid finnes
i svenska folkmål dylikt n äfven oberoende af r,
i Ångermanland efter lång vokal, t. ex. svin, kon,
mene. Riktas tungspetsen ännu högre, så att han
tar stöd mot gomtaket, uppkommer ett kakuminalt,
»grumligt», n. Detta ljud ersätter, till följd af en
assimilation af samma slag som vid rn, i svenska och
norska folkmål förbindelsen »tjockt» l + n, så att
t. ex. stol med tjockt l i best. formen ger ston med
kakuminalt n. Om tungan, under det spetsen stöder
mot tänderna, höjer sig med ryggen bakom spetsen
(tillnärmelsevis uti i-läge), så att hon med sin öfre
yta tangerar tandlådorna, uppkommer ett mouilleradt
eller dentipalatalt n, som t. ex. i Ital. campagna,
Sp. español, Port. Minho, Ung. Arány. Detta ljud
förekommer äfven i skandinaviska folkmål, t. ex. i
Österbotten och Herjedalen (spinne, fann). Slaviskt
(R., P., Serb.) mouilleradt n är till sin bildning
ett mellanting mellan postdental och dentipalatal:
tungan höjes ej så mycket, att hon tangerar
tandlådorna. Samtliga dessa n-ljud kunna uttalas utan
ton, och man får då tonlösa n, som för örat likna
h. Så uttalas i Isl. hnakki med tonlöst n + tonande
n; och samma ljud har i Eng. förmedlat öfvergången
från knife till det nuv. uttalet »najf». I Herjedalen
finnes samma tonlösa (postdentala) n i t. ex. int,
inte. Före eller efter homorgana (resp. postdentala)
t, d bildas n ofullständigt eller annorlunda än
vanligt. Det väsentliga för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
