- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
775-776

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nagel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillbaka sitt rike. Denna dikt är öfvers. till tyska
af Bopp, Rückert och Lobedanz, till svenska af
H. Kellgren (1851) och Hj. Edgren (1880).

Namaqua-landet (rättare Nama-landet),
område i sydvestra Afrika, sträckande sig långs
vestra kusten från Damaralandets sydgräns (22° 43’
s. br.) till 31° s. br., med en bredd inåt land af
130–560 km. Af nedre Oranjefloden delas det i Stora
N., norr, och Lilla N., söder om denna flod. Lilla N.,
som bildar en »division» i Kaplandet, har en areal
af 53,450 qvkm. med 12,233 innev. (1875), deraf
2,675 hvita. Ookiep, 10 km. n. om hufvudstaden,
Springbokfontein, är näst diamantfälten vid
Kimberley den vigtigaste gruforten i Syd-Afrika
(dess koppargrufvor lemnade 1882 16,300 ton
ytterst rik malm). Stora N. har en areal af
omkr. 800,000 qvkm., men knappt 20,000 innev., mest
namahottentotter (se Hottentotter). Kustlandet är
en ödslig sandslätt; på östra sidan vidtager den
stora Kalahariöcknen. Mellersta delen är betäckt
med bergshöjder, som i allmänhet tyckas löpa i rader
parallelt med kusten. Vid norra och södra gränsen nå
de en höjd af 1,500–2,000 m. Midt igenom landet går
från n. till s. Fiskfloden l. Aub till Oranjefloden,
men den är endast en torr flodbädd, utom efter
regn. Regnen äro periodiska, åtföljda af häftiga
stormar och åska. Landet har länge varit kändt för
sina mineraltillgångar. Utom vid kusten, der tyskarna
tagit Angra-Pequeña-viken i besittning (se
Lüderitz-land), äro Basel- och metodistmissionärer de
enda hvita i landet.

Namatianus, Rutilius Claudius, romersk skald, född
i Gallien, beklädde under kejsar Honorius höga
ämbeten i Rom, men återvände 416 e. Kr. sjövägen
till sin hembygd. Han beskref derefter sin hemresa
i ett elegiskt qväde, De reditu suo, omfattande 2
böcker. Af dessa hafva början och större delen af
andra boken gått förlorade. Varm känsla för Roms stora
minnen röjer sig hos skalden, och dikten utmärker
sig genom lifliga och färgrika skildringar, rytmisk
klang och en i det hela klar och ren stil. Mot
kristendomen är författaren mycket fientlig.
R. Tdh.

Namdalen, en dalsträckning i nordanfjällska Norge,
genomflytes af Namsen och begränsas af höga
fjäll, såsom Gjetfjeldet och Heimdalshaugen
samt längst i n. ö. Börgefjeld, som bär toppen
Lokskartind (1,850 m.) och har fem små jöklar
(tills. 6 qvkm.). Dalen eger ännu stora skogar,
dels statens, dels enskildas. Dess nedre och bredare
del är den bäst odlade. Från N. kommer man öfver
en jämförelsevis låg (500 m.) vattendelare in i
Svenningdalen och Fiplingsdalen; i s. står den genom
låga pass i förbindelse med Snåsens dalgång och i
n. med Foldenfjorden. Dalen innesluter två härad,
Grong, 3,146 innev., och Overhalden, 2,358 innev.,
samt Namsos land-distrikt, 2,184 innev. (1875). –
Namdals fögderi, det nordligaste i Nordre Trondhjems
amt, omfattar häraden Grong, Overhalden, Lierne (på
gränsen mot Jämtland) samt de vid kusten belägna
Fosnaes, Flatanger, Kolvereid, Naerö, Vikten och
Lekö. Areal 9,758 qvkm., 22,240 innev. (1875).
Y. N.

Namn (Lat. nomen proprium), det ord, med hvilket
en person eller ett föremål betecknas till skilnad
från andra af samma art. – Personnamnen förete hos
skilda folkslag olika slags egenheter i bildningssätt
och bemärkelse. Hos vilda folk uppkallar man de
nyfödde efter naturföreteelser, kroppsliga egenskaper
o. s. v. Vid en något framskriden odling blifver det
sed att bilda namnet efter någon gudoms. Så finna vi
hos hinduerna namnen Suryadasa (solgudens tjenare),
Devamitra (gudarnas vän). Af samma religiösa
art äro de gamla semitiska folkens personnamn,
t. ex. Assarhaddon (Assur skänkte en broder), Hannibal
(Baals nådegåfva), liksom ock många fornegyptiska
(Ptahothp, den åt Ptah invigde; Mai-Amoun, han som
älskar Ammon; Hathor-si, Hathors barn) samt många
nutida arabiska: Abdallah (Guds tjenare), Nur-ed-din
(religionens ljus). Hos judarna innebar likaledes
namngifningen åt barnen, hvilken försiggick med
gossar efter omskärelsen och med flickor efter
afvänjandet, vanligen en religiös bekännelseakt. En
stor mängd namn uppstod genom sammansättning med
el (»den starke», Gud; t. ex. Samuel) eller med
jehovah. Till sistnämnda klass höra nästan alla
de, som börja med Jo, Jiho eller sluta med -ja,
-ia. Emellanåt bestämdes namnet före personernas
födelse (Isak, Ismael, Jesus) eller vid deras inträde
i nya förhållanden (Abram-Abraham, Jakob-Israel; jfr
i Nya test. Simon-Kefas l. Petros). I Gamla test:s
senare tid infördes dels arameiska, dels grekiska
och romerska namn. – Lika litet som de nämnda folken
brukade grekerna några familjenamn. Greken bar ett
enda namn, hvilket vanligen hade en högtidlig prägel
och uttryckte en egenskap (Aristobulos, han som råder
bäst; Kallimachos, den skönt kämpande; Pausanias,
smärtstillaren; Perikles, den vidtberömde; Aspasia,
den välkomna). Emellertid kunde man tillsätta ett
patronymikon: Menelaos Atreides (M. Atrevs-sonen),
eller en af födelseorten härledd ordform eller
ett öknamn. – Äfven hos romarna bar man urspr. endast
ett namn, men tidigt kom dertill ett andra, och
från republikens införande voro tre namn regeln,
näml. förnamn (praenomen), slägt- (ätt-) namn (nomen)
och familjenamn (cognomen), t. ex. Lucius
Cornelius Scipio, Gajus Julius Caesar (Jfr
Cognomen). Döttrarna nyttjade faderns ättnamn
med feminin ändelse (Cornelia, Livia, Tullia);
var det flere flickor, tillades major och minor
(äldre, yngre) eller prima, secunda, tertia l.
tertulla, quartilla o. s. v. Slafvarnas namn
voro vanligen sammansatta af deras herres förnamn och
-por (af puer, gosse, slaf), t. ex. Lucipor, Marcipor,
Publipor. Frigifna plägade antaga husbondens för-
och ättnamn samt dertill foga sitt förra slafnamn,
t. ex. Marcus Tullius Tiro, frigifven af Marcus
Tullius Cicero. Romarnas namn voro hemtade från
lägre föreställningskretsar än grekernas: Crassus
betyder fet, Marcus hammare, Metellus legoknekt,
Naso stornäst, Porcius svinaherde, Sextus den sjette
o. s. v. Dock uppkommo under kejsaretiden namn med
vacker, etisk betydelse.
– Från djur och växter taga gerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free