- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
777-778

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nord-Amerikas indianer sina namn. t. ex. Kiocuck (den
vaksamme räfven), Mato-Tope (de fyra björnarna),
Taweemin (stickelbär). På ett egendomligt sätt
förfara kineserna, som med sitt vanliga pedanteri
skilja på »mjölknamn», »skol»- l. »boknamn», rang-
l. tjenstenamn, titelnamn, hedersnamn o. s. v. För
öfrigt äro kineserna det folk, som tidigast haft
familjenamn. Äfven lapparna bruka sådana sedan den
grå forntiden. – I det kristna Europa dröjde det länge nog, innan
familjenamn uppkommo, och de buros i början endast
af de förnämaste, hvaremot såväl trälen, hvilken
ingen slägt hade, som ock de frie och flertalet
adliga nöjde sig med sitt dopnamn. De allra flesta
germanska förnamn innehöllo sedan urminnes tid
tvänne delar, som vanligen äro hopfogade
utan mening och ofta mycket svårtydda. I de
manliga uttryckas gerna krigiskt mod och rådklokhet,
hvilka egenskaper höllos såsom ideal, medan
de qvinliga mest kunna ledas tillbaka till
valkyrie-idealet. Småningom upptogos hebreiska
samt under kristet inflytande bildade grekiska och
latinska namn, sedermera äfven keltiska, slaviska
o. s. v. (Jfr Dopnamn). Bland germanska språk
framstår isländskan genom sin rikedom på haltfulla
förnamnsformer. I Skandinavien och på Island
plägade härkomst betecknas genom att till faderns
namn lägga -son (-sun) och -dottir. Andra tillnamn
angåfvo boningsort, gårdsnamn, yrke, syssla
eller något personligt utmärkelsetecken, och
slutligen funnos öknamn, som undfåtts af någon
särskild anledning. Exempel på dessa olika slag
lemna namnen Knuter Magnussun, Thorsten aff
Sandbro, Magnusaer sun minniskiolz aff Bialbo,
Magnus skinnaeri (garfvare), Hakun laghman, Sven
tiuguskiaeg, Olafr trételgia, Sigriðr stórráða,
Eyvindr skálðaspillir. – På 1100-talet uppstodo familjenamn i södra
Tyskland, Rhentrakterna, Frankrike och
England, i det att förnäma slägter uppkallade
sig efter sitt gods’ namn, framför hvilket sattes
en härstamningspreposition (T. von, Fr. de,
Ital. di, della; jfr Sv. af, till), hvilken
sedermera äfven nyttjades såsom adelsmärke framför
ofrälse namn vid adlandet. Sedan 1500-talet voro
äfven borgerliga familjenamn allmänt brukliga i
de stora kulturlanden, men i Sverige först närmare
midten af 1600-talet. Lärda män hos oss och i
Finland hade förut plägat upptaga genitivformen
af sin faders latiniserade förnamn: Olaus Petri,
Ericus Andreae, Johannes Caroli (dessas tillnamn
skulle nu lyda: Petersson, Andersson, Karlsson). På
1500-talet togo i synnerhet prester tillnamn
efter sina födelselandskap jt. ex. Angermannus,
Bothniensis, Gothus). Ännu i dag saknar det stora
flertalet skandinaver, näml. allmogen, ärftliga
tillnamn. Dessa ersätter bonden (sedan 1600-talet)
genom att uppkalla sig efter sin faders namn med
tillagdt -son, -sen. Ofta föredrager dock den
norske dannemannen att sätta gårdens namn efter
sitt eget: Jacob Opdalen, Hans Olsen Toftemoen,
Synnöve Solbakken. Motsvarigheter dertill finnas
på Gotland: Lars Andersson Larsarfve, och i de
stora socknarna i Dalarna, hvarest dock gårdsnamnet
sättes före: Liss Olof Larsson, Sandback Per
Persson. I öfriga samhällsklasser hafva slägtnamn bildats medelst
ändelsen -son (Sv. och Eng.; D. -sen, T. -sohn,
Holl. -zoon, i skrift vanligen förkortadt till
-z). Ett rätt vanligt sätt har äfven varit att helt
enkelt taga genitiven af fadersnamnet: Adams, Peters,
Ernesti, Wilhelmi; Andrea del Sarto = A., skräddarens
(son). Förstafvelser med samma bemärkelse träffas
i normandernas Fitz- (Fitzgerald, Fitzwilliam),
walesarnas Ab, Ap (Ap George, Ap Hugh), skottarnas
Mac-, M’ (Macaulay, M’Culloch), irländarnas O’
(egentl. ua, ättelägg; O’Connor, O’Brien), hvilka
prefix fästes vid stamfaderns namn, samt arabernas
ben, ebn. Patronymika bildas vidare hos flere
folk genom olika ändelser fogade till faderns
dopnamn: Sp. och Port. -ez, -iz (Fernandez,
Sanchez, Alvarez, Ruiz), R. -skij, -skoj, -in
och -ov, -ev (egentl. possessiv, adjektivändelse)
samt -ovitj, -evitj för gosse och -ovna, -evna
för flicka (Peter Pavlovitj, Ivan Nikolajevitj,
Marina Feodorovna), Polsk, -ski, Ruman, -escu
(Eminescu, Majorescu), Ung. -fy, -fi (Istvanffy,
Petöfi), Nygrek, -pulos (som egentl. betyder föl,
unge; Argyropulos, Kritopulos), Sanskr. -ya, -iya,
ayani, -aki
o. s. v., Kin. -tse. En egendomlig
motsats till de forenämnda bilda de arabiska namn,
som börja med Abu, (Eba), »fader till», och Omm,
»moder till»: Ebu Jusuf, Omm Fatima. – I Sverige var
det under medeltiden tillåtet endast för frälsemän
att kalla sig med -son efter faders namn. I några
höga ätter funnos då redan slägtnamn (Puke, Sture,
Ribbing, Trolle, m. fl.). Under 1500-talet blef det
allt vanligare att adelsslägter namngåfvos efter sina
vapensköldar, och Riddarhusets inrättande (1626) gaf
starkt ökad fart åt denna namnbildning. Våra adliga
namn leda mestadels sitt ursprung från medeltida
eller i medeltidsanda nybildade sköldemärken. En
stor del utgör ock efter tyskt mönster formade
namn på imaginära riddareborgar och län. På dessa
sätt hafva äfven många af våra borgerliga namn
uppkommit. I svenska medelklassen började man under
1600-talet foga till sina förnamn härkomstadjektiv,
som innehöllo (det ej sällan på latin öfversatta)
namnet på hembygden: socken, by, torp, gård, och af
dessa bildades sedermera tillnamn genom latinska
ändelserna -us, -ius eller Grek. -ander (af aner,
genit. andros, man). Den starka kulturinflytelsen
från Frankrike under 1700-talet gjorde, att namnen
-us blefvo ansedda för pedantiska och särskildt
omöjliga att bäras af militärer och adelsmän, hvilka
derför moderniserade sina på fransk-artadt manér,
genom bortkastandet af -us, och derigenom uppkommo
de många, i ett germanskt språk öfverraskande, namnen
med accentuerad slutstafvelse (t. ex. Tranér, Lovén,
Muncktell, Thomé, Sylvan, Mellin o. s. v.). Dock
bibehöllos, särskildt inom presteståndet, familjenamn
-us, och hos intet nyare folk finnas så många
dylika som hos svenskar och finnar. – För öfrigt
är den svenska namnbildningen ovanligt egendomlig
och i sig sammansluten, rik på idylliskt vackra
namn. Sammansatta svenska tillnamn af borgerligt slag
äro aldrig mer än två-delade och hemta (oafsedt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free