- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
751-752

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N är den fjortonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

n-ljudet är visserligen resonansen, men till dess
karakteristik bidrager äfven den luftstöt, som uppstår
genom kontaktens lösning och munkanalens plötsliga
öppnande. Denna stöt saknas i t. ex. ande och vänta,
enär tungan ej ändrar läge vid öfvergång från n till
t eller d. I vatten, hunden, så som de uttalas i
hvardagsspråket, löses ej kontakten vid öfvergången
från t eller d till n, utan de förra explodera genom
näsan, hvilket äfven åt n ger en egen färg. n räknas
till konsonanterna, men kan tjenstgöra som sonant
(ersätta vokal) och gör så i t. ex. Sv. vatten,
T. geritten: den sista stafvelsen utgöres i vanligt
tal af blott tn, något e uttalas ej. I svensk
stafvelse står n före vokalen närmast denna; efter
vokalen kan det skiljas från denna genom m, »äng»,
l, j. – Om munkanalen afspärras på det sätt, att
tungan höjer sig med sin mellersta del ungefär mot
gränspunkten mellan hårda och mjuka gommen, d. v. s. i
k-läget, så uppstår »äng»-ljud. Detta är alltså
en tonande-svag, mediopalatal (»guttural») nasal
resonant. Det är ett enkelt ljud lika väl som m eller
n, ehuru vi i svensk skrift oftast teckna det med
ng. Före mediopalataler har man vanligen »äng»-ljud,
så t. ex. i Sv. tänka, singularis. I germanska och
romanska språk tecknas det med n (historiskt), i
Grek. vanligen med [gamma] (g). Genom en ny assimilation
har i Sv. och äfven i andra språk ett efter »äng»
följande g, som just ombildat n till »äng», senare
assimilerats med detta, så att af urspr. n + g
uppstått blott »äng»: så höres i svänga o. dyl. ord
intet g. I Eng. finger höres deremot ännu g. I Sv. och
N. har »äng»-ljud uppkommit jämväl af g före n genom
en partiel assimilation, t. ex. i regn, lugna. I
sydsvenska folkmål har »äng» uppstått af n utan
förmedling af k eller g, t. ex. småländska och skånska
minge, minne, hung, hund. De slaviska språken sakna
»äng»-ljud; i dem uttalas n äfven före »gutturaler»
(mediopalatal. k, g o. s. v.) postdentalt. I
Fr. finnes icke vanligt »äng»-ljud, men väl
mouilleradt, t. ex. i enseigner, Champagne. Detta
skiljer sig från vanligt »äng» derigenom att det
bildas längre fram i munnen, prepalatalt, d. v. s. mot
hårda gommen (tillnärmelsevis på i-läget). Äfven
tonlösa »äng»-ljud finnas. Ljudförbindelsen k +
n (it. ex. knif) ersättes stundom af tonlöst »äng»
+ tonande »äng». I herjedalskan uttalas »äng»
före k tonlöst, t. ex. tanke. »Äng»-ljudet saknar i
vanlig europ.-lat. skrift eget tecken; dock brukas
både i vetenskaplig skrift och i transskription för
praktiska ändamål ett af n och g sammansatt tecken
(se Landsmålsalfabet, sp. 668). »Äng» förekommer i
indo-europeiska språk, i öfverensstämmelse med sitt
ursprung, blott omedelbart efter vokal. I andra språk
är det ett fullkomligt sjelfständigt element, som
äfven kan börja ord, t. ex. i barispråket nga, hvem,
ngodé, lam. Det saknas i semitiska språk, äfvenså
i finska och magyariska, men förekommer eljest i de
flesta kända språk.

Det indo-europeiska urspråket egde både n- och
ng-ljud. Det förra har i de germanska språken i
allmänhet bibehållits oförändradt.

Dock har det i de nordiska språken i många
ställningar bortfallit, så före s, t. ex. Sv. gås
(T. gans), bås (T. banse), före r, t. ex. Sv. Tor
för *Thonr- (T. donner), före thr, t. ex. Sv. söder,
Fornsv. sydher, sudher af *sunthr- (jfr Sv. sunnan),
och i ordens slut, t. ex. Sv. å (T. an), i (T. in),
binda (T. binden). Dessutom har det ofta (i
Isl. alltid i språkets äldsta tid) assimilerats
med följande t, t. ex. Sv. mitt af min, bundet
(för bundett) af bunden, statt (upp) af stånda,
i dialekterna klätt (Isl. klettr) = klint, bratt
(Isl. brattr) = brant. – Det indo-europ. ng-ljudet
har också i de germanska, språken i allmänhet
bevarats. Dock har det i dem alla redan i
förhistorisk tid bortfallit före (tyskt) ch-ljud
(som i de nordiska språken öfvergått till h och
sedan bortfallit), t. ex. T. dachte af denken, tänka,
Sv. (af *fahan, ännu äldre *fanchan) vid sidan
af fingo och (und-) fången. I de nordiska språken
har det mycket: ofta (i Isl. alltid) assimilerats
med följande k, t. ex. Sv. dricka (T. trinken),
tacka (T. danken), fick jämte fingo, gack af gånga;
men bänk (Isl. bekkr), enka (Isl. ekkja). Nya ng-ljud
jämte de från forntiden ärfda hafva i de nordiska
språken uppstått derigenom att under den senare
medeltiden många nordiska dialekter och särskildt
svenska riksspråket läto g före n öfvergå till ng,
så att t. ex. lugn fick uttalet »lungn», vagn blef
»vangn» o. s. v. Lll.         Ad. N-n.

På äldre franska mynt betecknar N myntningsorten
Montpellier, på nyare betyder det Napoléon.
N. A. betyder North America; N. B. = New Brunswick;
N. E.
= New England; N. F. = Newfoundland; N. M. =
New Mexico; N. O. = New Orleans; N. S. = Nova
Scotia. N. C.
är den officiella förkortningen
för nord-amerikanska staten North Carolina,
Na.
l. Neb. för Nebraska, Nev. för Nevada, N. H. för
New Hampshire, N. J. för New Jersey och N. Y. för
New York. – Dessutom förekommer N (n) i en mängd
andra förkortningar:

1. Romerska och latinska taltecken, namn m. m.

N = 900 (stundom 90); N = 900,000 (90,000).

N. = Numerius.

n. = natio, natus, nazarenus, nepos, non, nonae,
novus, numen, numerus, nummus.


N. B. (n. b.) = nota bene, märk väl.

n. l. = non licet, ej tillåtet; non liquet, ej tydligt,
låter sig icke afgöra.

N. N. = nomen nescio, jag känner ej namnet, notetur
nomen,
här bör namnet antecknas, nyttjas företrädesvis
i formulär för att beteckna, att på dess plats skall
ett verkligt namn insättas, samt i bref-utanskrifter
o. dyl. i stället för en persons förnamn, då detta
är den skrifvande obekant.

Nob. Se nedan.

n:o, nro (plur. n:is, nris) = numero (numeris), under
det eller det numret, numrerad med; på recept = det
numeriska antalet af det, som blifvit föreskrifvet,
t. ex. pil. n:o 12 = tolf piller.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free