- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
779-780

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de på -son) sin första sammansättningsled
från hemortsnamnet eller ett ur detta afskildt
element, hvilket ofta utgör en djur-, växt- eller
lokalitetsbeteckning. Den andra sammansättningsleden
hemtas (så ofta den icke är -man) antingen ur
växtverlden (-blad, -blom, -bom = T. baum, -gren,
-lind, -löf, -qvist, -ros, -rot) eller ur allmänna
lokalitetsbeteckningar (-berg, -borg, -bäck, -dal,
-fors, -fält, -holm, -lund, -mark, -skog, -stedt
= stad l. ort, -sten, -strand, -ström och -vall
äro de vanligaste). Att namnlederna hopfogas utan
hänsyn till begreppssammanhang, behöfver knappt
anmärkas. Den väsentliga källan till våra enkla
tillnamn äro förkortade ortnamn. Man undviker i
Sverige att nyttja förnamn såsom tillnamn samt
att antaga namn, som uttrycka en (kropps-, själs-)
egenskap (här bilda dock våra soldatnamn undantag)
eller ett yrke. Men i utlandet äro dessa trenne slag,
i synnerhet intetsägande yrkesbeteckningar, högst
vanliga (T. Müller, Schneider, Schmidt, Kalkbrenner,
Zimmermann, Kaufmann, Schulze; Fr. Boulanger,
Charpentier, Tissandier, Leclercq; Eng. Baker,
Goldsmith, Stewart, Taylor). Hos svenskarna framträder
en synnerligen stark håg att genom afvikande stafning
individualisera namnen. – De flesta danska slägtnamn
hafva uppstått ur hemortsbeteckningar (t. ex. de
-drup af trop, torp), med undantag af dem,
som äro tyska, och dem, som sluta på -sen, hvilka
senare utgöra ett ofantligt stort antal. I Danmark
lägger lagen stränga band på namnbyte och påbjuder
tillnamnens ärftlighet. Deremot åtnjuter man i Sverige
en hardt när obegränsad rätt att antaga nytt namn. De
enda inskränkningarna äro: Gustaf II Adolfs föreskrift
att ingen adelsman må taga en annan adelsmans namn
eller vapen, Karl XI:s förbud för gemene soldater
att upptaga adliga namn, en förordning af 1705,
i hvilken stadgas, att missdådare ej må nämna sig
med adliga namn, och slutligen en af 1880 med påbud
att underofficerares och deras vederlikars önskan
att ändra sitt namn skall för bifall eller afslag
underställas öfverordnad militärmyndighet. Det
säger sig sjelf, att en namnförändring ingenting
ändrar i fråga om en persons legala ställning:
hans dessförinnan ingångna penningförbindelser,
rätt till arf, ansvarighet för möjligen begångna
brott o. s. v. – Vid giftermål antager i de flesta
land qvinnan sin mans tillnamn; dock behåller hon
sitt i Spanien och Texas. Gifta qvinliga artister
behålla ofta sitt namn, stäldt framför makens. I
trakter af Schweiz och i Elsass råder den sedvänjan,
att männen sätta hustruns namn framför sitt eget. –
Jfr A. F. Pott, »Die personennamen, insbesondere
die familiennamen und ihre entstehungsarten» (1853,
det förnämsta arbetet inom detta föga uppmärksammade
forskningsområde), E. W. Förstemann, »Altdeutsches
namenbuch» (I, 1856) och Es. Tegnér, »Om svenska
familjenamn» (i »Nordisk tidskrift», årg. 1882).
E. F-t.

Folknamnen förete i afseende på uppkomstsätt och
betydelse många öfverensstämmelser med de
enskilda personnamnen. Alltefter ursprunget
kunna folknamnen delas i tvänne
grupper: sjelftagna namn och sådana, som gifvits af
grannarna. I allmänhet gäller om de förra, att de äro
utgångna ur en hög, mången gång t. o. m. öfverdrifven
sjelfuppskattning, medan de senare öfvervägande
äro förklenande. Till följd deraf att ett folk under
tidernas lopp kommit i beröring med många andra folk
inträffar ej sällan, att det förra af sina grannar
erhållit mångfaldiga namn, hvilka vexla alltefter de
intryck det gjort på dessa. Så kan t. ex. bortåt ett
dussin namn uppräknas, som beteckna zigenarna. Detta
ord, T. zigeuner, Ital. zingaro, anses ursprungligen
tillhöra en folkstam vid Indus’ utlopp. I
Nordtyskland, liksom hos oss, kallas de tatare,
d. v. s, folk från Tatariet, i Frankrike bohémiens
(böhmare), i England gypsies, i Spanien gitanos, de
bägge sistnämnda pekande på Egypten såsom stammens
hemland. Sjelfva tillägga zigenarna sig helt andra
namn, såsom: kale, mellele, bägge med betydelsen de
svarte, sinde (sinte) de vid Indus (Sind) boende, och
manusch eller rom, »menniskor». För åtskilliga folk
äro ett par eller flere namn i bruk, ett inhemskt och
ett eller flere, som användas af främmande folk. Så är
fallet med turkar, ett ord, som tillhör uteslutande
utländingarnas ordförråd. Sjelfva kalla turkarna sig
osmanli (sultan Osmans afkomlingar). Hvad fransmännen
kalla allemands (de gamle alemannerna, »tempelfolk»,
af Fornhögt. alah, tempel) benämna engelsmännen
germans, medan det dermed åsyftade folket kallar
sig deutsche, ett namn, som äfven vi upptagit under
formen tyskar.

De formella element, som ingå i folknamnen, äro af
följande olika slag. 1. Först och främst spelar
härstamningen (verklig eller diktad) en vigtig
rol. Många folk äro nämligen uppkallade efter
sin (ofta imaginäre) stamfader. Dessa motsvara de
s. k. patronyimska bildningarna bland personnamnen
och igenkännas på någon af ändelserna -iter, -aner,
ister, -enser
m. fl., lagd till stamfaderns namn. Till
denna grupp höra benämningarna på de tre stammar,
i hvilka hela menskligheten länge delades, nämligen
semiter (i sydvestra Asien), hamiter (egypter
och etioper) samt jafetiter (indo-europeer),
efter Noaks tre söner Sem, Ham (Cham) och Jafet. –
Utom stamfadern kan äfven ursprungsorten gifva
anledning till folknamn. Så t. ex. innesluter staden
Roms namn i sig fröet till ordet romare, hvilket
såsom folknamn länge tjenade till beteckning för
hela den civiliserade verlden. Detsamma gäller om
flodnamn. Så t. ex. härledes bulgarernas namn från
floden Volga, vid hvars stränder denna ugriska eller
finska folkstam i äldsta tider bodde. Från floden
Indus förskrifver sig folknamnet inder o. s. v. –
2. Särskilda egenskaper eller rasmärken, såväl andliga
som kroppsliga. Dessa utgöra de vigtigaste momenten
vid bildandet af folknamn. Många af de hithörande
namnen hafva uppfunnits ej af egarna sjelfva, utan
af deras grannar, ehuruväl de sedan adopterats af
de förre. Såsom karakteristiska egenskaper kunna
betraktas kroppsgestalten, hudfärgen (exempel
äro folknamnen morer, Lat. mauri, de svarte, våra
förfäders »blåmän»; negrer, af Lat. niger, svart;
rutuler,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free