- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
781-782

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namn ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de rödhårige, m. fl.) samt hår och skägg
(t. ex. Caesars Gallia comata, folknamnen friser,
»lockhåriga», papuaer, »krushufvuden», af Malaj.
papuwah, krusig, langobarder, »långskägg», – en
tolkning, som har sitt stöd i ett ställe i konung
Rotaris lagar, af år 644). Bland rasmärkena ingå
äfven vissa abnormiteter, som understundom, äfven de,
skapat folknamn. Så är t. ex. förhållandet med de
hos Herodotos nämnda arimasperna, hvilka voro enögda
liksom cykloperna. Botokitderna i Brasilien hafva fått
sitt namn af de träpluggar (Portug. botoque), som de
ännu i dag insätta i öron och underläpp. – 3. Andra
begrepp, som ligga till grund för folknamn, äro
klädedrägt, vapen, prydnadsföremål o. d., som bidrager
till att bestämma ett folks yttre fysionomi. Såsom
exempel af det förstnämnda slaget kan nämnas romarnas
benämning på sina germanska grannar, hvilka de kallade
bracati, derför att de, olikt romarna, begagnade
benkläder, äfvensom karakalpaker, »svartmössor»,
en folkstam i Central-Asien (af Turk. kara, svart,
och kalpak, mössa). Efter sina vapen hafva många folk
erhållit namn. Enligt åtskilliga författares åsigt
är detta fallet med ordet german, i det man härledt
detta ur Fornhögt. gêr, Fornn. geirr, spjut. Det
skulle då betyda »spjutman». Andra åter sätta det i
samband med Kelt. garmwyn, »ropare». Bägge namnen
tyda emellertid på att folket var krigiskt och
stridbart. Samma härledningsgrund hafva folknamnen
cherusker (af Got. hairus, Fornn. hjörr, svärd),
sachsare (af Fornhögt. sahs, Fornn. handsax, kort,
eneggadt svärd), skyter (grekernas benämning på
innevånarna i det nuvarande europeiska Ryssland,
hvilka voro berömda såsom bågskyttar). – 4. Slutligen
bildas många folknamn af vissa för deras innehafvare
utmärkande karaktersdrag och egenheter, såsom
speciella plägseder, vanor, sysselsättningar, val af
födoämnen äfvensom olika sätt för dessas tillredning,
särskilda språkförhållanden och religiösa åskådningar
m. m.

Hvad som gäller om folknamnens bildningssätt
har i sina allmänna drag tillämpning äfven på
sekter och partinamn samt benämningar på andliga
brödraskap o. d. Sekterna benämnas oftast efter
sina stiftare och äro således närmast att jämföra
med folknamnen i den först afhandlade gruppen. De
politiska partinamnen åter hafva merendels sin grund
i yttre tecken, färger o. s. v. och kunna närmast
hänföras till den tredje gruppen här ofvan. Sådana
äro t. ex. de franska revolutionära bonnets-rouges,
»rödlufvor», sans-culottes (så kallade derför att de
ej använde kortbyxor, Fr. culottes, utan långbyxor,
Fr. pantalons), de svenska hattarna och mössorna
under frihetstiden m. fl. De andliga brödraskapen
och ordnarna hafva ofta dubbla benämningar, en
efter stiftare (t. ex. barnabiter, franciskaner,
calvinister, valdenser
), en annan efter något
yttre tecken (t. ex. gråbröder, svartbröder, af
drägtens färg, kapuciner, af den spetsiga hättan,
Fr. capuce), och tillhöra derför merendels bägge de
nämnda grupperna. Jfr K. Kleinpaul: »Menschen- und
völkernamen» (1885) och R. Geete: »Om några allmännare
folknamns ursprung och
betydelse» (i »Ymer» 1887). – Se vidare art. Ortnamn.
R. G.

Namnbräde, sjöv., ett tunt bräde, hvarpå fartygets
namn är måladt eller inskuret, och som placeras på
olika ställen å fartyget, såsom på bogen eller på
sidan och i aktern. Enligt 1873 års internationella
bestämmelse är hvarje fartyg skyldigt att vara
försedt med uppgift på sitt namn och sin hemort, så
anbringad, att den med lätthet kan synas. Särskildt
för Sverige är anbefaldt, att hvarje handelsfartyg,
hvars drägtighet uppgår till eller öfverstiger
20 tons, skall hafva dessa namn utsatta i tydliga
romerska bokstäfver af minst tre tums höjd. Utrikes
äro dessa detaljbestämmelser något olika och mera
preciserade. R. N.

Namnchiffer. Se Chiffer och Monogram.

Namnlösa (student-) samfundet (N. S.), ett
vittert sällskap i Upsala på 1860-talet, stiftades
1860 af L. H. S. Dietrichson och räknade bland
sina medlemmar C. J. G. Snoilsky, E. D. Björck,
E. P. J. Bäckström, C. D. af Wirsén, D. Klockhoff,
C. L. Östergren, C. R. Nyblom, N. P. Ödman,
C. P. Wikner, C. Eichhorn, H. L. Forssell,
P. A. Gödecke, J. E. Centerwall, C. F. B. von
Bergen, A. A. E. Flodman, S. F. A. Stjernstedt
och A. G. Engberg, således män, af hvilka de
fleste vunnit ett betydande namn i svenska
literaturen. Sällskapet N. S. utgaf »Sånger och
berättelser af nio signaturer» (1863) och »Sånger och
berättelser af sju signaturer» (1865). Dessa alster
utmärkas i allmänhet af mera innerlighet och friskhet
samt en osöktare diktion, än fallet hade varit
med Tegnérhärmningens och efterklangs-romantikens
vitterhet i Sverige. N. S. upplöstes hösten 1867,
då flertalet af ledamöterna lemnat Upsala.

Namnlös och Valentin, en vacker medeltida berättelse
på svensk prosa med inströdda kortare verser,
utgör en öfversättning i andra hand af en fransk,
till karolingiska sagokretsen knuten »chanson de
geste». Sistnämnda dikt öfversattes nämligen till
plattysk vers, och denna tolkning blef källan för
den svenska bearbetningen (utg. af G. Klemming, 1846).

Namnsedel kallas det skriftliga intyg, som boktryckare
har att till sin säkerhet förskaffa sig af författare
eller utgifvare, att denne författat eller utgifvit
en af boktryckaren tryckt skrift. Redan i 1766
års Tr. F. omtalas detta intyg. Boktryckaren
hade nämligen att till sitt fredande från ansvar
antingen på titelbladet utsätta författarens namn,
så framt denne ej åstundade att varda onämnd,
eller att i motsatt fall taga hans skriftliga
bevis att han skriften författat; och boktryckaren
var fri från ansvar, om han på detta eller annat
sätt kunde bevisligen uppgifva författaren. I
1774 års Tr. F. gjorde det skriftliga intyget ej
tillfyllest för att freda boktryckaren från ansvar,
ty om den, hvilkens namn af boktryckaren uppgåfves,
ej funnes vara rätte författaren af skriften, skulle
boktryckaren sjelf stå ansvar. När tryckfriheten,
som under Gustaf III:s statsskick blifvit inskränkt, ja
upphäfd, återställdes och ytterligare befästes genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free